Jag spelade Dr Viktor Valijev i en Vampire-kampanj i Miami som jag för tillfället inte kan komma på namnet på. Han var rätt bisarr förstås, men väldigt cool - få kan utforskande stirra en tre meter hög Tzimisce-warghoul i ögonen i syfte att psykoanalysera denna på studs.
Viktor Valijev föddes i Niznij Novgorod i Sovjetunionen, och hade en ganska god uppväxt, trots det kaos som Andra Världskriget tillförde den unga Sovjetunionen. Viktors far var en sann patriot som drog ut i kriget, men hade vett nog att skicka sin hustru och son till Irkutsk innan dess. Där klarade de sig undan de värsta av krigets fasor, och kom att stanna där även efter krigets slut. Fadern syntes aldrig mer till, och sades ha stupat vid fronten, även om Viktors mor, Anna, alltid misstänkte att han passat på att stanna i Västtyskland när han hade chansen. Viktor själv tog inte allt för hårt på förlusten av fadersfigur, utan inriktade sig helt på sina studier- han var en flitigt pojk, som gjorde väl ifrån sig i skolan såväl i privatlivet, och tycktes mycket intresserad av att på egen hand utforska världen och dess mysterier. Han kom att fastna för psykologi och medicin, och kom tillslut in på universitet i Moskva. Han reste således, på egen hand, tillbaka till västra Ryssland, där han en gång levt som liten parvel, och påbörjade sin utbildning. Det stod klart för honom att han skulle söka sig till läkaryrket, även om ödets (läs: regimens) nycker gjorde att han kom att sluta som psykiatriker och medicinsk allt-i-allo på en militärbas i Kirgizistan, mitt ute i gränstrakterna till den nordvästkinesiska öknen. Här hade den aktive och intresserade Viktor inte mycket annat att göra än att öppna konservburkar, psykoanalysera lokalbefolkningen och avslöja simulanter bland de meniga då och då, och han vantrivdes gravt med sin tillvaro. Slutet på den kom då en mystisk person grävde sig upp ur ökensanden mitt under en nattlig vapenövning, och omedelbart togs som en fiende av en överentusiastisk menig som lät en handgranat detonera några centimeter framför honom. Den smetiga, livlösa personen såg väldigt underligt ut, på något sätt, och det faktum att han bara helt sonika dykt upp ur marken tycktes mycket underligt. Kaptenen beordrade att den livlösa kroppen, endast klädd i trasor, skulle föras tillbaka till basen för obduktion, och så skedde.
Ingen obducent fanns på militärbasen, och Viktor var den mest lämpade att undersöka kroppen. Han gjorde så, och fann den väldigt besynnerlig- personen tycktes ha varit gravt vanställd redan innan handgranatexplosionen, och hans käke innehöll snarare huggtänder än vanliga tänder. Doktor Viktor konstaterade och antecknade konfunderat, och det tog honom en bra stund att upptäcka att likets skador höll på att läka. Blixtsnabbt. Likets blottlagda revben var återigen täckt av kött, om än halvt bortruttnat sådant. Och så kastade sig den kliniskt döda personen lite omtöcknat upp från obduktionsbordet, och dess huggtänder begravdes i Viktors strupe. När den unge sovjetiske läkaren återfick medvetandet var objektet för obduktionen spårlöst försvunnen, och Viktor fann sig betydligt fattigare på blod än för en stund sedan. Han noterade fundersamt detta, och spekulerade i om saken han stött på kanske var någon slags kinesisk elitsoldat som utsatts för medicinska experiment och utvecklat smak för människoblod. Det hela lät lite långsökt, och Viktor kom fram till slutsatsen att det nog inte var lönt att avlägga rapport om saken. Han stapplade istället iväg till sitt rum, och somnade nästan omedelbart, utmattad av blodbrist.
Viktor mådde aningen bättre nästa dag, men valde att försöka forska vidare i saken, och undvek den övriga personalen på basen, som bara skulle ha ställt obekväma frågor. Tillbaka i rummet där obduktionen ägt rum upptäckte han att den mystiske främlingen måste ha tappat något- en liten läderpåse, närmare bestämt, som strax visade sig innehålla något mycket märkligt- ett människohjärta. Viktor resonerade som så, att om en man som var så fattigt klädd som denne, förvarade ett människohjärta i en påse så måste det vara mycket viktigt för honom- kanske kunde det användas som utpressningsmedel? En överdrivet entusiastisk och vapenfetischistisk menig med tillgång till jeep visade sig vara tämligen lättövertalad, och Viktor Valijev var snart på väg ut i Kirgizistans öken, med en chaufför som var beväpnad till tänderna, utifall att.
Färden gick till platsen där den mystiske mannen först hade påträffats, men här hittade man ingenting. Viktor såg till att föra lite väsen med jeepen, och hoppas att det skulle uppfattas av främlingen, som fortfarande borde gömma sig någonstans därute. Men tiden gick, och ingen kom, trots att Viktor på högljudd ryska, kinesiska och engelska gjorde klart för hela nejden att han hade ett hjärta att köpslå om. Natten började falla på, och det var hög tid att åka tillbaka. Den menige soldaten började bli orolig för vad befälen skulle säga, och steg ur bilen för att fylla på bensin, så att det skulle räcka hela vägen hem. En kloförsedd hand dök upp ur ökensanden, greppade hans fotled och slet ned honom på marken. Turakhaï av klanen Nosferatu steg majestätiskt upp ur ökensanden, och begravde sina monsterliknande tänder i soldatens strupe. Han slängde bort honom som en livlös docka strax efteråt, vände sig mot den synnerligen nervöse Viktor, närmade sig hotfullt honom i mörkret.
"Mitt hjärta", väste han, med ögon som lyste röda som glödgat stål- "Ge mig det".
Viktor noterade intresserat att främlingens intresse för denna pinal verkade mycket större än väntat, och tvingade sig själv att inte fly i skräck samtidigt som han höll upp hjärtat och påbörjade operation utpressning. En halvtimme senare kände han till Kains och Absimiliards barn och deras förbannelse, och hans värld blev sig aldrig mer lik. Turakhaï var uråldrig, ett halvt mänskligt monster som hemsökt den nordkinesiska öknen sedan urminnes tider, och han hade somnat, en gång för länge sedan, sedan han berövats sitt hjärta av en fiende från en annan klan- en fiende som dock hade fallit för Turakhaïs hand. Nu hade han vaknat år 1969, århundraden senare, och stillat sin hunger med ryskt blod. Han ville ha sitt hjärta tillbaka, och verkade oerhört orolig att det skulle komma till skada. Den vetenskapliga nyfikenhet och upptäckarlusta Viktor hade besuttit i ungdomen tog över honom helt, och han skulle egentligen aldrig förstå vad som drev honom då han i utbyte mot hjärtat begärde att få bli ett av Absimiliards barn- Nosferatu. Turakhaï lovade honom iallafall detta, och tömde honom på blod. Viktor Valijev genomgick den smärtsamma, utdragna förvandlingen till vandöd, och vaknade nära gryningen, som en ny, om än vanställd, man.
Turakhaï fick sitt högt skattade hjärta tillbaka, och visade sin nyskapade childer till en grotta, där de tillbringade dagen. Nattetid vandrade de genom öknen tillsammans, medan Turakhaï lärde Viktor allt om hans nya existens. När de nådde Ürümqi ansåg Turakhaï att deras avtal var slut, och stannade till, lät ökenvinden slita i hans tunna, trasiga kläder.
"Här skiljs våra vägar", sade han ödesmättat. "Farväl, och lycka till. Våra vägar korsas igen någon gång, det lovar jag dig, hjärttjuv."
Och Turakhaï av Absimiliards klan försvann i tomma intet. Han lämnade tydliga fotspår i ökensanden efter sig när han osynlig sprang därifrån, noterade Viktor.
Viktors tid som illegal vandöd invandrare i ökenhålan, om än miljonstaden, Ürümqi visade sig dessvärre bli rätt lång. Ovetandes om vad han skulle ta sig till sedan Turakhaï lämnade honom slog han sig helt enkelt ned i staden, i väntan på att bestämma vad han skulle göra av sitt liv. Som han hade väntat sig kom aldrig något dylikt beslut, utan han flöt mest på de strömmar ödet och slumpen sände i hans väg. Att starta en privatklinik med inriktning mot psykiatri visade sig vara ännu svårare än han hade väntat sig, speciellt som han saknade kinesiskt medborgarskap, men lite mutkolvar och trick (Läs: "Dominate") han snappat upp här och var gjorde susen tills vidare. Han grundade en liten svartklinik och fick förvisso en del kunder, men överlag led verksamheten av brist på marknadsföring. Det hyfsat begränsade antalet återkommande patienter undrade varför doktor Vailjev tvunget skulle ta blodprov av dem vid varje besök, och det hela tycktes inte hållbart i längden. Viktor lät tillslut i desperation trycka upp flygblad, något som drog till sig såväl myndigheterna som Kuei-jins uppmärksamhet. Lagens långa arm tvingade honom att stänga ned sin verksamhet, och ett gäng överdrivet aggressiva kinesiska vampyrer med en fallenhet för självspäkning (något som Viktor tyckte var oerhört intressant, för att inte tala om resten av deras psyke - "Djävulstigerns vrål", som de kallade det...) och stort hat mot västerlänningar (även det intressant, mindervärdeskomplex, antagligen) tvingade Viktor att själv lämna staden innan det hårdkokta fläsket var stekt för hans del. Nyfiken på varför dessa lokala vampyrer haft så mycket emot honom beslöt Viktor att söka klarhet i saken på annat håll, så långt från den vämjeliga centralasiatiska stäppen och öknen som bara möjligt. Så skedde, för en gångs skull, och 1975 stod Viktor på JFK-flygplatsen, som nybliven medborgare i de Förenta Staterna.
"Kains svärd", som de kallade sig, även om "Sabbaten" var en vanligare benämning på dem, fann Viktor vara en grupp personer med oerhört intressanta psyken. Faktum var att hela sekten var en plantskola för sociopater, psykiskt sjuka och allmänt mentalt rubbade människor, och Viktors hängivna psykiatriker-själ stortrivdes. Att det pågick rena kriget runtomkring honom under de åratal han skrev sin stora utredning; "Psykiska defekter och åkommor: En studie i allmänpsykologi inom Kains Svärd" bekom honom föga- fienden i sammanhanget, Camarillan, föreföll inte alls lika intressant, och även om den var det så kunde Viktor bara koncentrera sig på en sak i taget, och just nu var det Sabbaten, resonerade han. Hans synnerligen påfrestande försök att psykoanalysera en lokal Brujah antitribu-biskop, som ett avslutande led i hans stora medicinska verk under 80-talets mitt, gick dock lite väl långt, och Viktor fann sig själv utomordentligt brutalt nedtryckt i en bandsåg.
Ett sabbat-pack från Jacksonville, som kallade sig för just "The Jacksonvilles", hade funnit Viktor outsägligt "ball", och Brujah-biskopen, trött på deras tjat, hjälpte dem slutligen att väcka Viktor ur torpor år 1991. Psykiatriker-nosferatun invigdes i "The Jacksonvilles", och trivdes bland dem. Speciellt gruppens ductus, en Tzimisce som tycktes ha en mycket intressant besatthet av att utsätta sin egen kropp för diverse meningslösa och fantasilösa ommöbleringar, facinerade Viktor enormt. Även gruppens Salubri antitribu, en extremt våldsam totalpsykopat, var ett intressant fall. Viktor hade inte så mycket val, och fick hänga med sina nya vänner på deras korståg, som gick ut på synnerligen meningslösa mordförsök på diverse Camarilla-vampyrer i Georgia och Alabama. Han blev snart gruppens pack priest, och kom att fylla funktionen som förhörsledare, vid de ytterst sällsynta tillfällen då "The Jacksonvilles" faktiskt lyckades infånga någon fiende. Han bidrog till gruppen på många andra sätt också, förvisso, men försökte alltid hålla sig utanför de värsta vålds- och tortyrorgierna.
Tiden med "The Jacksonvilles" tog slut 1998, sedan gruppens Gangrel fått skallen bortsprängd av en Camarilla-Brujah. Jagade över hela Georgia fick packet retirera tillbaka mot Jacksonville, där de fick i uppdrag av sina överordnade (nåja) att lägga beslag på ett kranium, som fanns hos någon skum sekt mitt ute i Everglades-träsken. "Sekten" ifråga visade sig vara en grupp djävulsdyrkare- Kainiter. Mäktiga sådana. Mycket mäktigare än "The Jacksonvilles", som slaktades tämligen hårt. Salubri antitribun togs tillfånga, och resten dog. Viktor, som dock hade haft vett att hålla sig på avstånd, lyckades undkomma, och irrade planlöst ut i träskmarkerna. Han gav snart upp sina försök att utvärdera psyket hos traktens alligatorer, och fann skydd för natten istället. Lite tillfälle tog han sig att begrunda det inträffade, och han beslöt att inte beblanda sig med Sabbaten mer- Tiden med "The Jacksonvilles" hade trots allt låtit honom färdigställa sitt stora psykiatriska verk om Kains Svärd.
Viktor Valijev gled lite diskret in i Miami-Camarillan, under förevändning att han var en Camarilla-nosferatu från Ryssland. Tiden var inne att göra en avhandling om den andra delen av Kainiternas värld - Camarillan. Entusiastiskt påbörjade Viktor sitt nya projekt, och även om det såg ut att kunna komma en hel del hinder i vägen för hans arbete så var han fast besluten att förr eller senare avsluta detta, sitt storverk. Och någonstans, på nordvästra Kinas böljande stäpper, steg en trasig, smutsig, vanskapt figur majestätiskt upp ur jorden, alltjämnt kramandes sitt hjärta. Och Viktors.
Nosferatus förbannelse har Viktor Valijev knappast undkommit. Han har bara ett par hårtestar kvar på huvudet, och det gulaktiga, torra skinnet är knöligt och ärrigt. Hans öron är stora, spetsiga och bakåtstrukna, och tycks närmast vattenskadade, så lös som huden är kring dem. Läpparna är spruckna, näsan mycket tillplattad, och käken uppvisar ett par gulnade, trubbiga huggtänder. Över hela ansiktet löper ett stort, groteskt ärr- ett minne efter bandsågen han trycktes in i. Den höga pannan ligger ofta i djupa veck, och de kraftiga, hårlösa ögonbrynen brukar även de föra tanken till eftertänksamhet, på grund av det sätt Viktor ofta rynkar dem på. Ögonen därunder är gula, och alltid analytiskt stirrande. Han är ganska kort och smal, med en oanad styrka för sin kroppsbyggnad, och hans raka hållning tyder på självsäkerhet. Hastiga rörelser är något han ytterst sällan ger ifrån sig.
Viktor brukade alltid klä sig i en vit läkarrock, som dock blev mer och mer åtgången med åren. Han kasserade den nyligen och köpte en ny, med extra innerfickor där han förvarar blyertspennor, anteckningsblock samt en läkarlegitimation som han håller fram i tid och otid. Under rocken bär han manchesterbyxor, collegetröja och en grön t-shirt, stulen från den sovjetiska armén. Sitt groteska utseende brukar han dölja med stora solglasögon, en rund yllemössa som han tycker om att ha på sig, samt en snusnäsduk som kan knytas kring ansiktet vid behov.
Analyze This. Viktor är besatt av att utvärdera och psykoanalysera alla i sin omgivning, något som kan tyckas (läs: är) extremt påfrestande om man umgås för mycket med honom. Han är i grunden en rätt associal person, hängiven sitt kall- Psykiatrin, som är hans primära intresse framför allt annat. Han arbetar på ett nytt verk, ett om Camarillan, och han är fast besluten att fullborda det någon gång. Å andra sidan- Han har tid. Gott om tid. Man måste ju dock se till överleva också, och det tänker Viktor Valijev verkligen göra. Hans stora försiktighet har ofta varit honom till hjälp, men samtidigt kan han ibland uppvisa en enorm dumdristighet - inte minst då det gäller att reta upp lättstötta elders. Då han tycks ovanligt orädd, ofta är väldigt disträ och tenderar att koncentrera sig enbart på en sak åt gången påstår vissa att det egentligen är ett mirakel att han överlevt så länge som han gjort- En sagolik tur tycks han besitta, iallafall. Själv kan Viktor däremot inte förstå hur någon skulle kunna vara mer lättstött än Brujah-biskopen som tryckte ned honom i en bandsåg 1986, och den gången klarade han sig, som bekant. Viktor tar det lugnt, flyter på, lever sitt liv, och njuter av det. Men någonstans oroar han sig för sin sire- han har senare förstått hur skum den där Turakhaï egentligen var, och dennes sista ord till Viktor ringer fortfarande ibland i hans skalle.
Viktor har ett litet tillhåll i ett oanvänt hisschakt under ett sjukhus i Miami. Här ses han ofta vandra runt i de mörka, oändliga kulvertrarna - en vanskapt, bisarr figur i läkarrock och yllemössa, klappandes en liten vit råtta, tillika ghoul. I sanning en syn som kan vara rätt läskig, emellanåt. Dr Valijev har en läkarlegitimation, och kommer och går som han vill i sjukhuset, även om han ofta använder "Obfuscate" för att göra saker och ting lättare för sig. Att vissa av de sjuka barnen på barnavdelningen ibland uppvisar egendomliga tecken på blodbrist är inte heller det någon slump, direkt.
Viktors gamla liv inom Sabbaten har han vett nog att inte tala högt om. Vidare har han upptäckt något suspekt, som han är orolig skall ställa till problem för honom - Miamis scourge, Simon de Ybarra-Jones, uppvisar stora utseendemässiga likheter med en av djävulsdyrkarna i Everglades. Oerhört stora likheter, faktiskt.