Unika vapen och rustningar

Dessa föremå har allihopa tre gemensamma nämnare: de är vapen eller rustningar som förekommer i samma kampanj, nämligen "mörkrets hjärta"; alla har de kommit i spelargruppens ägo på ett eller annat sätt, och slutligen är varenda ett avvikande på ett eller annat sätt. Vart och ett av dem har en historia bakom sig, som mestadels ingalunda är över.

• Nicoz vapen
• Första Snöns vapen
• Thizaras vapen
• Kumbanigashs vapen
• Inaleas vapen
• Övriga vapen

Trollblod

Trollblod är Nicoz slagsvärd. Det smiddes i Mithera av det uråldriga frosttrollet Yag åt Nicoz, och han har burit det sen dess. Trollblod är fyra fot och två tum långt, varav knappt en fot utgör fästet. Den långa klingan är betydligt mer avsmalnande och spetsig än vad som är vanligt för svärd av den storleken, vilket gör det till ett utmärkt vapen att stöta med. Vapnet behåller dock sin tyngd, och tillsammans med sin rakknivsvassa skärpa gör det att man utan problem kan utdela förödande hugg med det. Svärdet är alltså långt ifrån en kompromiss utan snarare ett bevis på en nivå av smideskonst som överstiger det mesta på Mundana. Fästet är av Cirefalisk modell, närmare bestämt den mer moderna, intrikata modellen med fingerringar, inspirerad av de invecklade sabriska fästen som börjat dyka upp främst på de lätta Calanassvärden, men även blivit stilbildande för andra lätta fäktningssvärd ända bort till Jargien.

Även om Trollblod inte är en av Yags främsta skapelser, så har det uppvisat en del märkliga förmågor. Framför allt besitter svärdet en förmåga att skada alla slags väsen, som helt eller delvis befinner sig i samma värld som det gör. Det har visat sig vara ett ytterst effektivt vapen mot mörkervarelser och andra okroppsliga vapen som annars gått säkra från kallt stål.

Trollblod fick sitt namn av Nicoz, då den förste att falla för det var grottrollet Rug. Med tiden har det blivit väldigt många fler. För Nicoz är svärdet numera förknippat med en hel del onda minnen, och därför förvaras det oftast inlåst i hans borg i Val Timan.

Nicoz Radard

Kraggbarbaren Ylkrakh gav den här dolken till Nicoz som present för att muntra upp honom. Det är ett minst sagt udda vapen, och kan enklast sammanfattas som en dvärgsmidd radard av kraggiska (läs: överdimensionerade) mått. Hur Ylkrakh kom över vapnet är inte känt, men det kan ha något samband med att han och hans Kraggäng plundrat klan Zolods handelsstation i Arlon strax innan, och gått därifrån med stora mängder vapen, guld och en kidnappad dvärgsmed.

Vharzcona

Detta graciösa melorsvärd smiddes av Cullan, en léaramalv bosatt i Marek Pomian på beställning av Nicoz. Det är av väldigt hög kvalitét och ett förstklassigt hantverk. Det råder dock ingen tvekan om detta är att vapen avsett för strid, och inte som prydnad. Klingans mönstervällning är ett konstnärligt sätt för Cullan att uttrycka sin fascination för det amalgam av olika smidestraditioner som svärdet utgör; stål från mûhad, léaramskt smide och härdning, cirefalisk formgivning och drunokisk etsning. Svärdet är fyra och en halv fot långt och rakknivsvasst. Trots dess ansenliga längd är det balanserat för att tillåta enhandsgrepp för en någon med tillräcklig längd och styrka.

En egenhet hos svärdet är den klara ton den höghärdade, spänstiga stålet i klingan avger när den svingas genom luften, nästan som om stålet sjöng. Av denna anledning kändes det naturligt för Nicoz att ge svärdet namnet Vindsång (Vharzcona på cirefaliska).

Vharzcona har med tiden visat sig vara ett ytterst dödligt vapen; Nicoz har vid ett flertal tillfällen dekapiterat motståndare i strid med det.

Zarims tunga armborst

Denna monstruösa kreation var en av Zarims käraste ägodelar, och han hade det nästan alltid nära till hands, även när han sov.

Numera bär Nicoz på det, och har bland annat använt det med framgång för att allvarligt såra Celyn, genom att skjuta honom i ryggen med det, på knappt tre fots avstånd. Med tanke på att armborstet utan större problem kan skicka en av sina tunga skäktor tvärs igenom ett plåtharnesk på avstånd upp till niohundra fot, var resultatet minst sagt förödande.

För att underlätta spänning av armborstet är spänningsmekanismens hävarm längre än brukligt. Bågens konstruktion består också till en mycket större utsträckning av metall.

Nicoz Serinebåge

Denna båge tillverkades av Etarion vhic Etlin, en framstående bågmakare i Emori, på Nicoz beställning. Det är i grund och botten en klassisk serinebåge, tillverkad av flera lager ribbor av serineträ sammanfogade med lim och senor. Träet hade legat på tork i drygt sextio år. Bågen är speciellt anpassad för Nicoz ansenliga draglängd och styrka, och räckvidden och genomslagskraften således större än normalt. Framsidan är klädd med vackert utsmyckat läder för att ge extra skydd åt senorna som används för att förstärka bågens konstruktion. På det hela taget var det en av de kraftigaste bågar Etarion tillverkat, och ett mycket gott hantverk. Nicoz fick betala därefter, såklart.

Li'an'tora, "Åter dag" (Första Snöns båge)

En noloinbåge kräver förhållandevis stor kraft att spänna, och det är långt ifrån alla héneaalver som har armstyrka nog att hantera en traditionell noloin. Första Snön, som både är liten och svag, är inget undantag. Sedan hon räddats ur fångenskap och tortyr i Kini'an Tenev'coron skaffade hon sig därför en båge som liknade den hon nyligen berövats. Bågmakaren Eriol t'un Thisma var föga ortodox då han använde horn och senor i konstruktionen, under och mellan de laminerade träribborna, men resultatet blev förstklassigt. Hantverket var klart inspirerat av raunlänningarnas tekniker, men ser man till hantering och utseende är det fortfarande en noloinbåge, om än något mindre och mer utsmyckad än brukligt. Den är lätt anspänd, så att Snöns tunna armar lättare kan hantera den, och det sedvanligt långa, mjuka draget ser mycket graciöst ut. Bågen markerade på sitt sätt en ny period i Första Snöns liv, och hon döpte den till "Li'an'tora", som betyder "åter dag".

Första Snöns svärd

Utöver bågen, som hon helst brukar, har Första Snön givits två svärd hon tränar för fullt med vid sidan om. Med sin ringa storlek och styrka gör hon kanske klokt i att försöka hålla avståndet till fienden, men hon har koordinationen och snabbheten för att kunna bli en riktigt duktig svärdskvinna en dag, och man vet aldrig när närstrid kan vara den enda utvägen.

Det första svärdet kallar Snön "Eithen ta'shari", i brist på ett bättre namn. Det betyder ungefär "Gåvan från Eithene" på felya nari. Det är ett litet, nätt sticksvärd som smiddes av léaramsmeden Cullan i Marek Pomian. Hantverket är i grunden alviskt, och basen ett vanligt Niamhsvärd, men Cullan gav fästet ett typiskt mänskligt utförande och spetsade till klingan något för att underlätta snabba, farliga stötar. På grund av det långa hjaltet bär Första Snön helst svärdet på ryggen, men flyttar skidan till bältet vid behov. För lilla Snön är det trots allt ett ganska stort vapen.

Det andra svärdet är ett kortsvärd med mycket skarp klinga som Nicoz gav henne i Rametzior Turak. Det mest anmärkningsvärda med det är förmodligen det vackra hantverket - speciellt parerstången har en ovanlig utformning. Svärdet har än så länge inte fått något namn, men med tanke på Första Snöns allmänna hjälteideal är det nog bara en tidsfråga.

Första Snöns kniv

För länge sedan, borta i Colonan, fick Första Snön en kniv i present av sin personliga hjälte Tethorahil, som räddade hennes liv ännu längre tillbaka. Kniven påminde till utseendet om en vanlig morchan, den typiska léaramkniven, men smiddes av dvärgar och fick således ett robust fäste och en mycket seg härdning. Snön bär den alltid med sig, som redskap och självförsvar, men även om det är en väldigt bra (om än jättestor) kniv betyder inget så mycket för henne som att det var Tethorahil som gav den till henne.

Nidvinter

Som den småväxta unga dam hon var besatt Thizara ingen vidare muskelstyrka, och det ålderdomliga Celancald-svärd som Nicoz givit henne låg ännu ganska tungt in hennes hand. Hon kände upprymdhet blandas med oro inför kriget, och vissa bittra erfarenheter av närkamp vägrade låta sig ignoreras. Hennes svärd var ett uppenbart vackert hantverk, men det skulle inte vara henne till hjälp mot en rustad fiende, det visste hon, och det mest förtretliga av alltihop var att så många av hennes vänner besatt säregna vapen, i vissa fall med klingor som utan tvekan och utan möda kunde genomborra metall.

Trots att Thizara inte delade sina alvvänners förmåga att leva och röra sig i naturen saknade hon inte andra fördelar, något hon under resans gång flitigt använde sig av. Gammal-som-tiden var givetvis betydligt mer bevandrad inom andeplanet och schamanismens konst, men Thizara hade en talang varken han eller någon annan varelse på Mundana dessförinnan visat prov på. Hon brukade sin gåva för att kroppsligen förflytta sig genom andeplanet och reste till Marek Pomian. Med sig förde hon penningväxlar och en avsevärd skatt i ädelstenar, och i utbyte mot dessa bad hon magikerna på Szarezcelan-akademin att binda kraftfulla förtrollningar till det Celancald hon bar. Och där lämnade hon svärdet i magikernas vård, för processerna hon begärt skulle ta lång tid att utföra.

Thizara hann aldrig använda sitt svärd under krigets gång. Caserion var avlägset, och att hämta svärdet fanns det inte tid till. Hon råkade ändå bara i strid ett fåtal gånger, åtminstone kroppsliga sådana, och bar då en av de dolkar som tillhört den ökände kamorfen Ni'hârmá. Men då stormen bedarrat och hennes värld fullständigt rämnat, när hennes första kärlek tagits ifrån henne och hennes själ vänt sig mot sig själv, i det ögonblicket återvände Zerem från Marek Pomian, och med sig förde han ett svärd hon inte längre ville röra. Hon var trött på döden, trött på strid, trött på att släcka liv, men det arvet var ändå hennes. Så drog hon sitt svärd och kallade det Nidvinter, till minne av den tid då så många saker tagits från henne.

Nidvinter är till formen ett Celancald av klassisk Falisk modell. Det var gammalt innan det kom till Thizara, men ännu både smidigt och vasst, med en ypperlig balans. När svärdet efter kriget återbördats till henne uppvisade dess egg onaturlig skärpa. Thizara var ovillig att pröva sitt svärd, och just hur djupt Nidvinter förmår hugga vet hon ännu inte. Metallen är matt och spräcklig av frostmönster, och ett svagt moln av iskyla står ständigt runt klingan.

Thizara hann aldrig använda svärdet på allvar under kriget, och det tog ytterligare ett och ett halvt år innan hon åter såg strid. Då tog hon å andra sidan igen avbrottet ordentligt, bland annat i en duell mot en annan elev, som slutade med att Thizara rände Nidvinter genom buken på sin motståndare. Även om ingen ännu dött för dess klinga förblir svärdet ett redskap avsett att döda, och av allt att döma kommer dess framtida offer bli varse det.

Magi: Nidvinter är rent tekniskt ett multipelt demoniskt aggregat; tre separata daimotropiska entiteter är fjättrade i svärdet och upprätthåller dess magi. Den kraftfullaste entiteten i svärdet är en demon av tredje rangen (namn än så länge okänt), som vidmakthåller en ständigt aktiverad Skärpa-effekt på två magnituder. De övriga två demonerna är båda av första rang; den ena väver kontinuerligt en köldformel så fort klingan dras från sin skida, och den andra en första magnitudens Blödningseffekt, som aktiveras så fort vapnet skär i kött (svårigheten är Ob4T6 mot artefaktens magiska färdighetsvärde på 16).

Thizaras kortsvärd

Det Cirefaliska kortsvärd Thizara bär är ett vapen av liknande modell som det Cirefaliska stridssvärdet Celancald. Det är ett eneggat, lätt vapen av god kvalitet, drygt två fot i längd, smitt av mästersmeden Drezdan i Marek Pomian. Parerstången är s-formad och hjaltet något krökt, likt på en Mûhadinsabel. Skälet till denna något ovanliga formgivning är dock okänd.

Thizara har fått svärdet i present av Nicoz, och genom flitig träning med det har till och med Thizara fått något som vagt kan liknas vid armstyrka. På senare tid har hon dock lagt svärdet på hyllan, och föredrar istället att bemöta verkligt fientliga situationer med svärdet Nidvinter.

Tamalis dolkar

Ett par små, lätta kastknivar som tillhörde alven Tamali, som var expert på bruket av dem. Efter att han dödades i Mithera har Thizara fått ärva dem, och har uppvisat en viss talang med dem. Normalt bär hon dem dolda under kläderna, den ena i vänster ärm och den andra fastspänd på benet (på vaden när hon har byxor, på låret när hon bär klänning).

Vem som smidde dolkarna är okänt, men lär ha varit en Sanarialv, då deras blad är av Siluna. För att balansera vapnen och ge dem ökad anslagskraft försågs dolkarna med en kärna av järn. Slutresultatet är en skärpa och balans utöver det vanliga.

Om det finns någon brist med dolkarnas utformning är det möjligen avsaknaden av parerskydd; det är lätt för en ovan person att slinta med greppet och därmed utsätta sina fingrar för skärskador.

Thizaras ringbrynja

Den tunna ringbrynja Thizara bär under sin tunika tillhörde en gång Mileza av markfurst Nahrzezians familj från Ciremelo. Under lång tid vistades den unga flickan med sin far markfursten i Ziu där han skötte sina affärer. Markfursten var en principfast man, så när Sällskapets agenter erbjöd honom stora summor för att få tillgång till några ålderdomliga dokument som anförtrotts honom av Jens mystiker avböjde han genast och lät avslöja agenterna som genast fick fly landet. Sällskapets hämnd lät inte vänta på sig och strax därefter blev markfursten och hans familj attackerade av lönnmördare och endast markfursten själv och hans dotter, tolvåriga Mileza, undkom med livet i behåll.

Markfursten vägrade låta sig krossas, trots förlusten av sin älskade hustru och sina båda söner. Hotet från Sällskapet visade sig dock kvarstå sedan han begett sig tillbaka till Ciremelo - så lätt släcktes inte deras vrede. Sitt eget liv brydde sig Nahrzezian inte mycket om, och han var fullt kapabel att försvara sig, dessutom, men när hoten istället drabbade hans dotter blev han rädd på allvar. Hon hade snabbt återhämtat sig från skadorna efter mordförsöket i Ziu, och hon var det enda barn han hade kvar, och hade alltid varit hans ögonsten. Hon var ljuset i hans liv, allt han verkligen brydde sig om, och blotta tanken på att förlora henne fick den hårdföre markfursten att gråta. Därför lät han tillverka en lätt och tunn ringbrynja av det finaste hantverk som gick att uppbringa och lät den sedan behandlas med mystiska processer av mästersmeden och alkemisten Durzdan Jhazian. När den var färdig kunde den stå emot de mest fruktansvärda svärd- och yxhugg utan att en endaste ring varken repades eller deformerades, ändå var den så tunn och lätt att flickan kunde bära den under kläderna. Detta kostade givetvis markfursten en mindre förmögenhet, men det var inget mot sinnesron han fick av att veta att ingen klinga skulle tränga in i hans dotters hjärta, eller ens rispa hennes hud.

Allt var förgäves. Mileza sköts med en förgiftad blåsrörspil under firandet av nydaningen, tre veckor innan hennes fjortonde år var till ända. Den trängde in mellan brynjans ringar, och giftet dödade henne på en kväll. Markfurst Nahrzezian bröt ihop fullständigt och försvann till Gordrion, och ingen har hört av honom sedan dess.

Hans unga dotter lär ha begravts med brynjan, men då den dök upp i Marek Pomian hos mästersmeden Drezdan tiotalet år senare är detta antingen osant, eller så har så har den på något sätt försvunnit från templet i Ciremelo. Drezdan sålde den omsider till tonårsflickan Thizara, som måste ha liknat Mileza en del, för brynjan passade hennes nästan perfekt.

*Ringbrynjan är behandlad med perpetuell indestruktibilitet. Notera att alla värden är exklusive vaddering.

Zarims handledsarmborst

Zarim bar två tämligen speciella små armborst dolda i sina vida jackärmar. I grunden var de modifierade Cineramozin som spändes fast på underarmarna. Bågen kunde fällas ihop för att dölja dem nästan helt. Dessutom hade bågens två halvor spetsiga klingor ovanpå som kunde fällas framåt över handryggen för att ge någon illasinnad ett överaskande stick.

Sen Zarim dödades i Marek Pomian har Thizara fått det ena medan det andra tillföll Valis. Thizara är mycket fäst vid sitt. Så var även Valis. Inalea, som förälskade sig i vapnet, lyckades dock sedermera ge honom ett erbjudande han inte kunde motstå, och armborstet pryder nu hennes underarm.

Zhat-kur-thorakh

I långt svunna dagar gav lumiandraken Taethavris nära nog sitt liv för att försvara riket Kahar mot Ast'caties horder, och många tjänare åtföljde den store draken i dvala. Dock inte Kumbanigash den Svarte, fordom tirakriket Ragnashs konung. Allena skulle han bida sin tid på Mundanas jord, inväntande sin mästares återuppvaknande. Med Taethavris borta och landet sönderslitet av krig blev Kumbanigash en viktig rådgivare för Kahars konung, men tvingades, odödlig som han var, se hur riket fortsatte att förfalla under kommande sekel. När grannlandet och ärkefienden Ast'catie föll för det expanderande Zargan hade Kumbanigash fått nog, slog helt sonika ihjäl Kahars hela kungaätt och tog över tronen. Han slöt förbund med Krolimbergens tirakstammar, vars förfäder följt honom i forna tider, och ledde dem och sina egna ryttarhärar i krig mot Zargan. Ast'catie erövrades och inlemmades i Kahar, och Zargan drevs tillbaka med stora förluster. Härnäst sträckte Häxkonungen ut sin hand mot Radh-Kamra, som en gång ödelagt hans rike, och frambesvärjde oräkneliga vandöda att bistå hans arméer i segdragna krig mot grannländerna. Hans mörka magi, hänsynslösa metoder och påstått fasansfulla uppenbarelse spred skräck från Radh-Kamra till Maulio i oräkneliga år innan Kahar slutligen krossades av det växande raunländska världsväldet. Varken häxkonungen själv eller hans herre Taethavris gravkammare återfanns någonsin, dock, och Kumbanigash den Svarte blev en sällsynt livskraftig legendgestalt öster om Blå havets.

"Zhat-kur-thorakh" översätts rakt av till "Trollkarlskonungens kätting". Det var ett stort stridsgissel som gavs Kahars häxkonung i tribut av Krolim-renk-Samars dvärgar. Det anpassades efter Kumbanigashs väldiga styrka och gavs en ansenlig tyngd; smitt i Somdia, tyngst och segast av alla metaller. Dvärgarnas magi gav ytterligare kraft till gisslets träffar, och Kumbanigash krossade allt som stod i hans väg med Zhat-kur-thorakh.

Kumbanigashs stridsgissel innehåller två magnituder av effekten 'Krossa'. Denna är ständigt aktiv och ökar vapnets skada med +Ob2T6 i krosskada. Denna skada är redan inräknad i Zhat-kur-thorakhs skadenotation.

Grangodíl

Innan Kumbanigash, Kahars häxkonung, till sist övergav sitt rike slöt han ett förbund med Hästtämjarna, en av rikets krigarstammar, som svor att i hans frånvaro vakta hans mästare Taethavris viloplats. De höll sitt löfte medan raunfurstarnas horder vällde in från nordöst och in i de dagar då det mäktiga Colonans västliga arm sträckte sig ända till Khirat. Medan Kahars forna häxkonung drog sig undan världen i årtusenden var Hästtämjarnas ättlingar trogna sina förfäders ed, tills deras folk hade förändrats så mycket att Taethavris och Kumbanigash den Svarte blott var avlägsna myter.

Så kom det sig att Kumbanigash kände att tiden för hans mästares återuppvaknande drog allt närmare, och han vaknade ur tusenårig sömn och dvaldes länge i trakterna kring Adarl, där han åter tog kontakt med Hästtämjarna. För dem blev han en rådgivare, och ett orakel, med blandade sig sällan i deras göromål, försjunken i sina egna förehavanden. Århundraden senare, emellertid, var traktens folk försvagade och utarmade efter Det andra tirakkriget, där det närbelägna Krolim-renk-Samar ödelagts, och det var då som Drunoks konung, Uruvid II av Durum, sökte expandera sitt rike norrut från Thara-Tiannen. Hans här erövrade stora delar av eyrentigrinnornas land och rörde sig hastigt norrut mot Hästtämjarna, som bad Kumbanigash om hjälp.

Hästtämjarnas ättlingar var inga dåliga krigare, tvärtom, men de var ändå underlägsna drunokierna, och de splittrade västraunerna förhindrade att komma till sina bröders undsättning. Kumbanigash var tvungen att hedra sitt forntida förbund, medveten om att han skulle behöva sina raunländska bundsförvanter i eonens annalkande slutskede. Så Häxmästaren visade åter en gång prov på sina krafter, och åkallade en väldig hord av vandöda från Khirats svarta skog. Hans tid som konung var sedan länge förbi, och han hade lämnat sitt konungasvärd Ihl-Urad i en försluten krypta, men han var fortfarande en drakväktare, och en av de största nekromantiker som levat. Under hans ledning besegrades drunokierna snart vid Raunflodens nordligaste utlöpare, och Uruvid II fick sitt banesår av en raunländsk bågpil. Drunokierna fick hastigt ge upp allt erövrat land och dra sig tillbaka till gränsen.

Drunok fick snart en ny konung, Leovid I, som upprätthöll en bräcklig fred med de nordvästliga stammar som kostat hans far livet. Hans bror, prins Vigrid, var inte lika förlåtande och ledde sina soldater i jakt på de vandöda som fortfarande hemsökte de norra gränstrakterna, tills han slutligen fann en besjälad vandöd som kunde tvingas att avslöja sin skapares vistelseort. Den unge prinsen hade fru och barn, och allt att leva för, men var av lojalitet och kärlek tvungen att försöka hämnas sin far, och tog bara ett fåtal följeslagare med sig när han red åstad för att utmana Kumbanigash den Svarte.

Men hämnarens antågande undgick inte Kumbanigashs tjänare, och Häxmästaren väntade ensam vid Udoraths ruiner, förvissad om att detta var en strid där han återigen skulle segra. Vad var väl en knappt trettio år gammal prins mot en som tillbringat årtusenden på Mundana? Ynglingen som snart stod framför honom vägrade dock lyssna på Kumbanigashs kryptiska tal om att han gjort vad han var tvungen att göra, och att han handlat med världens bästa i åtanke. Häxmästaren försökte övertala Vigrid att resa hem, försökte skrämma honom att ge sig av, men prinsen fortsatte att kräva en duell, och hans beslutsamhets låga brann så starkt att tillochmed Kumbanigash imponerades. Sällan hade någon så modigt stått emot honom och hans hotfulla uppenbarelse. Vigrid fick sin duell till sist, när Häxmästaren inte såg någon annan råd än att helt enkelt skada honom och låta honom lomma iväg med svansen mellan benen. Men Kumbanigash själv var alltför van att begagna sig av sin mäktiga magi - i en renhårig duell var han, all sin ålderdom och styrka till trots, tämligen ringrostig, vilket han bittert fick erfara. I Vigrid fick han en motståndare han inte mött sedan forna dagar - en som skickligt undvek hans väldiga stridsgissel och cirklade runt honom likt ett rovdjur i försök att hitta blottor i Häxmästarens påstått oförstörbara rustning. Så stred de länge, ända tills prinsens svärd, Grangodíl, trängde in genom ögonspringan i Kumbanigashs hjälm och in i huvudet.

Men Kumbanigash kunde inte låta sig besegras, och det krävdes mer än dödligas hjältedåd för att utsläcka hans livslåga. Han föll till marken, förblindad och sårad, och med all rätt hade han förlorat, men prinsen var ute efter hans liv, och slet Grangodíl ur hans kranium för att utdela ett nytt hugg mot sin fiende. Då vävde Kumbanigash en besvärjelse, mot tvekampens alla oskrivna lagar, och slog Vigrid med förlamande kyla. Prinsen stapplade bakåt med en kall hand kring sitt hjärta, och Kumbanigash reste sig upp, höjde Zhat-kur-thorakh och krossade Vigrid, som föll död till marken. Prinsens lamslagna följeslagare förde prinsens kropp hem, men Kumbanigash tog Grangodíl och bar det hädanefter alltid vid sin sida som ett minne - minnet av Vigrid, och som en påminnelse till sig själv om att aldrig mer försumma sin skicklighet med vapen, och aldrig mer underskatta en fiende. Häxmästaren hade begått oräkenliga långt grymmare dåd, men det som hänt var ändock en skamfläck på hans heder. Han levde för ett högre syfte, och kunde inte låta någon komma i hans väg, men aldrig mera ville han så nesligt tvingas ända en hjältes liv. Aldrig mera.

"Grangodíl" består av två gamla ord med lite oklar betydelse. "Gran" betyder stål eller järn, medan "godíl" anspelar på fasa och skräck - det kan vara namnet på någon slags forntidsbest. Svärdet var således med stor sannolikhet betydligt äldre än Vigrid, men exakt hur gammalt det var eller vem som smidde det vet man inte. Det är ett långt och smäckert men tämligen tungt slagsvärd med hög kvalitet på stålet, men efter alla dessa år kan man skönja en del hack och repor som Kumbanigash uppenbarligen inte låtit laga. Han har styrka nog att svinga Grangodíl i en hand, och som sidovapen till hans uråldriga stridsgissel har det tagit många liv sedan det lyftes ur prins Vigrids händer för mer än fem sekler sedan.

Skärvorna av Ihl-Urad, Kahars konungasvärd

Ska man tro legenderna var Ihl-Urad ett av eonens första järnvapen som smiddes av människohand. Det gavs till Ettanbashu, Kahars konung, av Mikda-folket i de östliga bergen, sedan denne drivit tillbaka en kamoriansk armé som hotat deras rike. Det var ett praktfullt svärd, och gick i arv i Ettanbashus dynasti ända tills den utplånades av Kumbanigash den Svarte. Denne tog både Kaharas tron och dess konungasvärd, och ingjöt Ihl-Urad med mörk magi som kom svärdet att hålla i årtusenden, långt efter hans eget fall från makten. Han bar svärdet vid sin sida när han gick i dvala i sina salar djupt under Krolims berg, och förde det med sig när han åter vaknade och hemsökte världen ovan. Men inte ens Kumbanigashs magi kunde helt motstå tidens gång, och efter oräkneliga strider och påfrestningar blev Ihl-Urads klinga alltför sliten. Så lät Häxmästaren svärdet vila i Khirats svarta urberg, och bar hädanefter ringare vapen intill den dag Ihl-Urad åter behövdes en sista gång.

Den dagen kom mot slutet av Drunoks krig mot raunlänningarna, på vintern i Daaks år 2973. Kumbanigash bar Ihl-Urad, inte Grangodíl, då han färdades till Drunoks undsättning. Han red i spetsen för Hästtämjarnas hord och sin egen här av vandöda, och ledde omsider en grupp hjältar i en oundviklig strid mot Rekhem, Khazims gyllene drake. Det var ett sista hugg av Ihl-Urad som ändade drakens liv efter en hård och blodig strid, och svärdet splittrades i skärvor. Den utmattade Kumbanigash lämnade svärdet där i ett ovanligt osentimentalt ögonblick, men bitarna hittades senare av drunokiska husarer och fördes till Arlon. Där ligger det förstörda svärdet till hovets beskådan på en stenhäll i slottets tronsal, såsom vapnet som avslutade Rekhems härjningar och markerade slutet på Drunoks umbärande detta hårda, plågsamma år. Föga anar någon dess ålderdomlighet, och än mindre att det är ett av de mest blodbesudlade vapnen i historien.

Ihl-Urad är ett relativt kort, bredbladigt svärd, i alla avseenden likt de enkla bronssvärd som bars av forntida krigare. Fästet är intakt, ett helt stycke ornamenterad brons med kort, robust parerstång, men greppets läderlindning har flagnat av för länge sedan - Kumbanigash med sina stålhandskar brydde sig inte om sådana bekvämligheter. Bladets nedre del sitter också kvar, uppvisande egendomliga, piktografiska tecken som karvats in i järnet. Det är uråldrig Mikda-skrift, som lyder, "Sköldsplittraren är mitt namn. Min bärare ska aldrig falla. Jag smiddes av järn, i jungfrublod, åt Kahars allsmäktige konung". Resten av klingan är splittrad i otaliga skärvor, som alla tycks behålla en egendomlig skärpa trots att de är anfrätta av rost. Svärdsknappen är en hel kristall, som sägs sprida ett spöklikt sken i tronsalen om natten.

Magi: Ihl-Urad, om än splittrat, är oförstörbart så länge någon som krönts till kung i Kahar ännu lever. Genom att göra sig till vandöd har Kumbanigash tänjt på länken mellan honom och svärdet så att det består så länge han gör det. Först när Kumbanigashs själ lämnat Mundana återstår inget fragment av Kahars konungar på jorden, och då kommer Ihl-Urad att upplösas i tomma intet. Det mesta av dess magi släpptes lös på Rekhem när bladet splittrades, men skärpan på tre magnituder består så länge svärdet gör det. Kristallen längst ned på hjaltet rymmer dryga tolv gånger sex magnituder nekrotropi som Kumbanigash aldrig förbrukade. Detta, kombinerat med resonansen av tusentals liv som ändats av dess klinga, skapar en aura av hotfullhet som känsliga kan uppfatta. Ihl-Urads skärvor är praktiskt taget en nekrotropisk nod, som underlättar alstring och vävning av denna aspekt med Ob1T6 i halva kungliga slottet. Lyssnar man noga kan plågade viskningar från dess oräkneliga offer höras från det trasiga svärdet.

Kovini'shenye och Sodori'ilishenye (Sassanarrions svärd)

Dessa båda förtrollade svärd bars av den avfällige sanarialven Sassanarrion den Gyllene, och förtrollades av densamme. Själva hantverket var någon annans, och det är i sanning välsmidda klingor, men deras verkliga styrka kom från Sassanarrions magi. Han ingjöt i dem all sin elakhet och allt sitt onda uppsåt, och gav dem namnen "Ärraren" och "Dråparen", efter deras respektiva funktion. I sekler tillhörde de honom och följde honom över världen, och fick gjuta hundratals varelsers blod. Mången skicklig krigare fann sig helt utklassad av Sassanarrion, och helt utlämnad åt hans skadeglädje intill dess döden slutligen kom. Sassannarrion vävde gärna magi dolt mitt under striderna för att ytterligare utklassa sina motståndare, men han var i regel så pass skicklig att det egentligen var överflödigt.

Sassanarrion förlorade sina båda svärd i en duell med cirefaliern Nicoz, en ung man som blev en svår match för den uråldrige alven. Nicoz blödde från flera sår och Sassanarrion hade redan tagit segern för given då schamanflickan Thizara angrep honom på andeplanet. Genom att desperat slita ned filament lyckades Sassanarrion rädda sin kropp i säkerhet, men hans själ fängslades av Thizara och hans svärd blev kvar på platsen.

Sassanarrion själv var lömsk nog att undkomma, men Nicoz och hans följe behöll hans svärd. Sodori'ilishenye hamnade i thismalven Saverians ägo, sedan han vann det av Thizara i en duell. Nicoz behöll Kovini'shenye, omedveten om dess egenskaper, och gav det sedermera till drakväkterskan Inalea. Vid det laget hade Sassanarrion på något sätt återfått Sodori'ilishenye och ämnade återta också Kovini'shenye, och få hämnd på kuppen. Hans sinnrikt planerade fälla för Nicoz omintetgjordes dock av drakväktaren Ishan, och Sassanarrions mörka själ bannlystes till avgrunden. Nicoz gav också Sodori'ilishenye till Inalea, sedan hon slagits för honom mot Sassanarrions vandöda underhuggare och offrat mycket av sin energi för att återge Nicoz käresta Erianni livet. Hitintills har Inalea verkat mycket nöjd med gåvan - de båda svärden kan sägas passa henne på något sätt i all sin skönhet, fördunklad av den otäcka magi de bär.

Svärden påminner till utseendet närmast om långsvärd, men hantverket är klart alviskt. Greppet är långt och bladet anmärkningsvärt smalt, men ändå tycks det duga utmärkt att hugga med. Sodori'ilishenye har en något kraftigare parerstång med ornamentingar i rött och guld, medan Kovini'shenyes hjalt är mer mörkt och silverne i färgen.

Magi:
Sodori'ilishenye innehåller ett demoniskt aggregat [Rang 5], som konstant upprätthåller en magnitud av vardera 'Skärpa', 'Förruttnelse' och 'Insikt'. Bladet är oförstörbart och svärdet innehåller en laddning med 8 ataxatropiska filament, utöver det demoniska aggregatet. Kovini'shenye innehåller ett demoniskt aggregat [Rang 3] och tre fängslade alvsjälar [Rang 1] som medelst mäktig magi tvingats alstra magi till svärdet. Två magnituder 'Dölja' och en magnitud av vardera 'Blödning','Långtidsutmattning' och 'Smärta' gör det till ett fruktansvärt farligt vapen. Dölja-effekten ger alla försök att parera eller undvika det +Ob1T6 i svårighet. Genom sina bunda själar kan det användas som fetisch av en schaman (såsom Sassanarrion) , dessutom.

Manriki-Atan

Drakväkterskan Inalea bar detta exotiska vapen, och i hennes händer blev det, sitt underliga utseende till trots, ytterst dödligt. Hon var uppenbarligen rätt förtjust i det, och även om det gick förlorat sedan hon tillfångatagits i Kisharnias torn fick hon under flykten med sig en skuggvarelses svärd som plåster på såren. Snart kom hon också över ett av Zarims säregna handledsarmborst, även om hon fick gå rätt långt (sängvägen) innan Valis egentligen gav det till henne. Sedan hon gavs Sassanarrions båda svärd av Nicoz tycks det inte som hon har några planer på att låta tillverka en ny manriki åt sig, men vem vet vad som händer med tiden?

Manrikins ursprung är okänt. Det ligger närmast till hands att tro att det är ett alviskt vapen, men källor antyder att det är ett uppvisningsvapen från tiden då Västcolonan blev Thalamur. "Manrika" är ett flicknamn från denna tid som vapnet måhända har uppkallats efter, om än av okänd anledning. Grunden är en omkring 5 fot lång kedja med en tyngd i ena änden och ett knivblad i den andra, men Inaleas slutade istället i en skära, närmast påminnande om en kort stridshacka. Hon kallade den manriki-atan, efter thalaskiskans ord för "skära". Skäran kunde vid behov lossas från kedjan för att används som sidovapen till Inaleas stridssvärd. Ett effektivt användande av manrikin kräver ganska mycket träning. Genom att man snabbt sätter kedjan i rörelse blir dess rörelser svåra för motståndaren att följa, och man kan avleda och parera hans vapen, snärja honom och angripa med kedjans båda ändar. Tyngden kräver långa, cirkulära rörelser för att bli verkligt effektiv, medan skäran med sitt korta skaft alltid går att greppa för att snabbt hugga mot motståndaren. Inalea älskade att snärja motståndarens hals med kedjan och använda sin kroppstyngd och rörelseenergi för att knäcka hans nacke, men det var en teknik hon, sin skicklighet till trots, sällan fick tillfälle att använda.

Regler:
Manrikin hålls med två händer, men kedjan är lång nog för att man utan problem ska kunna angripa med båda ändarna. Detta kräver dock lite övning, och om man inte behärskar lämpliga vapentekniker ger det fortfarande Ob1T6 i svårighet. Kedjan går utmärkt att utföra ett otal låsningar, fällningar och finter med, men också det är inget man lär sig i en handvändning. Manriki är ett svårhanterat vapen, men mycket användbart.

Gwlithn

Gwlithn är ett av tretton svärd som skugglandsprinsen L'wethme lät smida till sina tolv stagraner, hans härförare och främsta tjänare. De tjänade honom troget och var alla mäktiga krigare, men flera av dem kom ändå att falla under den långa exilen i människornas värld, och L'wethme sörjde dem mycket.

Gwlithn var ett av de svärd smeden själv var mest nöjd med, och det gavs till stagranen L'mikl i gåva. Han slöt ett lömskt förbund med Liljans råd för att öka sin herres makt i Mundana, men förband sig därmed också att gå sanarialvernas ärenden. Därför befann han sig i Kisharnias torn då okända inkräktare dök upp, och gjorde ett sista misstag att underskatta dem. Inkräktarna uppvisade egendomliga förmågor, och trots sitt överläge fann L'mikl snart att hans siklar en efter en höggs ned. Speciellt den skenbart harmlösa, linblonda flickan slogs som en demon, och försent insåg han att hon faktiskt var en. Efter en kort strid blev Inalea således hans bane, och L'mikl dog på Kisharnias kristallgolv, förpassad till ett okänt öde bortom världen. Drakväktaren Inalea slickade sina sår och plockade i förbigående upp den fallne stagranens svärd, och tänkte inte mer på saken. L'mikl var bara en i raden på hennes blodbestänkta väg genom Vävnaden.

Inalea kom att använda Gwlithn ganska mycket, eftersom det visade sig vara ett bra svärd, och med en längd som passade hennes ringa storlek bättre än det längre svärdsparet Kovini'shenye och Sodori'ilishenye. Dessa bar hon på ryggen och brukade först när de verkligen behövdes (hon kom snart underfund med deras sinistra egenskaper), men Gwlithn var mer lagom för henne. Dessutom uppskattade hon dess skumma och lite 'grymma' utformning, även om greppet inte låg helt väl i hennes späda händer.

Svärdets parerstång och hjalt är ett enda stycke, ett egendomligt, svart material som känns mjukt men är mycket hållfast - kanske är det samma som siklarnas rustningar är gjorda av? Ett handskydd löper ned likt en svart tunga från parerstångens framsida, och greppet som sådant är ganska grovt - L'mikl var en kraftig varelse. Bladet tycks vara gjort i vanligt stål, men är mycket skarpt och spetsigt. Om man tittar noga tycks blod som rinner ned i blodskåran på bladets mitt närmast sugas in i metallen och omge hela svärdet med ett vagt rödaktigt skimmer.

Magi: Gwlithn besitter den egendomliga förmågan att reparera sig självt. Klingan härdades i besjälade varelsers blod, och i blod kan den åter härdas. Alla skador på bladet försvinner om tillräckliga mängder blod ingjuts i det, och blodet gör tillfälligt klingan ännu skarpare. (För var tjugonde poäng blödningstakt svärdet orsakar återfås en poäng BRYT, minskad huggskada, etc. Blodet fungerar också som en sorts aktiveringsvillkor - om fyrtio poäng blödningstakt ges i snabb följd aktiveras en magnitud 'Skärpa'. Effekten är temporär men kumulativ upp till fyra magnituder, så svärdet kan bli fruktansvärt kraftfullt om tillräckligt mycket blod får flyta för dess klinga vid ett och samma tillfälle).

Alasterethn, Frostmånes svärd

Tolv till antalet var de stagraner som vid L'wethmes tron böjde knä. Tolv var deras led när de tog upp sina klingor och svor att fukta dem med blodet från sin mästares fiender. När de först samlades kan ingen säga, för tiden tar sällsamma stigar i Skugglanden. Tolv var stagranerna under L'wethme, mäktiga krigare och härförare, hans främsta allierade, tolv när de först drog ut som bröder i skugglandsprinsens tjänst, och deras vapen var systerklingor givna dem av deras herre.

Få vet med säkerhet varifrån klingorna först kom; de var alla furstliga gåvor som väl kom till användning för L'wethmes härolder. Stagranerna färdades när och fjärran, och varhelst de syntes utförde de L'wethmes värv. Ibland medförde de gåvor, ibland endast snar och slutgiltig död. Bland de mest betrodda sändebuden var Ki'ath, och svärdet Alastarethn var hans att bära. En väldig kämpe var han, vacker och fruktansvärd i sitt raseri, och i L'wethmes tjänst släckte hans eteriska klinga oräkneliga liv. Hans bana ändades på trappstegen till sin furstes hov, i envig mot alvkrigaren Denelian. I en vild strid slog de varandras vapen ur händerna, och möttes i vapenlös närkamp. Nu grep långsamt Ki'ath övertaget - han var trots allt stagran, och uppfylld av den onaturliga styrka som tillkom honom, medan Denelian dessutom var illa sårad. Det var när alvens krafter till sist började sina som L'wethmes slavinna, rimuren Frostmåne, tog upp Alastarethn från där det fallit och rände det igenom stagranens kropp. Den klinga som tjänat honom så troget blev till sist hans bane.

Alastarethn är ett till formen förhållandesvis vanligt stridssvärd, liknande sitt systersvärd Gwlithn, men saknar blodsskåra, då klingans natur är högeligen annorlunda. Hjaltet är enklare än Gwlithns, men besitter likt sitt systersvärd en egenartat utomvärdslig form. Svärdets mest iögonfallande egenskap är dock själva klingan. I dagsljus är dess konturer vaga och metallen blir svårgripbar, som om den inte vore helt där, vilket gör klingan till ett ytterst farligt vapen för den ouppmärksamme. När skymning faller framträder klingan klart, plötsligt fullt synlig; en betraktare ges lätt det olustiga intrycket av att klingan på något sätt blivit mer verklig eller närvarande än sin omgivning. Den omvärvs av en svag, blekblå strålglans, och det utfall som i dagsljus vore en rispande viskning har med ens blivit ett djupt skärande hugg.

Egenheter: Klingan är svår att upptäcka dagtid, och svårigheten för att parera eller undvika det stiger därför med Ob1T6. Eftersom dess massa inte heller tycks fullt närvarande under dagen, sjunker skadan för hugg och stick med Ob1T6. Klingan kan av någon anledning ej heller brytas eller få sänkt brytvärde när den är oformlig. Ett tillräckligt kraftfullt anfall passerar helt sonika igenom den med förnimbart motstånd. Attacker med skadeverkan som överstiger BRYT går genom svärdet och träffar dess brukare. Skadeverkan sänks dock med halva svärdets BRYT.
När skymning faller tar klingan helt fast form och fungerar som vilket annat svärd som helst. Detta kan även inträffa dagtid under särskilda omständigheter som defineras av SL, t ex högmagiska platser (särskilt astro-, skoto och selenotropi).

Shoni'meniyse, "morgonregnets klinga"

Thismälvan Eithene Visa'an är draken Verduhrakhs tjänarinna sedan många, långa år. Då de först möttes uppträdde draken i gestalten av en förnäm sabrisk pyaralv, som den unga fanfäkterskan snart förälskade sig i. Hon åtföljde honom till Consaber där de gifte sig, och i morgongåva gav han henne Shoni'meniyse, ett av de vackraste och mäktigaste vapen som skådats. Omsider gick det upp för Eithene hur maktlös hon var som kvinna i sitt nya land, men det betydde föga när hennes make väl avslöjade sin sanna skepnad. De var båda odödliga, och hon tillhörde honom för evig tid. Det må ha varit ödets nyck eller Verduhrakhs magi, men hennes tårar som föll på ishanins blad gick aldrig att torka bort. Vapnet bands till Eithene, klingan blev fruktansvärt skarp, och än idag tycks den ständigt fuktig.

Vem som en gång smidde vapnet är okänt, även om Verduhrakh förmodligen vet, men en egendomlig symbol på bladet har sammankopplats med en mytisk figur vid namn 'Dimmornas herre'. Flera andra ålderdomliga, förtrollade vapen från Sunari till Alarinn tillskrivs honom. Shoni'meniyse hette ursprungligen "Terena'an rowan", "Gryningsdöd", men Verduhrakh gav den ett vackrare namn. Bladet tycks närmast transparent, med övernaturlig skärpa, stundtals omgivet av ett svagt, blått sken. Eithenes tårar som glimmar på klingan påstås vara morgonregn. Det svarta skaftet är tillverkat i ett okänt material, lätt som trä men hårt som järn, och påminner mer om det senare. Utmed hela skaftet löper rikt utsirade, ålderdomliga alviska tecken i en spiralform. Texten betyder, grovt översatt: "Morgonens härold, gryningens bane, osvikligt bringar du fienden död. Nattmörkret faller och dimmorna nalkas, än färgar flamman din morgonen röd. Skyarna faller och bergssidor rämnar, när det som varit nu vaknar på nytt. Evig din flamma, än drar du blod, ensam bland skuggor som bortom har flytt".

Shoni'meniyse gavs till Eithene av en av de mäktigaste magikerna på Mundana, och är, för stunden åtminstone, länkad endast till henne. Ljusskenet kring klingan tycks bara uppstå när vapnet är i hennes händer. Det innehöll förr en fängslad själ som fungerade som aggregat, men sedan denna befriades av Verduhrakh finns mycket som tyder på att Eithenes egen själ används som energikälla. Även om ishanin inte trotsar magins lagar så svävar den farligt nära gränsen för det möjliga, och mången magiker såväl som smed skulle ge mycket för att få studera hantverket. Skaftet kan skruvas i två delar, varav den undre döljer ytterligare en klinga, men det är en möjlighet Eithene hittils varit ytterst sparsam med att använda.

Regler: Utöver det fantastiska hantverket innehåller Shoni'meniyse två ständigt aktiva magnituder 'Skärpa'. Klingan kan med lätthet skära genom kött, ben… och rustningar.
Till skillnad från klingan är skaftet inte oförstörbart, men det ska mycket till för att så mycket som rispa det. Ett fåtal hack kan skönjas. Genom att dra energi från sin egen själ kan Eithene få vapnet att alstra elementarflätor, varvid färgsprakande flammor dansar från klingan och orsakar fruktansvärda skador på allt den träffar. För var 8:e poäng utmattning Eithene spenderar ger vapnet ytterligare +Ob1T6 trauma och smärta i skada. (Brännskada, således. Antändningsvärde 5). Denna extra skada försvinner snabbt då flammorna slocknar, men exakt hur snabbt det går beror på styrkan i omgivningens magiska fält… och Eithenes.

Verccis dolkar

Den mystiske Vercci var draken Jandlinatjaris tjänare. Han var vandöd, men en fruktansvärd krigare, som uppvisade oerhörd styrka, smidighet och snabbhet. Hans blindhet tycktes inte hindra honom det minsta, varenda rörelse var instinktiv och välriktad som om han hade ett sjätte sinne. Av alla hans egenskaper framstår förmågan att klättra på väggar och i tak som den mest anmärkningsvärda. Vem Vercci var i livet verkar ingen veta, och det spelar kanske ingen roll - han verkade inte vilja avslöja något om sitt förflutna. Allt tydde på att han var cirefalier, och det var också det faliska språket han brukade då rollpersonerna första, och enda, gången hörde honom tala.

Vercci dog i ensam strid mot draken Rekhem i dennes håla, men gav genom sin död många andra möjlighet att undkomma. Han dog för Eithene, som hölls fången bortom drakhålan, Eithene som han alltid hade älskat utan att få någonting tillbaka. Men hon kände sorg efter hans död, och sedan hon återhämtat sig från sina egna skador begravde hon de dolkar han brukat för att hedra hans minne. De borde fortfarande ligga i jorden någonstans vid bergens rötter i norra Sunariskogen.

De båda dolkarna var de enda vapen Vercci bar, och de enda han behövde - han var mäktig nog att ta sig an en hel grupp av fiender med dem. Utöver den närmast övernaturliga kvalitén på hantverket och det ovanliga greppet - man slår snarare än att stöta - tycks de inte ha besuttit några särskilda egenskaper.

Denelians lyfalisvärd

Den före detta liljegardisten Denelian Ovani fín Tanisol bär alltjämt sitt lyfalisvärd, ett vapen som gått i arv i hans släkt i generationer. Vapnets skapelse dateras till 9392 e.C.g enligt Sanaris volumiösa arkiv. Det var under denna tid som svärdet skapades av sanarialven Cianath Liesari på beställning av huset Tanisols överhuvud. Cianath smidde ytterligare tre svärd av samma typ, ett till var och en av husfurstens söner. Alvglaset som formade klingan gavs en dunklare nyans, likt mörkt vatten, och hjaltet formades till att möjliggöra ett säkrare grepp vid enhandsfattning. Vapnen försågs slutligen med huset Tanisols märke.

Av de fyra svärden är Denelians det enda som nu finns i aktivt bruk. Övriga är antingen förstörda eller försvunna, och få sanarialver skulle anse att det kvarvarande svärdet gör Sunaris alver särskilt stor heder. Även om klingan fullständigt saknar all form av magi är den fortfarande ett mycket gott hantverk, med en skärpa som gott och väl kan mäta sig med ett nysmitt lyfalisvärd.

Svärdet är något kortare än de flesta lyfalisvärd och parerstången sitter framför det något förstorade enhandsgreppet. Greppet i sin helhet är fortfarande mycket långt för att förbättra svärdets balans, och för att ge gott om plats för att greppa med den andra handen när extra stöd och kontroll önskas eller krävs. Det är på det hela taget ett ganska okonventionellt vapen, som kräver en viss vana för att kunna hantera effektivt. Ovana användare skulle säkert tycka att det långa greppet var i vägen vid enhandsbruk och lätt rispa sig själva med den vassa tagg som utgör svärdets knapp. I vana händer är det dock, liksom alla Lyfalisvärd, ett fruktansvärt vapen.

Deretwynns svärd

Dessa två Niamhsvärd bars av léaramalven och drakväktaren Deretwynn sedan långt innan han trädde i Verduhrakhs tjänst. De har en tämligen oortodox design, då tången vidgas till en tjock ring i bägge ändarna, dels i bakändan där ringen tjänar som svärdsknapp och dels där tången möter klingan. Anledningen till denna udda design är okänd, men Deretwynn använde den övre ringen till att trä ett finger igenom för säkrare grepp, och för att snabbt kunna byta mellan normalt och bakvänt grepp när han stred. Denna konstruktion gör svärdens grepp betydligt tyngre, samtidigt som de blir en smula mindre hållfasta i fogen mellan tånge och klinga.

Deretwynn förlorade sina svärd och sitt liv efter att ha blivit besegrad i en strid mot cirefaliern Nicoz. Nicoz har sedan skänkt dem vidare till pyarälvan Erianni.

Regler: På grund av svärdens konstruktion så kan en van användare byta mellan normalt och bakvänt grepp utan att det kostar en handling.

Car'deyas vosia'ye (Jungfrubeskyddaren)

Sedan sanariälvan Aranni blivit antagen till Liljans garde fick hon detta svärd i gåva av sin far, Trenian. Aranni var duktig på magi och en utmärkt bågskytt, men hon lyckades inte riktigt träna upp styrkan som krävdes för att hantera Liljans gardes lyfalisvärd i en hand fullt ut. Således kom hon inte till sin rätt i strid med svärd och sköld, och för att avhjälpa problemet lät Trenian den framstående svärdsmakaren Cahirlin skapa ett lättare svärd åt henne.

Car'deyas vosia'ye betyder 'Jungfrubeskyddaren'. Om Trenian med det namnet avsåg att antyda något för sin brådmogna dotter låter vi vara osagt. Svärdet är betydligt mindre och mer lätthanterligt än de lyfalisvärd som normalt brukas av liljegardisterna, men med samma skarpa klinga i siluna med bas av alvglas. Det har ett en och en halvhandsgrepp snarare än det utpräglade tvåhandsgreppet hos vanliga lyfalisvärd, men ändå en förhållandevis lång klinga, inte mycket kortare än ett vanligt Lyfali. Utsmyckningarna är ganska sparsamma men tämligen intrikata, som vanligt hos sanari. Atypiskt är dock handskyddet, som är så gott som unikt för ett svärd skapat av sanari; deras svärdsfejare tenderar att vara extremt konservativa. Svärdets namn står skrivet på silunaeggen, men de silverglänsande tecknen kan endast skönjas i motljus, då de är inlagda i en särskilt preparerad silunatråd. Dessutom syns liljans gardes emblem i form av konstfärdigt utstansade hål.

Xiâ-il do'zani, "Världsalltets vrede"

Kamorfen Ni'hârmá var ett av sitt utdöende släktes mest framstående barn i slutet av Människornas tidsålder. Som lönnmördare och legoknekt hemsökte han Mundana från Menon-Aun till Ebhron under hundratals år, och ryktet om honom växte närmast till en legend. Med sin fruktansvärda skicklighet och sin mäktiga magi var han kanske den främste lönnmördaren i sin era - tillochmed kungar, primoder och magikerordnars huvudmän hade fallit för hans klingor. Han åtog sig de mest omöjliga uppdrag bara uppdragsgivaren kunde ersätta honom med magiska artefakter eller kongelat. Ibland krävde han mycket egendomliga ting i betalning - människooffer, drakhjärtan, svar på till synes helt triviala gåtor. Varelsen Ni'hârmá tycktes i allt han företog sig ändå hela tiden arbeta för någon slags gåtfull egen agenda, men ingen lyckades någonsin förstå vad den gick ut på.

Kamorfens levnad nådde sitt slut för mycket oväntade händer. Cirefaliern Nicoz Mehzinor ansåg sig förrådd, eller åtminstone svårt förorättad av Ni'hârmá, som kunde förråda vanliga dödliga utan att blinka så länge han fick ett bättre anbud av någon annan. Det hela utmynnade i en duell som kamorfen förmodligen trodde skulle bli en lätt match, men han hade underskattat sin motståndare, och striden blev mycket spektakulär och blodig.

Den unge cirefaliern var mycket skicklig, och lyckades inledningsvis få ett övertag genom att hugga igenom Ni'hârmás svarta rustning och svårt såra denne, men kamorfen tog snart igen det. Trots en avskuren strupe och ett djupt sår i ryggen vägrade dock Nicoz Mehzinor att dö, och det hela slutade med att båda kombatanterna låg blödande och sönderhuggna på rådssalens stengolv. Där hade Ni'hârmá segern inom räckhåll, med sin dolk höjd till ett dödande hugg, men underskattade sin motståndare en andra gång och fick sin egen dolk körd i halsen. Att han dessutom undgick att upptäcka drakväkterskan och halvdemonen Inalea innan hennes svärd Kovini'shenye genomborrade honom beseglade definitivt hans öde. Så gick Ni'hârmá hädan, halvdöd av skadorna han tillfogats och slutligen dräpt av ett svärd ingjutet med magi lika mörk och grym som hans egen. Kanske ett passande slut för en av eonens mest hänsynslösa mördare.

Ni'hârmá brukade aldrig andra vapen än ett par stora, blåskimrande dolkar. De bar namnet Xiâ-il do'zani, ett svåröversatt begrepp från lemingo, kamorfernas ålderdomliga tungomål. Sannolikt betyder det ungefär "Världsalltets vrede". Dolkarna lär ha smitt av en kamorfsmed vid namn Zuêxi på en plats kallad Blodbergen för tusentals år sedan, i en märklig, halvt transparent metall som hela tiden tycks skimra i ett svagt blått sken. De tunga greppen i svart stål och sandelträ står i skarp kontrast till de närmast viktlösa bladen, som inte uppvisar minsta hack eller repa. Bladen har inte behandlats med 'Perpetuell indestruktibilitet' - det tycks vara metallen som sådan som helt enkelt är omöjlig att sarga. Man kan undra hur kamorferna någonsin lyckades bearbeta den.

Trots en utpräglad stukatklinga tycks dolkarna duga utmärkt att hugga med, med en direkt övernaturlig skärpa, men Xiâ-il do'zanis verkliga kraft ligger i magin de innehåller.

Inalea, som lade beslag på dolkarna efter Ni'hârmás död, hade sina misstankar om deras magi. Hon gav den ena till sin väninnan Thizara, men behöll den andra i hopp om att få hjälp att utforska förtrollningarna i sinom tid.

Magi:
Vardera dolken rymmer ett demonisk aggregat [Rang 4] som genererar två magnituder 'Skärpa'. Den ena dolken har två magnituder 'Lindra Smärta', den andra "Hela trauma" av motsvarande magnitud. Skärpan är ständigt aktiverad medan helningen kräver att man håller dolken i handen och viskar "Xiâ, hörsamma min vädjan, giv mig kraft på nytt" på lemingo. Samma aktiveringsvillkor gäller för båda dolkarna, så har man båda framme är det Ob2T6 poäng smärta och trauma som helas. (Den magiska färdighetschansen är 17).
Dolkarna har också varsin kraftfull ackumulator med plats för 10x2 ataxatropiska filament. Ur dessa vävs två magnituder 'Teleportera' när bäraren uttalar ordet "Rashi", lemingo för teleportation. Resultatet blir en omedelbar förflyttning till en valfri punkt inom tio meter - att helt sonika försvinna undan ett hugg och helt plötsligt dyka upp bakom motståndaren för att utdela en dödande stöt var Ni'hârmás sadistiska favorittaktik i strid.