Röken låg tung i luften, och riskvistarna sprakade och fräste. Det var fuktigt här inne, kvavt från den stickande röken. Klippväggarna dröp vatten, rännilar som likt svett glimmade i eldsskenet.
Furstens vakter höll sig vid grottmynningen, rädda som de var för vad de inte förstod, de fega uslingarna. Cirilz av Kavarc undertryckte sitt leende. Var det inte enligt tingens naturliga ordning att en riktig man gjorde vad hans hundar icke förmådde?
Flammorna stegrade sig, lindade sina tungor längs den grova stenen, slickade den hungrigt. Den stilige unge fursten förblev orörlig, sträckte inte på sig, visade inte med en min sitt obehag inför värmen och den förorenade luften. Pilgrimsfalken av silver glimmade mot en sobelsvart jacka och höll samman den scharlakansröda manteln. I varenda tum förkroppsligade han den adelsman han var. Och väntade.
Gamlingen satt hukad på golvet. Så stilla var hans skepnad att han i mörker lätt skulle ha misstagits för en stenformation. Men eldarnas sken bannlyste skuggorna till en flackande existens vid grottsalens bortre ändar, och Ciriz kunde därmed få en god bild av gubben.
Magerlagd var han, satt, skenbart fast rotad vid den kalla stenen. Benen var korslagda. Och trots att kylan kändes genom furstens pälsfodrade stövlar gav gamlingen inget tecken på att märka det, eller ens vara vid liv. Hans gråa skägg var en lortig, tovig buske, liksom det tjocka håret som kringgärdade hans huvud. Småväxt var han, med djupt insjunkna ögon och tärda drag. Huden var nötbrun och mycket seg. Han var endast iklädd ett höftskynke av något slags säckväv. Cirilz hade först erbjudit att giva honom kläder som pris för det han själv önskade, men gubben hade tillbakavisat förslaget på ett mycket entydigt sätt, och med detta fick sig Cirilz nöja. En annan av hans ätt och rang hade säkert känt sig underlig, nästan beklämd, av att behöva visa sin respekt för ett så smutsigt och vämjeligt djur, men Cirilz var klokare än så. Sedan de dagar han först sökt sin dunkla lärdom från gulnande pergament insåg han, eller snarare erfor en glimt av, de krafter som låg bakom den värld som för andra såg så alldaglig ut. Han visste tillräckligt för att se hur betydelselöst en varelses yttre var jämfört med de ting som alla sanna män hade gemensamt, det som verkligen bar mening.
Makt. Cirilz hade den, i sin ställning och sitt intellekt, skarpare än den mest välslipade klinga. Men andra vägar till makten fanns, somliga svåra att skönja men, om hans studier inte överdrev, kanske vida kraftfullare. Han hade hört om verklighetens väv och de som broderade ut den efter eget huvud, om dödas återuppståndelse, om viljebrytare och förtärande eld. Och han hade sökt dessa vävare, dessa trollmän, förhäxare, vad man ville kalla dem. Många avslöjades, efter långa samtal eller kortare övertalning, som simpla charlataner och taskspelare. Men rykten florerade, och vissa pekade österut. Österut, förbi fält och ut i otämjd mark. Och dessa rykten sade samma sak. De sade, I en grotta utan namn finns en man utan ögon, och de stigar han vandrar leder bortom.
Orden var oförändrade, var någonstans på Cirilz marker sagan än månde berättas, och de uttalades alltid med en slags framviskad fruktan. Och när han spårade ryktena till de herdebyar som låg utspridda i vildlanden nära slutet av hans domän, fann han något annat. När någon av byborna låg för döden, när livet tycktes nära sin uppehällning och ingen hjälp stod att finnas, hände det att en släkting eller älskande gav sig av mot en obesökt ravin. Den som gav sig ut på en sådan vandring återkom aldrig, men ofrånkomligen tillfrisknade den döende några dagar efteråt. Det hade tagit lång tid för Cirilz spioner att lirka kunskapen ur byborna; folket här var misstänksamma mot främlingar och talade inte gärna bredvid mun ens om de erbjöds rött guld.
Hårt hade han arbetat för att nå denna kalla grotta, och emedan han var en tålmodig man och inte en dåre, väntade han på gamlingens svar.
Kylan kröp uppför hans båda ben. Huden stelnade först, därefter kom den svaga ilning som växte tills han trodde att fotens benbitar skulle spricka inifrån. När så muskelsammandragningarna domnat till en avlägsen stelhet förändrades något i luften. Det som för ett hjärtslag sedan varit sval och rökfylld luft var nu något annat, något laddat. Cirilz kände plötsligt som om han var omgiven av en krans av spjutspetsar, alla riktade mot hans hjärta.
Viskade ord spelade från torra läppar. Efter ett tag insåg Cirilz att det han önskat beviljats honom. Stämman, gamlingens egen men än äldre och obestämbart skrämmande, talade, och dess ord var menade för honom.
"Cirilz falkson, fåfängt for du,
kumlens kunskap kallar dig hem.
Löften lockar, lystet lägrar, leder dig långt bortom levandes land.
Ett kan följas, falkars furste,
makten bär blodet och blodet är ditt.
Sök efter staren, säden sår du,
frukten föder och formar till sist.
Cirilz falkson, fåfäng är du,
människors makt ändock multnar till sist."
Tystnaden föll åter och den hotfulla stämningen i grottan började gradvis släppa. Hertigen stod orörlig, försjunken i sin begrundan. Hans läppar rördes knappt märkbart då han om och om läste stroferna för sig själv. För han visste att han givits någonting, något dyrbart, som han aldrig kunde tillåta sig att glömma.
Bronsklockors klämtande klagan ljöd ut över Jhamalo Gedonia. Vårsolen stod högt på himlen, och ute på gatorna strilade smältvattnet från taken i glittrande ridåer. Det var en vacker dag, en dag. Alla färger tycktes starkare, klarare, djupare. På hustaken flockades fåglar, nyss hemkomna från varmare klimat. De satt orörliga och tysta. Det var starar, och längs gatorna viskade man att de kommit för att hålla vaka för sin syster, för den som klockorna ringde. Ghanima av Cirilz hus, som en gång sprungit ur starars ätt, var död.
I huset härskade tystnaden. Klockornas knappt hörbara klämtande förmådde inte bryta den; deras musik föreföll avlägsen och bortom all betydelse. Tjänarna i sina sorgeklädnader höll sig nogsamt undan herrefolket. Alla var nedstämda, för det fanns få i huset som haft något ont att säga om sin unga husfru ens i enrum.
Sängkammarens dörr var reglad, och ingen, inte ens hertigens syster, hade vågat närma sig den. I timmar hade Cirilz suttit på sin stol utan att röra sig. Hertigen satt framåtlutad, hans svarta hårsvall oordnat, ansiktet spänt och plågat. Ögonen vilade på sängen och på flickan som låg på den.
Hon var så vacker. Hade han verkligen inte förstått det förrän nu? Alla gånger han försummat henne, de kvällar då han lämnat henne ensam, de hårdhjärtade befallningar han gett henne, dessa mindes han nu. Hon hade hörsammat hans varje påbud, hon hade främjat hans ambitioner utan att protestera, givit honom den nyckel till makt som siaren ordat om.
Ett avlägset barnskrik nådde honom, och han slöt ögonen. De brände till med plötslig smärta. Barnet var hans nu, och från det ögonblick då han såg henne rådde det ingen tvekan om att han uppnått sitt mål. Han hade givits att forma något som inte helt var av denna värld. Han borde vara nöjd, trots vad som hänt.
Hon hade lytt honom så fullständigt, så perfekt. Hon hade aldrig svikit honom. Barnet hade hon till och med döpt efter Cirilz mor, Thizara. Hon hade älskat sitt barn, en kärlek som han sett och häpnat över, då den till och med var starkare än de band som löpte mellan henne och hertigen. Han hade förvånats, och insett faran. Thizara var hans, och hon kunde inte tillåtas att besvara moderns kärlek med sin egen. Cirilz gåva kunde bara ha en formgivare, och hans vackra fru hade blivit ett hot. Varför, varför kunde hon inte lämna ungen ifred?
Frågan var helt utan mening. Verkligheten var allt som betydde något. Ghanima hade han äktat av noggrant avvägda skäl, och även om han inte hade haft något emot hennes utseende eller att fullgöra sina äktenskapliga plikter, var äktenskapet ändå bara ett led i hans strävan mot makten. Han hade aldrig låtit någonting hindra honom från att uppnå sina mål, och vinet hon druckit på kvällen hade han själv hällt upp. Det tycktes så länge sedan, en livstid, en evighet.
Sedan, efter att hon somnat, hade han betraktat henne. Så fridfullt var hennes ansikte att hans ögon grumlades. Vad som pågick visste han inte, han förlorade kontrollen, strupen snördes åt. Men hans väg var redan utstakad och han visste inom sig någonstans att om han ställts inför samma val skulle han inte ändra det.
Så, medan stjärnorna klarnade på himlen, låg Cirilz falkson och såg sin älskade dö. Hennes andedräkt, lätt som en smekning, avstannade, och ansiktet var blekt och utsökt på den broderade kudden. Och sårbart, som han mindes det, och mycket ungt. Kylan kröp långsamt upp i hans kropp och stal hans känsel - förmodligen hade någon lämnat en fönsterlucka öppen. Utanför sjöng en fågel, svaga toner som snart tystnade.
Cirilz öppnade ögonen igen, hörde barnets avlägsna skrik, kände ingenting längre inom sig. Hans lek med kärleken var över, han hade vad han önskat sig, han kunde nu fortsätta sin klättring mot fullkomligheten, mot herraväldet över landet. Sitt barn fick han lov att lära lydnad, men han hade varken tid eller kunskapen att instruera henne i de mystiska chimerer hon skulle behöva. Dock hade han varit förutseende nog att finna en mystiker villig att ta sig an en elev i hemlighet.
En sista tanke skänkte han åt sin dotter medan han reste sig upp. Hon var så olik sin mor, men redan kunde han se hur hennes ansikte började anta de drag han aldrig skulle glömma. Där hennes mor haft korpsvarta lockar var hennes hår dock ljust, och varken Cirilz eller Ghanimas släkt hade någonsin sett gröna ögon.
Cirilz betraktade uttryckslöst sin fru. Hon hade älskat sitt lilla djävulsbarn, utan tanke på hur underlig flickan var. Inte ens den gång då osynliga händer kastat leksaker runt rummet dämpade hennes känslor. Cirilz tänkte på Thizara, på hur hennes gröna ögon hade verkat glittra i barnkammarens skuggor. Han skulle inte göra Ghanimas misstag. Att älska en sådan var att förgås. Thizara var en resurs, hans att forma. För att göra det kunde han inte bruka hennes kärlek; den var för het och för flyktig, den kunde alltför lätt förändras till något annat.
Nej, kärleken kunde han inte lita på som väktare åt flickan, inte heller simpel lojalitet. Han skulle lära henne fruktan, fruktan och lydnad. Bara då kunde hon tjäna hans syften.
Vintern höll staden i ett obarmhärtigt grepp. Mördande iskyla svepte in från havet, vars vågor reste sig likt mörka berg för att slunga sig mot strandens klippor. De större skeppen var alla förtöjda; jollar och flottar låg uppdragna på land, vaggande av och an i blåsten. Därute härskade kylan, och ingen människa valde av egen fri vilja att utmana dess makt.
Inuti kammaren fanns det dock värme, trots de kala stenväggarna. Kammaren var rikligt inredd - möblerna var vackert snidade träkreationer, på vilka kandelabrar i brons stod. En säng stod i ena hörnan, och lakanen var av det finaste ylle. Men allt denna prakt åstadkom var att framhäva det som låg bakom. Golvet, där det icke täcktes av den praktfullt mörkröda mattan, var stampad jord, eldstaden med sitt muntra flamsken, icke mer än ett uthugget hål i den grova väggen. Taket var täckt av spindelväv, och fönster stod inte att finna. Kammaren var en bur, hur förgylld den än var, och dess ägare förstod detta.
Över eldens ljud, över knastrande och knäppande, löd en barnröst. Stämman var ljus men lätt, tonfallet eftertänksamt, och hon talade med omisskänslig rytm.
"…jord för att bringa, vatten att forma, vind för att hasta, eld för att härda. Makter, hör mig, låt min ande fylla detta skal." Rösten var lugn, nästan drömmande. "Vid Draken, Spindeln, vid Sångare och Vävare, må mina ord bli verklighet." Endast eldens sprakande åtföljde hennes ord, och hon sade inte mer.
Barnet satt nedsjunken i den stora fåtölj som stod emot väggen. Så liten var hennes form att hon, fast hon hade benen uppdragna, inte fyllde upp mer än hälften av den. På ett av sina knän stödde hon en skål av lera, och betraktade hur tjock grå rök ringlade sig mot taket från den.
Hon betraktade röken med drömmande, avlägsen blick. Det korta håret ramade in hennes ögon, det föll mjukt som maskrosdun över hennes smala hals. Flickan var smal och tunn, bräckligare än en fågelunge. Hon satt mycket stilla medan röken slingrade sig framför henne.
En fnysning hördes från rummets andra innevånare, och därefter en suck. Den gamle mannen reste sig ostadigt från sin pall och anlade ett uppgivet ansiktsuttryck. Han famlade efter sin stav, och svepte manteln tätare omkring sig. Eldens ljus spelade över de mystiska tecken broderade i plagget och skänkte dem liv.
Mannen stampade bestämt i golvet, utan att få någon reaktion från sin unga elev. Återigen suckade han, och mumlade för sig själv en inkantation för ökat tålamod. Hur han, Hacar Mystikern, den störste häxmästaren i Jhamalo Gedonia, förtjänat detta öde låg bortom hans förståelse.
"Thizara?" sade han lågt, övertygad om att det inte skulle göra något.
Flickan gav inget tecken på att svara. Hon föreföll långt fjärran, och Hacar lyfte varsamt undan den rykande skålen ur hennes slappa grepp. Det fanns mystiska dekokter i skålen som brände som eld, och han ville inte gärna att flickan slog det över sig med en plötslig rörelse. Om det var något Hacar var rädd för var det att jäntan skulle skada sig under hans undervisning.
Han böjde sig över henne, och noterade för sig själv hur hennes bröst inte rörde sig, att hon inte andades. Svartkonst och djävulskap. Hur mycket han själv ägnade sig åt trolldom var sådant någonting han aldrig lärt sig om, aldrig bemästrat. Han visste, av någon orsak han inte kunde förklara, att Thizaras underligheter inte var som hans egna. Hon var onaturlig på ett vis han inte kunde förstå.
Återigen undrade han om han kanske inte hade gjort bättre i att lämna staden för så länge sedan, den dag då budbäraren erbjudit honom att träda i markfurstens tjänst. Men den rikliga mängd penningar som budet fört med sig hade till och med varit nog för att grumla Hacar den Mäktiges sinne och leda honom från ljuset, och skrattande hade han antagit uppgiften som lärare i Cirilz hus. En sådan dåre han varit.
Han drogs ur sin självömkan av att flickan rörde sig. En svag flämtning hördes - luft som häftigt drogs in i hennes lungor. Thizara, dotter av Cirilz, lutade sig mot sina knän och blundade hårt, och hennes späda kropp skakade.
Hacar anlade en bestämd min och såg ned på flickan.
"Unga dam," började han argt, "jag är din lärare och du skall lyssna till mig! Hade du blott menat din inkantation hade Makterna hörsammat den. Istället understod du dig att håna både dem och mig, att somna, ja till och med på det onaturliga vis du plägar!" Den gamle hötte med en knotig näve. "Om så de Högsta slagit dig till marken för din impertinens hade jag icke blivit förvånad."
Flickan såg upp mot honom, och elden dansade i hennes ögon.
"Det tror du bara," mumlade hon, och vände sedan bort blicken, "för du är dum och pratar strunt, det säger Shael hela tiden."
"Vafalls?" Hacar magikern kunde inte tro sina öron. Den där mopsiga lilla flickungen hade just vågat ifrågasätta hans kunskap. Hon hade spottat honom i ansiktet, och än värre än det var det fullkomliga överseende med vilket hon betraktat honom. Nåså, tänkte han misslynt, det skulle han snart vänja henne av med. Han tog ett steg framåt och höjde handen till slag.
"Mina djupaste ursäkter för att jag stör i era lektioner, mäster Hacar," löd markfurst Cirilz mjuka röst från skuggorna vid dörren. Ett kallt leende vilade på hans läppar när han trädde närmare den överrumplade mystikern, som såg ut att vara nära att svimma. Mannens hand var fortfarande höjd, som om han inte kunde besluta huruvida han ville bära hand på markfurstens dotter.
Markfurstens steg blev långsammare ju närmare han kom sin dotter. Hon såg upp mot honom, höll armarna hårt slagna runt sina ben. Han noterade hennes plötsliga uppmärksamhet med tillfredsställelse; hon visste att visa honom lydnad där hon endast tolererade sin lärare. På ett sätt var det bra - hon skulle följa hans ord, inte någon halvgalen gammal taskspelares - men hon skulle också lära sig. Utan lärdom skulle hon förbli ett vapen utan egg; vacker att se på men oanvändbar för sitt sanna syfte.
Så Cirilz gick ned på huk och lät sin behandskade hand fatta flickans haka. Långsamt tog han till orda, och hans blick borrade sig djupare in i hennes för varje ord.
"Dotter av mitt blod, mig kvittar det lika vad du tycker om den där gamle gubben och hans svammel. Håna honom för dig själv om det behagar dig, låt din tanke löpa förbi hans om du så önskar, och jag ska inte ha något skäl att förargas." Hans grepp hårdnade om hennes haka, och hon gav ifrån sig ett svagt, sömnigt gnyende. "Men han är här för att instruera dig, och jag har betalat honom för det. Därför lyder du hädanefter denne mystiker och lyssnar uppmärksamt till hans lektioner, lilla fågel, annars bryter jag din nacke, begriper du det?"
Först nu syntes ett spår av någon känsla över Thizaras ansikte, och den gamle mystikern såg i skrämd tystnad på hur hon öppnade munnen för att svara.
"J-ja, far… jag lovar."
Hans hand lossade långsamt sitt grepp om hennes kinder, och sedan gav han henne en nästan öm klapp på huvudet. "Duktig flicka," sade han, och reste sig, "vi kommer så väl överens."
Utan att hasta vände marfursten sig sedan mot Hacar, och hans leende torkade ut. Hacar tog ett ofrivilligt steg tillbaks. Han var rädd nu, mer rädd än han någonsin varit förut, han mindes historierna om vad som hänt flickans förre lärare då han dristat sig att röra vid sin elev på ett sätt som endast en älskare bort göra, och han darrade som i frossa. Cirilz ansikte var kallt och stilla som en klippa, och sättet på vilket han målmedvetet arbetade sig närmare Hacar fick den gamle att stappla bakåt.
"Försök att förstå mig rätt nu, min vän," sa Cirilz sakligt, "det finns gränser för de lärdomar jag vill låta flickan erfara. Och hon är ju faktiskt min dotter. Låt henne ta del av all den vidskepelse som du ägnar dig åt, så länge hon i dessa finner något korn av sanning."
"Herre," protesterade den gamle ansträngt, famlande efter sina sedvanligt grandiosa fraser, "jag skall lära henne de djupaste hemligheter…"
Utan att blinka drämde Cirilz sin hand rakt in i Hacars mellangärde. Den gamle gav ifrån sig ett tunt väsande och föll ihop över mattan. Över honom stod Cirilz, alltjämt lugn.
"Hacar Svartkonstnären, tro inte att du kan slå rädsla i mig med din hokuspokus. Du skulle inte kunna skrämma en simpel bonddräng." Den gamle drog luft efter en protest, men marfursten sparkade honom hårt i magen, och oformade meningen lämnade hans läppar som en kvävd snyftning. "Varför tror du att jag valde dig för mina syften, Hacar Taskspelare? Tänk! Du kan läsa skrifter och är kunnig inom svartkonsten, om än de flesta av dina påhitt består av okunskap och skrock. Men du är alltför sinnesslö för att vända flickan mot mig, och för feg för att försöka. Min hund är du, och så skall du förbli."
Cirilz vände sig från den darrande, kvidande högen vid hans fötter, vände sig från sin dotter som i sin fåtölj tomt betraktade luften framför sig. Han såg ned på sina behandskade händer. Fruktan. Fruktan var det som skulle binda hans dotter hårdare till honom. Han ogillade att behöva ägna sig åt simpelt handgemäng, men både läraren och Thizara hade börjat visa tecken på olydnad, och sådan kunde inte tolereras. Måhända skulle han till och med komma att behöva offra Hacar för flickans skull, men det innebar i slutändan ingen större förlust. Det fanns ju sannerligen ingen brist på gamla fyllbultar i Jhamalo Gedonia.
Cirilz nickade för sig själv. Och i ett svepande av tyg och skuggor lämnade han kammaren, åtföljd av en gammal mans snyftningar.
Och dagar, månvarv, årstider passerade, och flickan studerade och lärde sig, och Cirilz fann sig nöjd. Alltjämt var hon liten, skör, och hemföll ännu tidvis åt märkliga beteenden. Men då hon lydigt studerade och hörsammade sin lärare lät han saken bero. Ty han önskade resultat, och på den punkten gjorde Thizara honom inte besviken; hon gjorde framsteg var dag, och det tycktes nästan som att hon förstod mer ju svårare och underligare lektionerna blev. Underligt var det alltjämt, men han var stolt över sitt projekt, ty äntligen började Thizara foga sig. Säkert skulle hon med tiden växa upp helt och lämna ohörsamhet och olydnad bakom sig.
Så kom tiden för Nydaningen, denna högst ansedda av Cirefaliska högtider. Att markfursten skulle hålla bankett kunde måhända tyckas underligt för de som kände det Cirefaliska sinnets åtrå till pengar, men detta var Nydaningen, då Cirefalisk flit och idoghet lades åt sidan. Och ingen kunde väl tvivla på Cirilz rikedom när han hade så mycket penningar att spendera?
Ljuskronorna vajade när de drogs upp mot takets valv. Gobelänger böljade i draget från de öppna portarna, den tunga doften av grillat kött och stekt svamp gav vika för frisk havsluft. Genom salarna skred marfursten som ett kattdjur genom en djungel, vaksam, farlig, vacker; luftdraget lekte med mantelns djupröda tyg, och hans i övrigt svarta klädnad kontrasterade med anletets blekhet. Han såg konungslig ut, kall och ädel och samtidigt så hård, så obeveklig, som om något fryst till is inom honom för länge sedan. Och i skuggan av manteln som svepte ut likt blodbestänkta vingar följde hans dotter, i en klänning lika skir och blek som dimma. Hennes hår, gyllenblont och långt, var uppsatt i en komplicerad fläta, och hon bar ringar av silver på båda händer. Hon var fjorton år gammal denna vår.
Utanför hade solen nått högt, och ljuset som spillde in från portarna sken varmt och inbjudande. Dock dröjde vinterkylan kvar i salen, och tjänarna huttrade och slog åkarebrasor för sig själva när de fann tid. Cirilz vakade över dem, och Thizara följde honom under tystnad.
Till slut kom de fram till den stora salen. Ekportar tjocka som markfurstens handled hade slagits upp och låsts fast vid väggen. Genom öppningen skymtade stora bord, lågande fyrfat, kristallglas som gnistrade i dunklet. Markfursten böjde sig över sin dotter och talade till henne i låg ton.
"Nu, dotter, minns vad jag sade dig. Jag har unge herr Dzirin i min hand, han gör allt jag önskar. Och så gör även du, är det inte så?"
"Ja, far." Flickans blick vilade på det stenlagda golvet. Cirilz gjorde sitt tonfall mildare. Trots allt var han inte hjärtlös, och Thizara hade tjänat honom väl.
"Dotter, Dzirin Mehzinor är inte en dålig man. Han är rik, han kommer att hedra dig som det dig anstår, och han kommer inte att slå dig ofta eller utan skäl. Du har ännu ett långt liv framför dig. Var glad."
"Jag är glad, far," viskade flickan lydigt. Cirilz hörde undertonen i hennes röst, men brydde sig inte alltför mycket om den. Han hade gjort vad han kunde för att flickan skulle kunna leva i säkert förvar till dess att hon behövdes. Helst hade han önskat att hon stannade hos honom, men det hade väckt för många frågor - om han nu hade en vacker dotter, varför skulle han inte gifta bort henne? Politiskt hade det dragit till sig mycket uppmärksamhet. Nej, så här var det bättre - och dessutom fick hans dotter nu ett liv bättre än många andras, även om hon inte begrep det för stunden.
En tjänare dök upp vid markfurstens armbåge och meddelade att de första gästerna anlänt. Cirilz log ett blekt leende, som han brukade, och svepte ut för att möta sina likar. Allianser skulle knytas, lorder smutskastas, makt omfördelas. Det fanns mycket att göra.
Då kvällen blivit sen, då doften av stekt kött och rök hängde tung och harpans toner tycktes avlägsna, satt Dzirin Mehzinor ännu kvar vid sin plats. Mången gäst hade givit sig av, hem eller mot traktens glädjehus, men för Dzirin var kvällen ännu inte över. Det röda vin som fyllde hans glas var magnifikt, maten var utsökt, underhållningen ojämförlig.
Men över allt detta lockade något annat honom; en mystik, en sorts kittlande mysterium, en vacker gåta han önskade finna svaret till. Dzirin älskade mysterier; sökandet efter kunskap var vad som först fått honom att närma sig markfursten. Så passande att denna mest tilldragande av alla hemligheter bar skepnaden av dennes vackra dotter.
Nej, vacker var hon inte, rättade sig Dzirin. Därtill var hon alltför ung. Men det fanns kanske en slumrande skönhet i henne, något som inte längre kommit att blomma. Än så länge var hon snarare söt, med sitt betagande leende och ögon som syntes mittemellan sorgsna och drömmande.
En gåta. Thizara, hade hon presenterat sig, och hennes röst hade påmint honom om en flöjt, ljus och nästan ohörbart svag. Han hade skärskådat hennes lilla gestalt, anlete, det blonda håret som så tydligt avvek från någon annan i salen.
Var hon i sanning Cirefalier? Dzirin visste bättre än att fråga hennes far; att yppa något sådant hade varit en skymf mot hela familjens ära. Men å andra sidan, han hade träffat modern, och såg henne i flickans huvudform; till det hade hon något av faderns rovfågelsliknande drag runt ögonen, mildare förvisso, men fullt synligt om man visste vad man skulle leta efter. Att flickan var dotter till Cirilz och Ghanima var han säker på. Var hennes avvikande drag kommit ifrån av precis som resten av henne: ett mysterium.
Trots att flickan var sju år yngre än honom hade Dzirin inte känt att han stod framför ett barn. Han hade talat med henne som han talat till vem som helst, och övervunnit flickans blyghet med tålamod och vänlighet. När flickan väl tagit mod till sig och besvarade Dzirins frågor växte hans förundran, för efter ett tag, när hennes studier kom på tal, tog samtalet en underlig vändning. Hon talade om saker han tidigare bara erfarit i brottstycken och sagor, och i hennes ord var de som dagliga ting. Sakta började han inse vad markfursten ämnade för sin dotter, och han kvävde ett triumferande skratt när han såg hur han kunde bruka dessa planer för eget syfte.
Dzirin visste redan vad markfursten önskade, och han var storligen nöjd med det. Thizaras hand skulle han med glädje ta emot - flickan verkade lydig och respektfull, och han var tvungen att erkänna för sig själv att hon charmerat honom. Men han insåg att hans kontroll över flickan skulle göra honom oumbärlig för Cirilz Falkson för all framtid, och med tanke på hur farlig den mannen var var detta inte att förakta.
Han böjde sig mot flickan, som såg upp mot honom med kattliknande blick.
"Unga fröken, ledsagar ni mig till trädgården?"
Hennes nästan omedelbara nickning gav ett svagt, omedvetet leende på hans läppar.
De gled ut genom dörrarna och lämnade festen och musiken bakom sig. Trädgården var stilla och kall, och frost glittrade i månskenet. Thizara rörde sig bredvid honom, och månljuset lade ett skimmer över hennes skrud och silversmycken. Hon sneglade stundom mot honom, mot den högreste mannen som nu var så underligt nära henne. De vandrade genom trädgården, där vita blommor just börjat slå ut och träden stod kala och grå. Marmorstatyer tornade upp sig här och var, och månljuset sken från ovan. Ingen av dem tycktes känna ett behov av forcerat prat, och det tog en lång stund innan han valde att bryta tystnaden.
"Det är vackert här, men kylan är bitande. Fryser ni, unga fröken?"
Thizara nickade svagt utan att svara, och ordlöst svepte han manteln om hennes axlar. Flickan tycktes stelna till ett ögonblick, men sjönk sedan in i hans armar.
"…tack."
"När jag var mindre brukade min far resa till vårt jaktslott i Tamzhak. Där var stjärnorna så klara att man kunde se dem alla." Han log ut i mörkret. "En av dem föll inför mig. Sällan har jag vänt min blick mot natthimlen därefter."
"Ett hav av stjärnor." Hennes röst var drömsk och något avlägsen. Hennes ord väckte ett slumrande minne någonstans inom Dzirin, men han slog ifrån sig det och nickade. Nu hade deras steg fört dem till räcket som omgärdade kanalen. Där stod de ett ögonblick, sneglade på varandra, och deras andedräkt kom i små moln.
"Din syster var här, fröken Thizara."
Thizara svarade inte genast. Sedan…. "Jag var liten sist vi träffades. Henne minns jag inte så bra."
"Mehzinorshus ligger nära hennes hem," sade han lågt.
"Mehzinorshus? Där du bor…?" Hon såg osäker ut.
"Nära och bra att besöka henne, närhelst du skulle önska, när väl vi vigts till man och hustru." Hon vände sig långsamt från honom, och sade inte mer.
"Fröken Thizara?"
Flickan gav en svag nickning, och hennes ansikte låg i skugga.
"Vill du inte se på mig?" Dzirin visste inte varför han ställde frågan, den kom plötsligt och utan att han tänkt ut den, formad av någon obestämd känsla. Dock kanske det var rätt sak att säga, för Thizara vände sitt ansikte åter mot honom. Hennes ögon glänste gröna och klara som ädelstenar i mörkret, och läpparna darrade.
Förvånat såg Dzirin på henne. När först han kom hit hade han förväntat sig att gifta sig med en markfurstens dotter. Han hade föreställt sig henne som en högdragen, listig, krävande ung dam, en oerfaren affärspartner med vilken han skulle tvingas köpslå. Han hade inte förväntat sig denna tystlåtna flicka med hemligheter från svunna tider. Och underligt nog kände han sig överrumplad.
"Flicka, vad är det som trycker dig?"
"Flicka?" Hennes ögon blixtrade till för ett ögonblick, innan de återigen blev avlägsna, sorgsna. "När vi… vigts, kommer du kalla mig det?"
"Jag kommer att kalla dig min hustru," svarade han lågt, en aning ställd, "och hedra dig över alla andra."
Hon tycktes nästan glad över hans ord, kanske för att han så tydligt menade dem, och skärskådade honom under tystnad. Dzirin kände efter ett par ögonblick nästan vag oro av hennes blick, så forskande var den.
"Det kanske vore trevligt," viskade hon blygt, och såg åter på honom med den där drömska blicken. Han kände sin hand tryckas, mjukt, och den underliga lättnadskänslan som vällde upp förbryllade honom.
"Kom," fortsatte Thizara, och log blekt mot honom, "låt oss gå in innan du fryser ihjäl."
Det var midnatt i Cirilz hus. Salarna var öde och dunkel rådde över dem, för ljusen hade alla brunnit er och tjänarna återvänt till sina bostäder. Ingen hade tagit någon notis om den späda flicka som halvsovande suttit lutad mot sin stols höga rygg, som var den en tron för en blek prinsessa.
Hon blinkade, satte sig långsamt upp, såg omkring sig med nyvaken blick. Vid något tillfälle hade hennes tilltänkta man tydligen lämnat hennes sida. Kanten på hans kristallglas glänste svagt i en tunn månskensstrimma som letat sig in genom fönstret, och någonstans längre bort mot väggen fräste ett fyrfat till.
"Det sades mig att du uppträdde på ett passande vis i kväll, dotter. Stämmer det?"
Thizara hoppade till i överraskning. Hennes far stod vid dörren snett bakom henne. I hans hand var en lykta, och dess milda sken gav hans svarta klädedräkt en varmare ton än tidigare. Yrvaken som hon var kom flickan på fötter och stod osäker vid bordets ända.
"Nå? Fann han dig fager, lilla Thizara?" frågade Cirilz uppfordrande.
"Jag vet inte, far," sade hon med ynklig röst. "Men han var snäll. Jag tror att han tyckte om att prata med mig."
"Nå, då så," sade han med ett gillande tonfall, "det var mycket duktigt av dig." Han tog ett par steg mot henne och stannade sedan. "Kom nu, flicka, här kan du inte sova."
Stumt reste hon sig och lät honom föra henne iväg genom korridoren. Inombords var hon osäker till mods. Hon förstod inte varför markfursten själv valde att leda henne till rummet när en tjänare lika gärna kunnat göra det, och som alltid vilade rädslan för hennes far under ytan, redo att blomma ut i panik.
"Så, flicka." Hertigens röst ekade svagt mot korridorens väggar. "Säg mig, vad talade ni om, du och ungherr Mehzinor?"
Thizara slog ned blicken och svarade sedan. "Han frågade mig om mina studier… och sedan talade vi om Zhanna."
Markfursten nickade nöjt, och hans tunna leende syntes återigen. Det var tydligt för honom att flickan berörts av den stilige unge ädlingen, och hon skulle säkerligen inte ha allt för mycket emot att vigas till honom när den tiden var kommen.
Han var naturligtvis nödgad att instruera Dzirin i vikten av att Thizara fick vidare undervisning. Än så länge kunde hon bara läsa och skriva Faliska och det Ashariska tungomålet, men hennes fåne till läromästare hade yrkat på att Forntunga skulle ge henne stora möjligheter att förkovra sig inom glömda konster. I det här fallet var Cirilz nästan böjd att instämma med gubben.
Han var så djupt in i sina funderingar att han först inte hörde Thizaras ord.
"Far?"
Han vände sig om, ty hon hade stannat ett par steg bakom honom.
"Det ligger en kniv på golvet, far."
Cirilz gick fram till sin dotter och såg att det var så. I en sidogång blänkte en kniv på golvets gråa stenläggning, och dess blad var befläckat.
Markfurstens ögon smalnade och han fingrade på sitt svärdsfäste. "Blod," konstaterande han uttryckslöst, och såg sig omkring. "Dotter, håll dig bakom mig. I kväll har vi objudna gäster."
Ett hasande ljud hördes, följt av en krasch som genljöd ut i korridoren. Cirilz stegade mot en av dörrarna, som stod svagt på glänt. Markfurstens celancald glimmade till i hans hand, och blicken var vaksam. Hans uppsyn visade tydligt varifrån Falksönerna tagit sitt namn.
Han slog upp dörren på vid gavel och tog ett snabbt steg in, med svärdet höjt till hugg. Här låg ännu en korridor, denna gång med trägolv, där belysningen var klarare, för facklor brann här fortfarande. På golvet framför markfursten låg tre av hans tjänare huller om buller. Fackelljuset förlänade deras skuggor med ett eget liv, och återkastades av den växande pöl av mörk vätska de låg i. Cirilz betvivlade stilla att det var vin.
En flämtning hördes bakom honom, och han vände sig mot Thizara med en kall blick som tystade henne. Hennes uppsyn vittnade om att hon var skärrad, kanske till och med hysterisk. Han förpassade henne ett hårt slag över kinden, och det tycktes väcka henne ur chocken, och hon ryggade tillbaks från honom av hågkommen skräck. En rännil av blod sipprade från hennes mungipa.
Slamrandet av vapen kom bortifrån korridorens krök. Cirilz smög längre in, tyst som en viskning. Med svärdet hade han få likar i staden, det visste han, och var hans vakter än befann sig så kunde han inte vänta på dem. En av de som slogs torde vara på hans sida, och om så var fallet kunde han inte vänta tills denne hade fallit.
Han steg runt korridorens krök och blev stående. Månens sken föll in genom fönstergluggar satta i väggen; dess bleka strålar belyste de tjocka gobelängerna på motsatt sida och fick silverbroderier att glöda likt häxeld. Nära korridorens mitt kämpade två män mot varandra med dragna svärd. En tredje låg orörlig vid en av de alkover som skilde gobelängerna från varandra.
Cirilz tog sig försiktigt framåt, sinnena var på helspänn, han kunde höra Thizaras lätta fötter och känna ursinnet med vilket de två männen stred. En av de två vacklade bakåt, och hans motståndare sprang fram för att utdela nådastöten. Ljuset av Cirilz lykta måste dock ha varnat honom, för han snodde runt och svepte undan markfurstens hugg med ett leende som glimmade i mörkret.
"Du!" utropade Cirilz.
"Jag," bekräftade mannen med en hånfull ansats till bugning. "Far min beslöt äntligen att återta vår födslorätt." De började cirkla runt varandra, medan den sårade kravlade bakåt. Månen sken med ens klarare och dess ljus lät Cirilz se att det var Dzirin. Markfurstens svärd flimrade till och hans blick blev hård och utan misskund.
"Er födslorätt?" Cirilz skrattade kallt och tog ett steg närmare, fintade, högg. Hans klinga skar igenom kött och vred ett skrik från den andre. "Den födslorätt som väntade er var döden, och den ska jag nu skänka dig."
"Dina vakter är tystade," väste lönnmördaren tillbaks, "det finns ingen som kan hjälpa dig nu."
Med ens bröt Cirilz sin rytm och pressade mannen bakåt med en serie utfall som endast månljuset gjorde synliga. Hans steg och hugg föreföll avslappnade, nästan förströdda. Bakom sig hörde han hasande ljud, förmodligen Thizara som sökte hjälpa Dzirin. "Hjälp behöver jag inte. Men min vän," sade Cirilz i vänlig ton, "vem ska hjälpa dig?"
Det var de vidgade ögonen hos hans motståndare som lät Cirilz tolka ljuden bakom sig i tid nog att undgå döden. Han snodde runt och slungade oljelampan, som missade den andre angriparen med en handsbredd. Lampan slog in i en gobeläng och krossades helt, och olja sköljde över tyget.
Nu var rollerna ombytta. Markfursten var en skicklig fäktare, men inte nog att kunna stå emot två erfarna stridsmän. Med dolken i vänster hand och celancalden i sin högra var han ändå en formidabel motståndare, och ingen av de två gav ansats till att vilja storma honom framifrån. I stället började de långsamt och metodiskt försöka manövrera runt honom så att de kunde angripa från två sidor. De ignorerade Dzirin Mehzinor, vars liv nu lämnade honom, och flickan Thizara, som låg medvetslös vid en stenpelare längre bort. Till och med den eldpelare som med onaturlig hastighet skjutit upp längs väggen fick stå vid sidan om denna kamp, för delad uppmärksamhet kunde bara inbjuda döden.
Kampen var som en lek, dödligt spännande, där minsta felsteg kunde bli ens sista. Cirilz manövrerade vaksamt och koncentrerat, de andra männen likaså. Då och då föll han ut mot en fiende med en serie blixtsnabba attacker, innan han lika snabbt drog sig tillbaks. De två mördarna gjorde i sin tur sina egna koordinerade angrepp, men än så länge hade Cirilz lyckats undgå att bli omgärdad och nedstucken.
Flammorna letade sig hungrigt högre; hela gobelängen stod nu i brand. Månens sken bleknade i jämförelse med deras lågande dans, det låga sprakandet hade växt till ett mordiskt rytande. Remsor av tyget började rulla ihop sig, böjde sig mot salen, föll i regn av gnistor på det kalla golvet. Taket var genomstunget, en eldhärd som letade sig genom plankor och sten. En av de svartklädda angriparna kastade en snabb blick mot infernot, och oron var stämplad i hans ansikte.
Cirilz valde just det ögonblicket att slå till. Hans dolk glittrade till i luften och roterade en gång innan den slog in i lönnmördarens hals. Mannen utstötte ett gurglande ljud, men föll inte. Med höjt vapen störtade han mot markfursten, som vigt steg åt sidan och avfärdade honom med ett djupt hugg som lade magen öppen.
Markfurstens rörelse fortsatte upp och runt, för han visste att den andre säkerligen var på väg att angripa hans oskyddade rygg med sitt svärd. Han hade nästan rätt.
Cirilz hade ett ögonblick att inse vad som hände innan lönnmördarens blockad låste hans svärd och förde det åt sidan. Den hand som tidigare varit tom bar nu en dolk, som blixtrade till i eldens heta sken.
Ännu var markfursten inte besegrad. Angriparens stöt stannade en tum från Cirilz bringa, och handskklädda fingrar höll mördarens handled likt ett skruvstäd. Deras svärd slamrade mot golvet, och ett vildare, mer djuriskt handgemäng tog sin början.
Bjälkar knakade. Hettan dånade. Blod sudlade marmor. Mördaren var mycket stark, och hat brann i hans blick. De kände varandra, de två, deras familjer hade länge smitt ränker, sökt gripa makten till sig själv och från den andra. Nu kämpade de, styrka mot styrka, och Cirilz kände hur kniven långsamt tvingades tillbaka.
Han kostade på sig ett leende mot den andre, som stelnade till då kniven plötsligt stannade. Därpå vände dess väg, snabbare, och han insåg med ens att det var slut.
Cirilz Falkson, markfurste av Kavarc, tog två steg bakåt. Hans kropp kändes med ens tung och hans rörelser ryckiga. Överkroppen saknade känsel, kyla trängde in i bröstet, han ville andas men något var i vägen. När han hostade stänkte blod över golvet. Så bar hans ben plötsligt inte mer, och han föll baklänges och blev liggande.
Mördaren log ned mot sin rival. Det hade tagit tid, så lång tid, och han hade nästan befarat att Falksonen skulle undslippa döden, men i längden var han bara en man, och hans tur hade nu runnit ut. Mannen betraktade den röda fläck som långsamt växte på Cirilz bröst. Hans läppar sträcktes ut i ett leende. Cirilz var döende, det såg han, och världen runtomkring bleknade inför åsynen av familjens hatade rival. Krossad var han, nedgjord, liggande i sitt eget blod. Den svartklädde skrattade för sig själv, lågt och triumferande.
Hans skratt dog ut, och han genomfors plötsligt av en kyla. Med ens såg han flammorna omkring sig, insåg vilken fara han var i, och när han vände sig om var hans enda tanke att fly, ty det fanns ännu en väg undan elden.
Men framför honom stod en liten flicka. Hennes fläta hade dragits upp och det ljusa håret böljade i vinden från eldarna. Överallt brann det, hon tycktes omgiven på alla sidor, ett hav av flammor som ännu inte slukat dem båda. Det var det starka skenet som först fick honom att tvivla på sina ögons vittnesbörd, men han kunde se former i skenet, ansikten, händer. Skräcken grep tag om honom när han kände deras blickar fastna vid honom, när flickans läppar kröktes i en ansats till ett leende.
Ett vrål av fasa undslapp honom. Mannen vände och sprang, förbi sin fiende, förbi all infallen, brinnande bråte. Fönsterkarmarna stod i ljusan låga, men han brydde sig inte om det, för han ville fly, bort från vad som väntade i husets brinnande hjärta.
Utan en tanke på hur högt han befann sig ovan marken tog han ansats för att kasta sig genom fönsterglaset. Ett fasansfullt knakande kom från taket, det tycktes uppfylla hans väsen. Han kände ett häftigt slag mot skulderbladen som bedövade honom, och när stenblock och brinnande trä brakade ner ovanifrån och begravde honom fullständigt, var hans sista tanke hur vackert det var.
Han kände hettan från stenen under sig, men hans kropp var tung med en kyla som ingen eld förmådde bannlysa. Ändå fann han styrkan att slå upp ögonen, för han var Cirilz av Kavarc, och lät sig inte besegras av någon, inte ens av sin egen kropp. Hans famlande händer fann stenläggningens upphöjda kanter, och han spände musklerna, drog. Långsamt, metodiskt, började han röra på sig. Stenen var hal av hans blod och det gjorde det hela lättare.
Överallt brann det. Eldslågor slog mot taket, slingrade sig längs pelare, och skenet var bländande. Cirilz ögon tårades, men han kämpade oförtrutet vidare mellan eldsflammorna. Med ryckiga rörelser såg han sig om för att finna en väg ut, men flammorna kom närmare nu och han kände en egendomlig längtan efter värme, för kylan som spred sig genom honom förde med sig en smygande oro. Han blinkade bort tårarna ur stickande ögon, och eldslågorna slog upp framför honom. När de sjönk igen var det Thizaras ansikte han såg över muren av eld, blott ett par steg bort. Den ring som hängde från hennes öra glittrade i ljuset, och han såg tydligt att dess tecken inte längre var falkens. Där flammorna rört örhänget var det svart som sot.
Han såg in i hennes ögon när hon stod där. Markfurstens blod flödade långsammare nu, och han skulle snart vara helt tömd, men han kunde inte slita blicken från sin dotter. I eldskenet föreföll hon än blekare än tidigare, och han kunde se hennes ögon, halvslutna, med en avlägsen blick, som om han redan var långt borta. Och medan hans hjärtas slag ett efter ett kom långsammare, tyckte han sig urskilja hur hennes ögon återkastade dem, glittrande i grönt, en puls i takt med hans egen. Cirilz av Kavarc, son av falkars ätt, allt det var han, och nu skulle han dö. Så var detta hans liv, vad han åstadkommit, vad han uppnått? Var det verkligen över? Frågorna ekade inuti hans huvud.
Och ändå, när han såg den min med vilken hans dotter betraktade honom, frågade han sig snarare om det han såg i hennes ansikte var avsky eller ånger, kärlek eller skuld.
Så steg flammorna åter mot taket, och Cirilz själv med dem.
I Caserions utmarker, bland höga träd och sedan länge övervuxen åkermark, banade fyra män vaksamt sin väg genom vegetationen. Höstvindarna svepte över dem och ryckte i deras kläder och mantlar. Trots det ruggiga klimatet höll de god fart, och ordade inte sinsemellan.
Den förste av dem var krumm och såg ovårdad ut, med ett buskigt skägg som inte såg ut att ha kammats på år. Hans kala skalle bar stora ärr från pesten, och hans ögon blängde surt längs träd och buske. I bältet hade han den långdolk som Cirefalierna kallar Radard, och trots sitt klumpiga yttre var mannens steg nästan ljudlösa.
Den andre bar en rustning av metall, plåtar som täckte bringa och armar. Hans stora slokmustasch var vildvuxen, likaså hans bruna hår. En yxa var i hans hand, och han höll den nära bilan, redo att greppa skaftet så fort det skulle behövas.
Den tredje var lång och ranglig, med ett stelt grin som mer tycktes bero på förlamning än glädje. Hans hår var vitt och spretade åt alla håll. Hans hand höll en pilbåge i ett hårt grepp. Ögonen utstrålade illvilja och hat.
Den siste mannen gick bakom de andra med långa, smidiga kliv. Storvuxen, välväxt och lytesfri var hans gestalt, hans kläder och uppsyn dem hos en herreman, en riddare kanske. Dock bar även han ett vapen - ett jättelikt svärd hängde över hans rygg, en sköld bakom det, och sällskapets andra långdolk i en skida vid höften. Hans blick låg dem i ryggen med ett slags roat överseende.
Mörkret föll så sakteliga. De färdades inte längs någon stig, vilket sinkade dem något; dock var de erfarna skogsmän och hade en riktning klar för sig. Det var lätt att finna vägen när ens enda mål var att snabbt försvinna.
De besteg en kulle, vars sluttning var ett gytter av stenbumlingar och tjocka rötter. Kvällsdimman var en ridå av droppar som gjorde trädstammar glänsande. Över deras huvuden rusade molntrasorna mot solnedgången.
Den främste mannen stelnade till där han stod uppå kullen; hans gestalt syntes endast som en siluett mot himlen. Han höjde sin hand för de andra att stanna. Han spanade ett ögonblick mot något de andra inte kunde se, för att sedan bege sig neråt igen. Efter ett par ögonblick nådde han dem.
"Nå?" sade den välklädde mannen. Han gjorde en otålig gest med handen. Den krumme spottade på marken till svar.
"Såg något på andra sidan, Dzerdan. Kanske ett djur, men kan vara människa."
"Vi andra stannar här," beslöt Dzerdan. "Du, Utman, du går och undersöker närmare. Om du kan få oss kött, försök att inte skrämma iväg det."
Utan att ge svar begav sig Utman åter uppför slänten, medan de andra lastade av sig delar av packning. Tystnaden låg tung över sällskapet - mannen med yxan blickade misstänksamt mot sina färdkamrater, Dzerdan tycktes alltjämt road, medan den vithåriges grin vidgades och han började vagga av och an för sig själv.
Snart nog lösgjorde sig en skepnad ur det tilltagande mörkret. När den kom närmare syntes det tydligare att det var Utman, och något bylte låg över hans ena skuldra. Nej, vid närmare eftertanke syntes det att det inte rörde sig om ett bylte, utan snarare en kropp.
"Utmärkt," skrockade den vithårige mannen med sprucken röst. "Vad sa du, Dzerdan, har vi inte kött nu? Ungt, saftigt?" Han stirrade maniskt på den ljushåriga gestalten som slappt vilade i Utmans grepp.
"Håll mun, Tozirc," svarade Dzerdan stillsamt. De två lade ner personen på marken framför dem, varpå han vände sig till spejaren. "Vad hände?"
"Slog ner 'na," grymtade Utman till svar. "Alldeles ensam, hon såg aldrig när jag kom."
Dzerdan synade deras byte. "Vad gör en liten flicka alldeles ensam här ute i skogen?"
"Inte vet jag. Verkade helt tokig, det gjorde hon, pratade med sig själv uti nattmörkret."
Den siste i sällskapet, den rustade, talade för första gången sedan de stannat. Hans röst var djup och hade tydlig brytning. "Vi kan fråga flickan. Hon lär veta om hon sett någon annan av ledarens män."
Tozirc hånlog åt orden. "Någon annan, här ute? Som det gick för vår sida har jag tvivel på om det alls finns någon annan kvar. Vore bäst om vi tar henne här och nu och lämnar henne åt rävarna. Hon ser saftig ut." Tozircs leende blev om möjligt än stelare vid orden. Den andre svarade inte, men hans min visade tydligt den avsmak han kände.
"Nog nu, Tozirc. Vomar har rätt." Dzerdan rättade till sin praktfulla jacka med en hand. "Nöjen kan vänta tills efteråt, när vi har fått ur henne vad vi vill veta." Hans hand vilade lätt på svärdsfästet, skenbart av en slump, men de båda andra tystnade genast, för de kände till mannens rykte, och vad värre var, kände honom. Han hade dödat förr, och för mindre orsak. "Se här. Hon har en öronring, sådan som är bruklig bland vårt folk. Vomar, vad säger inskriptionen?"
Den tyste mannen böjde sig över flickan för några ögonblick. Sedan reste han sig och skakade på huvudet.
"Nåväl." Dzerdan lutade sig mot en sten. "Vi väntar."
Flickan slog långsamt upp ögonen. De fyra rövarna såg ner på hennes späda gestalt där hon låg mellan dem. Dzerdan log vinnande och gick ned på ett knä framför henne.
"Cirzas fred ikväll, unga dam." Hans röst var honungslen. "Vad gör en flicka som ni alldeles ensam här ute?"
Flickan vände sig mot rösten, en smått tafatt rörelse. Munnen öppnades och slöts ett par gånger, sedan svarade hon med ett mjukt tonfall.
"…hej…"
"Hej på dig med," svarade Dzerdan och log mot henne, uppenbarligen oberörd av hennes reaktion. "Bor du här?" Flickan log svagt tillbaka, betraktade sin omgivning med tankfull blick.
"Far bor här…" sade hon i ett något svävande tonläge, som strax blev bekymrat. "Var är Marnan? Vi talade…"
"Du är ensam nu," var Dzerdans förbindliga svar, och djupt i hans vänliga blick rörde sig någonting, något otäckt. "Men vi önskar träffa din far, jag och mina vänner. Vi är vandrare och trötta och hungriga, vi söker skydd för natten."
"Åh," mumlade flickan. När Dzerdan drog upp henne från marken gjorde hon inget motstånd. Hon tycktes inte heller känna av männens blickar, eller ens märka av Tozirks fasansfulla flin.
"Så, flicka… vad heter du?"
"Thizara." Dzerdan gjorde en liten ansats till en bugning till svar.
"Thizara, vilket förtjusande namn. Jag heter Dzerdan. För du oss till ditt hem?" Hon nickade allvarligt.
"Kom…"
De nalkades de första stenpelarna under stigande misstro. Flickans steg var långsamma och hon hade fört dem ned i en sänka där träden växte höga och tätt tillsammans, och luften tycktes tjock, kvävande.
"Thizara, var det så du hette?" frågade Dzerdan med ett välvilligt tonfall. Flickan nickade långsamt. "Är det långt kvar?"
"Nej," svarade hon mjukt. "…vi är framme nu…"
Med ens blev hans grepp om hennes axlar stålhårt och han tornade upp sig över henne. "Din tokiga slyna," väste han hånfullt, "om du tror att du kan dölja dina färdkamrater för mig så har du fel." En hård knuff landade henne i Tozircs famn, och denne skrockade belåtet under ljudet av Dzerdans röst. "Men mig gör det ingenting om du är ensam. Vi ska nog finna användning för din varma lilla kropp ändå." Flickan slog ned sin blick mot marken. Hon mumlade något ohörbart medan Dzerdan drog sin radard och närmade sig flickan. Hans grepp om hennes hår tvingade obarmhärtigt hennes huvud bakåt och blottade strupen. Hennes tomma uppsyn fick honom att le.
"…jaså…" mumlade flickan stillsamt. Hon lät förvånansvärt lugn, men var nog chockad; hennes tonläge var som om hon var sömnig. "Var det ni som Marnan berättade om… gästerna som skulle komma?" Dzerdans kniv stannade upp ett ögonblick där den höll på att slitsa upp hennes klädedräkt.
"Gästerna?" Han skrattade med äkta glädje. "Flicka, du är galen. Vi tar vad vi vill, vi dödar de som försöker hindra oss och sätter på deras kvinnor."
Hon såg på honom med sällsam intensitet och han tystnade plötsligt.
"Krigare… ni flydde ur er tjänst." Flickans blick var allvarsam. "Far kommer att bli arg…"
Det första slaget tog henne i kinden. Dzerdans näve höll ännu i dolken och även utan denna extra tyngd var han en stark man; Tozirc förmådde inte hålla kvar i hennes späda form. Hon föll till marken och blev liggande bland de vita blommorna. Denna gång vandrade han över till henne för att sparkade, hårt, i hennes sida. Hon hostade, kröp ihop med planlösa rörelser. Vomar tog ett steg framåt med osäker min, men stannade sedan med en blick på sin ledare.
"Smärta är en sådan lustig, underbart leksak," sade Dzerdan upplysande. "Jag har funnit att den förr eller senare alltid ger mig vad jag önskar." Flickan hostade blod. "Och nu, lilla Thizara, innan vi gör med dig vad alla slynor förtjänar, skall du säga mig var denne fader befinner sig."
Flickan vred sig och hostade upp lite blod. Läpparna rörde sig svagt.
"…han kallar mig sin älskade dotter… far kommer… kommer att bli… så arg… så arg…"
Dzerdan lyfte sin fot för att leverera ytterligare en spark.
Och fasan började.
Tozirc stapplade baklänges, bort från sin ledare, skrikande. Dzerdan stod orörlig, stirrande ned mot sin kropp. Hans innan så stiliga ansikte var förvridet av en slags djurisk dödsskräck och av det mörka blod som forsade ur hans hud. Det sprutade från näsan i en röd kaskad, vällde upp ur munnen och ströp hans stigande vrål till ett gurglande, sipprade ut från bakom de vilt stirrande ögonen. Kläderna mörknade på ett ögonblick. Sedan föll han baklänges, alltjämt ylande, som ett kapat träd.
Med uppspärrade ögon backade även Vomar ett par steg, och började sedan springa, bort ifrån gruppen, bort ifrån flickan, bort ifrån vad helvete som än drabbat de andra. Grenar piskade mot rustningens plåtar, och han kramade yxan i sitt grepp. Där borta var en öppning mellan träden. Den var mörk, kanske bara en hålighet, men även om det var så kunde han gömma sig där tills faran var över… kanske.
Utman såg sig inte om i sin flykt. Han hade lämnat platsen innan Dzerdans kropp slog i marken; ingen av dem var goda vänner, och endast den högreste rovriddaren hade förenat dem alla, tyglat dem genom fruktan för hans grymma nöjen. Han sörjde inte de andra; han skulle förmodligen klara sig nästan lika bra utan dem…
Plötsligt vrålade han till av smärta. Han kände som om klösande fingrar borrat sig in just under hans skulderblad, som om de vreds runt och slet i hans kött. Han snubblade vidare, sprang nästan in i ett träd. Återigen grep smärtan tag i honom, fick honom nästan på knä. Han spottade blod och insåg dimmigt att han bitit genom sin läpp. Sedan kom smärtan igen, kraftfullare, och nu föll han på knä vid en liten tjärn. Smärtan slet honom i bitar… den kom i stötar nu, piskrapp. Pinan blev hans värld.
Han skrek, och sedan, med ett plötsligt ryck, slutade hans hjärta att slå.
Hon kom gående mot öppningen med stapplande steg, och den gapade mot henne som en mörk mun. Flickan var blek och hennes ögon halvt slutna, och hon kunde knappt stå på sina ben. Hennes urgamla klädnad var fläckad av jord och av blod. Mer död än levande såg hon ut att vara. Ändå var hennes ögon bakom de kisande ögonlocken underligt klara. De blickade mot ingången, och fångade upp en svag rörelse därinne.
En man hon sett ett fåtal ögonblick förr steg ut i stjärneljuset, en man rustad i järn, med yxan alltjämt vilade i handen. Ansiktet låg i skugga, men Thizara kunde väl se hur hans ögon glimmade med en mjuk, blåaktig flamma. Skepnaden höjde sin fria arm och gjorde en långsam åtbörd.
"…Brendel'thor undach'ga'tan…" mumlade flickan ostadigt.
"…dotter, kom till mig. Din flamma falnar." Vomars röst var inte den samma. Den var djupare nu, på något sätt tom, med en obestämbart ålderdomlig klang.
Steg efter steg kom hon närmare, nådde tröskeln. Murverket var vittrat och fårat, väl dold för den ovetande, men hon kände dem väl, och lutade sig mot Vomar när han tog tag i henne, stödde henne och försiktigt förde henne framför sig, in i mörkret. En strimma ljus från ovan glittrade på hennes örhänge, vars yta ej längre var svartbränd.
"…far. Jag fryser, far."
"Dotter, min dotter. I mitt rike ska du leva för evigt."