Zierzary är en bisarr skapelse jag spånade fram på IRCNet en gång, och han ligger mig rätt varmt om hjärtat som det sjukaste jag skapat i World of Darkness. Och han är teoretiskt möjlig enligt Vampire - Storytellers Handbook, och det är det bästa av allt :-)
Zierzarys mor var en vacker ung kvinna, men hon och hennes nyblivne make hade det inte överdrivet gott ställt som bönder i det sena 1400-talets Valakien, en trakt där Tremeres segdragna krig mot sina fiender äntligen började dö av. Dess spår kunde dock ännu märkas i de dödligas värld, och anarkrevolten likaså, även om Zierzarys föräldras olycka hade föga med vampyrer att göra. Det unga paret attackerades helt sonika av ett rövarband en kväll sedan de besökt en närbelägen stad och var på väg hem, och Zierzarys far dräptes brutalt då han försökte skydda sin unga, havande hustru. De hemskheter rövarbandet sedan utsatte den försvarslösa kvinnan för, då de upptäckte hur lite av värde deras byte egentligen hade, gör sig bäst onämnda. Hennes ångestfyllda tårar och böner ådrog sig dock uppmärksamhet från något annat i skogens mörker. Han hette Velya, var en av ledarna bakom anarkrevolten och var egentligen bara på väg till en mötesplats då han kom att upptäcka rövarna och deras fånge, och blev som förtrollad av hennes skönhet. Han var ändå hungrig, så han stannade till för att ta sig ett par munsbitar och befria den unga kvinnan. Hon skrämdes av det fruktansvärda slut som hennes plågoandrar fick i den förföriskt vackre unge mannens händer, men sedan hon mött hans blick fann hon sig helt oförmögen att fly. Velya hade dock inte tid att ta med sig en svag, dödlig och dessutom sårad kvinna på sin färd, så han omfamnade henne på platsen, utan att vara medveten om att det fanns något i henne, som också dog och förvandlades till vandöd i hennes livmoder då vitaen strömmade genom hennes kropp. Zierzary var född, och hans medvetande började sakta vakna.
Viss förvåning drabbade Velya och hans vänner då hans nyblivna childer, som hela tiden betett sig konstigt, ett par månader senare gav upp ett kort skrik och föll ihop. Det första Zierzarys outvecklade öron uppfattade då han klöste sig ut ur moderns buk var Sascha Vykos spontana kommentar: "Ah… intressant, Velya…".
Det skojfriska Tzimisce-gänget gav det sprattlande fostret en begravning på klassiskt Tzimisce/Kappadokier-manér, och dänge det lite försiktigt i huvudet med ett bältesspänne innan de skyfflade jorden över det. Velya såg sedan till att återuppliva den medvetslösa, uppslitna modern medan de övriga betraktade den lilla patetiska ursäkten för en jordhög. Den började faktiskt röra sig efter en stund, och den envisa, slemmiga lilla saken krälade åter upp med moderkakan släpandes efter sig. Velyas mindre normala vänner blev stormförtjusta, medan han själv och hans childer, sakens mor, inte var fullt lika uppspelta, och ganska snart gjorde sig av med den i ett dike, trots herr/fröken Vykos ihärdiga protester.
Zierzary saknade sin mamma, men tänkte inte ge upp så lätt. Den krälade beslutsamt upp ur diket, och släpade sig längst den nattmörka landsvägen, ända tills den stötte på en vilsekommen vandrare att parasitera på. Zierzary dominerade honom till lydnad, drack lite blod och kunde sedan bli buren av sin nyfunna tjänare. Den sökte skydd, och lärde sig långsamt mer om livet och världen. Dock kunde den aldrig glömma sin mor, och efter att ihop med sin mentalt förstörda mänskliga bärstol ha hemsökt Valakiens skogar i månader tog den upp sökandet efter henne på nytt.
Velya och hans vänner hade stannat till för att förpesta en liten håla som hette Cluj-Napoca då Zierzary fann dem, och därmed sin mor. Den här gången ville den se till att vara tillsammans med henne för evigt, och kastade sig därför på henne sedan hon gått ut bland gränderna för att jaga på egen hand. Hennes skrik tillkallade förvisso Velya, men då var det redan försent. Zierzary hade satt sitt enda par tänder i henne och tömt henne på blod, och hennes själ hade uppgått i dess späda kropp. Zierzarys öde hade nu varit beseglat, om det inte varit för Sacha Vykos, som än en gång fann den lilla varelsen ytterst underhållande och övertalade Velya att låta den vara - det fanns gott om vackra unga kvinnor i Rumänien, trots allt. Velya lät sig blidkas, och lämnade åter Zierzary och dess sönderdominerade bärare åt dess öde.
Årtionden gick, och Zierzary hade vett nog att hålla sig i bakgrunden av vampyrernas konflikter, och hemsöka folket i små byar långt utanför intrigernas centrum. Dess begränsade intelligens och krafter växte alltmer samtidigt som den lärde sig att överleva, men vid någon punkt blev kunskaperna för mycket för dess infantila hjärna. Fullständig galenskap utbröt ungefär samtidigt som den byggde sin första krigsghoul, och minnet av diableriet på modern förpassades till en perifer del av hjärnkontoret. Zierzary blev besatt av att skaffa sig makt, mycket makt, och det så snart som möjligt. Den lyckades efter mycket sökande finna en erfaren koldun, Tzimisce-magiker, som tryckte i resterna av ett gammalt Metamorfosist-tempel, och 'övertalade' med hjälp av ett par stora krigsghouler denne att inviga den i magins och kroppsförändringens konst. Så skedde, och Zierzary hade tid. Mycket tid. Efter årtionden var den själv en kompetent koldun och viccissitude-användare och diabliserade tacksamt sin läromästare, som själv inte verkade överdrivet förtjust i tacksamheten.
Nästa steg mot maktens höjder blev att ta över en isolerad by i Rumäniens skogstrakter, där ingen hjälp stod att finna mot Zierzarys omsorgsfullt skulpterade ghouler. Den hade snart total kontroll över befolkningen såväl dag som natt, och ett upprorsförsök slutade i ett antal dödsfall och ytterligare ett gäng blodsbundna, dominerade och kraftigt modifierade ghouler som Zierzary kunde fortsätta terrorisera bygden med. Det hela framstod dock som ganska meningslöst i längden, och när Zierzary väl hade förstört hela byn lade den ned projektet och färdades vidare i natten med sin armé av ghouler. Den blev länge en kainit som inte hade särskilt mycket att göra, undantaget ett uppfriskande storkrig med lokala Gangrel. Den diabliserade ett par stycken, men när deras äldste kom för att ta itu med problemet blev det lite för mycket för Zierzarys bestialiska, men oslipade, monsterhorder, och Zierzary själv såg det för bäst att ta till flykten. Berövad sin armé återvände den till civilisationen, Budapest i det här fallet, och praktiserade där fler av sina ändlösa projekt att skaffa makt.
Zierzary lyckades skaffa sig inflytande och makt i Budapests undre värld, men dess utseende var mycket hämmande i längden, och när Camarillan upptäckte dess aktiviteter var det kört. Den drevs åter iväg, och dess historia försvinner här i dunklet. Länge drev den omkring i östeuropa på jakt efter en fristad där den kunde skaffa sig makt, men den hittade aldrig någon. Andra kainiter hade överallt tagit dess rättmätiga plats, och Zierzary kunde bara ge utlopp för sin maktlystnad i enstaka avlägsna byar, där dess maktövertagande i regel slutade med att hela byn dog ut eller försjönk i ren galenskap. Kanske var det ett mirakel att Zierzary egentligen överlevde, men det gjorde den i alla fall, trots att den var en varelse som världen egentligen inte borde ha plats för. 'Det Gamla Landets styggelse', som den kom att kallas, höll ut, och fann sig en kväll under det sena 1800-talets nätter för första gången väster om Rhen, närmare bestämt i Liverpool. Hur den egentligen kommit dit kunde den inte minnas, men den var hursomhelst där, och det var också Bladivor, en av de anarker som en gång för länge sedan närvarat då Zierzary klöste sig ur sin moders buk. Och åsynen av Bladivor väckte just detta - det sedan länge avsomnade minnet av modern, och längtan efter hennes kärlek fyllde Zierzarys hela väsen. Sedan den hämnats en aning genom att diablisera Bladivor och bränna dennes avkomma till aska visste Zierzary omedelbart vad den var tvungen att göra - återfinna sin mor.
Zierzary har sedan dess färdats runt i världen, åtföljd av sina lojala, i flera fall uråldriga, krigsghouler och ibland ett sabbatpack eller två, som slagits av dess "häftighet" och följt med det ett tag. Ett enda mål har styrt dess färd, och den söker förgäves efter ledtrådar som kan hjälpa den uppfylla detta. Visst stannar den ibland till för att ge utlopp för sin maktlystnad genom att skaffa sig inflytande i den undre världen i de städer den passerar, eller plåga en avskild by lite grann, men sökandet efter mamma är ändå det som driver den framåt. Zierzarys bild av henne är väldigt vag och avlägsen, men den längtar så efter moderskärlek att den kan gå genom eld och vatten för minsta ledtråd till var hon kan befinna sig, och tänker också göra det.
Att Zierzary själv diabliserade sin moder för fem århundraden sedan har inte slagit den.
Zierzary ser ut som 20 veckor gamla foster gör mest, men med en lite grotesk touch. Den är uttorkad och skrynklig istälelt för kladdig, och har modifierat sig själv en aning. Korta spikar skjuter ut från ryggraden, och det överdimensionerade huvudets panna pryds också av ett par mystiska utväxter. De pyttesmå, förkrympta armarna uppvisar groteska klor, och ögonen glimmar röda i mörker. De två huggtänderna i den annars tandlösa munnen är alltid utfällda, och moderkakan släpas alltjämnt efter kroppen i navelsträngen - merparten av blodet lagras i den, och den är således essentiell för Zierzarys fortlevnad. Den blir alltid buren av sin första och äldsta ghoul, en grotesk herre vid namn Boris, men kan kräla fram mycket fort om så skulle krävas. Zierzary kan anta "Horrid Form", vilket blir en mycket grotesk syn. Zierzary åtföljs alltid av minst fem krigsghouler, och den och dess följe är vandrande maskeradbrott, och håller sig därför i regel borta från Camarilla-städer.
Du är fullständigt galen, och har inte ett spår av mänsklighet i din sjuka hjärna - någon sådan hann du aldrig utveckla innan du kom till världen. Din maktlystnad och blodtörstighet kan ofta ses som primära drivkrafter, och många är de hemska dåd du utfört, men samtidigt har du en intellektuell ådra. Trots din outvecklade hjärna är du skrämmande intelligent, ett geni som utvecklats genom åren och är den huvudsakliga anledningen till att du överlevt så länge i den brutala verkligheten. Detta intellekt behöver stimulans av och till, och din nyfikenhet och vettgirighet kan ta oväntade höjder emellanåt. Dock har du en obehaglig tendens att fullständigt glömma bort slumpmässiga saker, ibland sådant du nyss lärt dig, vilket kan vara frustrerande i längden. Detta låter du dock inte fördunkla ditt geni, och inget, inte ens ditt eget, något besvärliga, psyke kan hindra dig från att uppnå dina mål. Du är impulsiv, perverterad, sadistisk och helt hänsynslös och har svårt att förstå människor, men i grunden är du ett barn, ett ofött sådant. Djupt inne i ditt innersta brinner längtan efter kärlek och omtanke, och du lider av att aldrig någonsin ha fått det.
Zierzary är Sascha Vykos på spåren, och planerar att tvinga ur henne Velyas vistelseort, som lär vara någonstans i Rumänien. Om den sedan ämnar diablisera även Vykos får framtiden utvisa - om någon räddat dess liv är det trots allt hon.
Då den oftast befinner sig på resande fot har Zierzary sällan tillfälle att skapa sig några långvariga maktbaser, och dess inflytande är i regel ringa. När den temporärt skaffar sig makt på en plats medelst våld och intriger gör den det dock med råge, och uppvisar ofta oanade resurser. I USA och sydeuropa åtnjuter den dessutom visst inflytande som Sabbat-legend, och den har några värdefulla kontakter här och var.
Zierzarys talorgan är inte tillräckligt utvecklade för att den ska kunna ge ifrån sig normalt tal, och den kommunicerar istället genom telepati (variant av Auspex 4). Denna telepati fungerar som normalt tal, men hörs bara i tanken, och till Zierzarys förtret har den svårt att använda den på mer än 4-5 personer samtidigt (den brukar tala genom sin bärar-ghoul, Boris, då sådant krävs).
Boris, då en ensam vägfarare, hade oturen att bli attackerad och hjärntvättad av den relativt ny"födde" Zierzary på en landsväg i Rumänien vid 1400-talets slut, och har sedan dess lojalt följt sin mästare, utan att ägna sitt förflutna som vanlig människa en tanke. Han har burit runt på Zierzary i 500 år, är oerhört stolt över att så länge ha åtnjutit denna stora ära och beredd att försvara den med allt som står i hans makt - vilket är detsamma som överdrivna mängder fysiskt våld. Boris intellektuella kapacitet är ganska liten nuförtiden, då en lång tjänst hos Zierzary satt sina spår i psyket, men han kan uppvisa en märkligt filosofisk läggning ibland, och funderar ofta över tillvarons små mysterier (som varför det antågande Brujah-gänget inte flytt än). Han får ofta agera tolk då hans mästares telepati inte räcker till åt alla som ska höra vad den har att säga. Boris har ett vagt minne av att han hade en hustru en gång, men han är så fäst vid Zierzary att dennes mål att hitta sin moder blivit hans eget, och Boris vill inget hellre än följa sin mästare intill domedagen. Han är tveklöst beredd att dö för Zierzary om så skulle krävas, men denne har hittils alltid räddat hans liv. Zierzary tycks förtjust i sin äldsta ghoul trots allt, och applicerar av och till lite av sitt ömhetsbehov på honom.
Boris är stor och kraftig, med mörkt, stripigt axellångt hår och stort, ovårdat skägg. Han har ärrig hy, knäckt näsa och kraftiga ögonbryn, och ihop med den mörka, tröga blicken ger det honom ett rejält brutalt utseende. Händerna är stora och knotiga, och knogar, panna och knän är onaturligt hårda, nästan som sten. Huden på bålen är seg som läder, något som dock inte är synligt för blotta ögat, och det förstärkta skelettet klarar lätt en kula eller två. Han går alltid klädd i mjukisbyxor, motorcykelhandskar, yllemössa, kängor och trasig lodisrock, och bär alltid Zierzary i en sele på magen. Han har alltid ett par stora slaktknivar och en magnum-revolver gömda i kläderna, eller fickor i huden.
Boris har ett vagt minne av att Zierzary faktiskt diabliserade någon som verkade vara dess mamma en gång i Cluj-Napoca, men intalar sig själv att det bara är en paranoid vanföreställning.