...och så har vi Senetai, en alvflicka jag spelade i DoD. Hon kom snart i lag med en Solriddare som egentligen var en hänsynslös nekromantiker, och i hans sällskap förvreds hon snart till en naivt morbid liten massmörderska. Så kan det gå när man nyss skuttat ut ur Goiana… Tack till Håkan Ackegård för inspiration.
En kylig vindpust ruskade om silverlindens löv, men saknade styrka nog att rubba den breda gren Senetai vilade på, dussinet meter ovanför marken. Det var ovanligt kalla vindar för att vara mitt i sommaren, och solens varma sken tycktes extra behagligt mot Senetais bara hud så snart vinden lagt sig lite, och det blev stilla och lugnt bland löven igen. Alvflickan rullade över på mage, utan att visa några tecken på att riskera att ramla av grenen, och njöt av att känna den mjuka, levande barken mot kroppen. Hon korsade armarna över en grenklyka och lät hakan vila mot dem, slöt försiktigt ögonen och skärpte sina övriga sinnen. Länge låg hon helt stilla, så när som på bröstet som höjde och sänkte sig i andning, och bara lyssnade, luktade, kände. Skogen badade i sommarsolens sken, och var lika aktiv som alltid. Överallt fanns intryck - bladens och barkens doft, vindens sus i trädkronorna, fåglarnas sång och ekorrens små springande steg på grenen nedanför henne. En ny svalkande bris kom farande, och lekte med hennes blonda hårsvall. Hon njöt, som hon alltid gjorde i Goianas skogar om sommaren, men djupt inne i hennes själ fanns något som sökte förringa allt det underbara. Det var som om någon del av henne försökte få henne att förstå hur gammalt, hur uttjatat, allting var, och Senetai tvingades medge för sig själv att det till viss del stämmde. Hon slog åter upp ögonen, och blickade ned genom lövverket, mot marken långt där nedanför. Ett par hjortar betade i gräset, och solens sken återspeglade sig i den lilla grumliga skogstjärnens vatten. Senetais skarpa sinnen lät henne utan problem urskilja näckrosornas skönhet, och melodierna i varenda enskild fågelsång. Hon betraktade sceneriet en lång stund, för att sedan åter konstatera att det där inuti henne hade rätt - nog var allting så vackert och underbart, men inget var nytt. Hon hade levt i Goianas skogar i hela sitt liv, som för henne redan kändes som en evighet, och kände sitt land utan och innan. Varenda snösmältning, varenda fågelsång…hon hade upplevt allt förut. Det fanns inte längre något intressant med det hela, inget spännande att se. Var det så här tristess kändes?, undrade hon tyst för sig själv innan hon åter slöt ögonen och försökte somna.
Solen stog högt på himlen när hon vaknade, och hon var så varm att hon nästan inbillade sig att hon kunde känna av den kommande solbrännan. Hon kände sig lite stel nu, bytte återigen ställning och lät solen smeka andra delar av kroppen. Hennes klarblå ögon blickade uppåt genom löven, upp mot den lika blå himlen. Längtade hon verkligen bort? Hon visste inte säkert, men tanken på att få uppleva de outforskade platser som hägrade utanför hennes skog kändes oerhört lockande, trots att där bara levde primitiva, kortlivade folk. Hon slog dock snabbt tanken ur hågen, hennes föräldrar, som sades vara ett förståndigt par, skulle aldrig tillåta det. Inte efter vad som hänt hennes syster Ilivi därute i världen för många år sedan. Det pratades inte mycket om det, och Senetai visste egentligen inte mycket vad som hade hänt, utöver att hennes syster blivit våldtagen av människor och satt ett halvalviskt barn till världen. Senetai tyckte förvisso det hela var väldigt hemskt, men det var länge sedan nu, och så lätt lät hon sig inte skrämmas. Folk tröttnade dock aldrig på att försöka skrämma henne med hur hemsk människornas värld var, kändes det som i alla fall, och hon hade helt klar blivit hårdare hållen av sina föräldrar efter det tragiska som hänt Ilivi. Alla blev alltid så oroliga när Senetai, som de sade, uppvisade samma upptäckarlust som Ilivi en gång gjort.
Minnet av Ilivis son, halvalven, var mycket klart för Senetai. Hon hade alltid tyckt om honom, trots att han inte var någon alv, och att följa honom och hans hastiga uppväxt hade varit ett intressant inslag i hennes enformiga tillvaro. Han hade varit en riktigt trevlig ung man, dessutom. Hon saknade honom faktiskt, erkände hon för sig själv. Dock hade han inte setts till sedan han lämnade Goiana för att gå med i kriget mot Häxmästaren i Det Svarta Tornet, en ökänd plats som sades ligga bortom skogen, högt uppe i bergen. Senetai hade aldrig sett den förstås, men kunde i alla fall försöka föreställa sig hur det kunde se ut. Var kunde hennes systerson nu befinna sig, tro? Kunde han ha dött av ålderdom redan? Hur kortlivade var de dödliga, egentligen? Så lång tid kunde väl inte ha gått sedan han försvann? Hon visste faktiskt inte. Tidsperspektivet de här senaste åren började kännas dimmigt för henne - när hon hade sett sextiotre vintrar hade hon tröttnat på att räkna dem. Hennes farfar, Taranil Utbygdsjägaren, hade sagt att hon var 90 år gammal, och det borde väl ha varit för ett par år sedan som han sade det - han var död nu.
En ny bris skakade lövverket, och solen gick i moln för en kort stund. Senetai huttrade till en aning, oklädd som hon var, men inväntade tålmodigt solskenets återkomst, som inte dröjde länge. Dess livgivande ljus smekte snart åter hennes bleka, släta hud. Hon lade sig på mage igen, och bara sekunderna senare slog sig en liten fågel ned på grenen, bara några tum framför hennes ansikte.
"Jag undrar, lilla fågelbroder…", sade hon tyst, "Hur är det att vara människa? Skulle jag varit död då? Skulle jag haft roligare? Hade livet kännts lika enformigt?"
Den lilla fågeln gav bara ett par pip till svar.
"Jo…". Senetai log blekt. "Det kan du förstås inte veta, lilla vän…". Hon sträckte ut handen, och strök försiktigt fågeln över ryggen. Den stod stilla några sekunder, och lyfte sedan åter, högt mot himlen.
"Flyg långt bort, och återvänd och berätta för mig hur där ser ut", bad Senetai efter den. Fågeln lyssnade antagligen inte.
Senetai hade förvisso lämnat Goiana på eget bevåg ett par gånger, men det hade inte varit populärt. Hennes far hade tillochmed slagit henne när hon återvände senaste gången, så orolig hade han varit. Hon hade sett orcher - det var det inte många i hennes ålder som gjort. Visst var hon ännu väldigt ung, men hon undrade likväl när hennes överbeskyddande föräldrar skulle låta henne bli vuxen. Hon om någon kunde ta vara på sig själv. Hon var lika stark som en man, snabb och smidig, säkrare med bågen än någon annan, kunde hålla sig så gott som osynlig för dödligas ögon och var inte någon amatör med sabeln heller, direkt. Hon hade överlevt mötet med Illugroth, tillochmed - det om något borde väl få folk att betrakta henne som vuxen? Men nej då, inte hade den händelsen påverkat deras inskränkta uppfattning om henne det minsta, frånsett att hon blivit utsedd till någon slags lokalhjälte. Hennes farfar hade fått springa runt utanför Goiana hur mycket han ville, och han hade, till skillnad från henne, inte överlevt mötet med besten. Hon suckade lätt. Inte nog med att livet var tråkigt, det var orättvist också.
Illugroth, ja… det hade väl varit ett avbrott i den långtråkiga vardagen, men överdrivet välkommet hade det inte varit. Senetai satte sig upp på grenen och strök försiktigt över sin högra underarm. Ärren var lika tydliga som alltid, ett avbrott i hennes annars perfekta, silkeslena hud. Hennes hår, skimrande i solskenet, envisades med att trilla ned i ansiktet när hon satt så här framåtböjd, och hon tog sig ett par sekunder att lägga det till rätta bakom öronen. Hon kisade upp mot solen, och hennes vertikala pupiller smalnade till tunna streck. Tankarna vandrade bort till den där höstdagen för två år sedan, då hon och hennes farfar försökte spåra den där envisa vita hjorten som den ålderstigne alvmannen hade beslutat att servera till middag veckorna framöver. Solen hade varit stark då med, väldigt stark, och de hade haft den i ögonen då Illugroth anföll. Kanske var det därför de inte hann uppfatta det i tid. Illugroth var ett monster från forntiden, en uråldrig, perverterad skapelse som legat i dvala bland klipporna i Tin'nael i oräkneliga århundraden. Vad det var som väckte honom ur hans slummer fick varken Senetai eller hennes farfar någonsin veta, ty dem hade Illugroth bara döden att erbjuda. Farfadern hade dött nästan omedelbart, medan Senetai hade haft sinnesnärvaro nog att slita sig fri från monstrets käftar och fly. Hon hade aldrig kunnat glömma smärtan då hon tvingade sin illa tilltygade högerarm att hålla bågen då hon desperat skjöt iväg sina beryktade, oerhört träffsäkra, pilar mot det enorma, pälsiga vidundret. Senetai var en av de, för sin ringa ålder, skickligaste bågskyttar Goiana skådat, och tur var det nu. Hon träffade bra, trots sin skada, och hennes pilar bäddade sig in i Illugroths kött - denne lät sig dock inte hejdas, utan fortsatte att störta mot den omtöcknade alvkvinnan. Hennes sista pil gick rätt igenom hans öga, in i hjärnan, och monstret föll ihop bara några alnar ifrån henne. Senetai själv hade kollapsat av chock och blodförlust, och veckorna därefter var mest ett töcken i hennes minne. Hon tyckte om uppmärksamhet, det kunde hon inte neka till, och det hade hon fått mycket av i sitt liv, men tiden därefter blev lite för mycket för henne. Hon hade då ofta tagit sin tillflykt till trädtopparna, ofta den perfekta gren hon just nu låg och solade på, där ingen kunde hitta henne om hon inte själv ville det.
Solen gick återigen i moln, och ekorrtjattret från grenen under tystnade. Senetai lutade sig tillbaka mot silverlindens stam, och sträckte sig efter klädbyltet vid grenens bas. Hon tyckte inte om att se på ärren, trots att de kanske inte var så fula egentligen, och täckte åter över dem med en linneduk - helt jämn behövde solbrännan inte bli, hon ville ju helst undvika att visa ärren i vilket fall. Kanske var hon lite fåfäng, egentligen - någon vidare självinsikt hade hon nog inte. Solen tittade fram igen, och hon lade sig åter till rätta på grenen och slappnade av.
Tankarna vandrade vidare i den unga alvkvinnans huvud. Det slog henne att trädkramande och bågskytteträning var vad hon ägnat merparten av sitt unga liv åt. Vad hade en människa gjort på den tiden, tro? Levt hela sitt liv? Vid Tevatenu vad de måste ha bråttom, de där besynnerliga, kortlivade sakerna. Senetai medgav att hon var fascinerad av dem, trots att hon var väl medveten om sin egen överlägsenhet. Det var något intressant med dem, trots allt. De var så….varierande. I alla fall var det det intryck hon hade fått, då hon inte hade träffat överdrivet många människor i sitt liv, än mindre pratat med någon. Men åtminstone till utseendet var de så olika, jämfört med hennes eget folk. Hon undrade om det fanns människor som var lika intelligenta som alver. Det fanns det nog, de kunde ju bygga hus av sten och sådant…men de var nog ovanliga. Merparten av deras släkte verkade brutala och korkade, och grymma svin som de som hade våldfört sig på Ilivi hade Senetai inget till övers för - när hon var yngre, och inte förstod lika väl, hade hon svurit att döda dem om hon stötte på dem någon gång. Nu var de väl döda för länge sedan, men Ilivi fick bära med sig minnena av vad de gjort henne i all evighet. Senetai rös vid blotta tanken på sin systers smärta. Nej, nog borde hon hata människor, alltid.
Senetai funderade vidare, nu kring sitt eget folk. Hon saknade sin bror, Seneran, ganska mycket, faktiskt. Han var soldat i autarkens garde, och hade inte besökt sin familj på flera vintrar nu. Senetai var över seklet yngre än båda sina syskon, så hon hade alltid varit lite av ett sladdbarn, och allas lilla favorit. Kanske var hon bortskämd, men hon saknade faktiskt den omsorg hennes bror alltid brukade ge henne. Senetai längtade efter att få visa honom de framsteg hon gjort inom bågskyttekonsten - hon kunde träffa fem lerklot i luften nu, något bara tre i hennes by hade klarat av tidigare, såvitt byäldsten Lorian kunde minnas - och hon var flera tusen år gammal. Det var nog på tiden att Seneran kom hem snart. Ilivi fanns ju hemma i byn, men hon var så konstig numera. Kanske var det hennes trauma som satt i än? Nej, hon hade nog bara blivit vuxen, resonerad Senetai. Vuxen. Tyst och mogen och tråkig. Hon var precis som deras föräldrar egentligen, skulle alltid försöka hålla sin lillasyster hemma och utom fara, och komma med en massa förmaningar om hur bra de hade det i Goiana, och hur hemska alla andra folkslag var. Senetai suckade - hon var lika utled på Ilivi som på sina föräldrar. Var hon verkligen så ensam om att tycka att om man hade sett hundratals vintergryningar så hade man sett alla?
Solen hade vandrat ytterligare en bit på himlavalvet nu, men det var långtifrån kväll. Senetai kände dess värme lika väl som förut, och hade inte en tanke på att avsluta sitt solbadande än. Hon lade sig åter till rätta på silverlindens gren, vickade lite förstrött på tårna och rättade till en hårtest som fallit ned i ansiktet och irriterade ögonen. Hon föreställde sig, inte utan en viss tillfredställelse, hur vacker hon själv måste se ut här i lövverkets famn, och lät tankarna vandra iväg på nytt.
Terian var en person Senetai däremot inte saknade det minsta, snarare tvärtom. Ju längre bort från henne han höll sig desto bättre. Han var så barnslig och efterhängsen, förstod han inte att hon inte var intresserad av honom? Uppenbarligen inte, eftersom han inte gett upp än. Inte ens när Senetai vänslats med Ytanal hela midsommarfesten hade Terian förstått vinken, och ej heller när hon uttryckligen bett honom dra till Svarta Tornet. Han var sannerligen korkad för att vara alv, en besvikelse för hela släktet om man frågade Senetai. Hon log lite när hon kom att tänka på hur Terian skulle ha reagerat om han sett henne nu, liggandes naken på en trädgren i solskenet. Hon skulle vid Tevatenu skjuta honom i knäskålen om han störde henne här, alltså. Tur att ingen kände till platsen utom hon. Hon petade lite skämtsamt till bågen med foten, utifall att. Folk brukade klaga på att hon var så temperamentsfull, något hon var omåttligt trött på att få höra. Var det så himla konstigt att hon blev irriterad ibland, när alla alltid tjatade så mycket och var sååå oroliga för henne? Hon skakade trött på huvudet. Inte blev hennes humör bättre av att den där idioten Terian alltid skulle hänga efter henne, heller? Hon borde verkligen skjuta honom, resonerade hon. Eller krossa hans tvivelaktiga mandom med sitt knä, i alla fall…
Senetai sträckte på benen en aning, och petade runt i klädhögen med fötterna. Hon kom åt äpplet hon hade haft med sig, rullade upp det på fotsulan och lät det trilla ned på korsryggen. Hon förde hastigt handen bakom ryggen, plockade upp det och tog sig en tugga. Det var lika ljuvligt som alltid, hennes mormors äppelträd gjorde henne aldrig besviken, men även här fanns den trista bismaken av…gammalt. Hon hade ätit tusentals av sin mormors äpplen, och trodde nästan att hon började tröttna på dem med. För tillfället tänkte hon dock inte mer på saken, utan åt sitt mellanmål med god aptit. Hon bröt av några bitar och kastade ned dem till ekorren, som fortfarande rusade runt som en besatt på grenen nedanför. Den lilla krabaten stannade upp och åt i all hast gåvorna från ovan.
Stammens duktigaste magiker, Therion, kunde ta djurskepnad, det visste Senetai, men om han kunde bli just en ekorre visste hon inte. Det hade varit spännande att få uppleva hur det kändes att vara i ett djurs kropp, men så skicklig magiker skulle hon nog aldrig kunna bli. De besvärjelser hon behärskade hade hon lärt sig av sin farfar, och även om de inte var särskilt mäktiga så var de oerhört användbara, trots allt. Hon kunde dölja sina spår, finna dolda stigar i skogen, göra sig nästintill osynlig för andras ögon och hela sår - Det var praktiska kunskaper. Hennes utmärkta förmåga att dölja sig och hennes extrema skicklighet med pilbågen var en riktigt dödlig kombination, hade hon erfarit den gång då hon fått delta i ett bakhåll mot ett orchband som råkat kränka hennes stams område. Om minnet inte svek henne hade hon dödat sex orcher den dagen - det var fler än någon annan av bågskyttarna. Men så var det också enda gången i hennes unga liv då något sådant hade hänt, och tur var väl det egentligen, även om den bittra smaken av enformighet envisades med att dröja sig kvar på hennes läppar även efter att äpplet blivit uppätet. Hon visste att det var skamligt att tycka så, men innerst inne skulle hon faktiskt inte ha något emot några fler vilsekommna orcher att skjuta på.
Kunde orcher prata, tro? Senetai hade fått lära sig lite av människornas tungomål tillsammans med sin halvalviske systerson en gång i tiden, ty stammens äldste hade alltid tyckt att han skulle kunna det, om han ville lämna Goiana någon dag. Nu gjorde han ju det fortare än de hade väntat sig, men det var väl inte så konstigt… han passade aldrig in, trots att Senetai tyckte om honom. Språket kom hon igång lite av fortfarande. Det var grovt och ganska fult, men drog fördel av att väldigt enkelt i sin uppbyggnad - det gick att säga mycket med få ord, inte alls som i Satenu, hennes eget språk, som hade hur mycket nyanser och ord som helst. Trodde Senetai i alla fall, hon var inte så bra på det här med språkkunskap. Men hade en orch förstått henne om hon talat människornas språk, eller hade orcherna ett eget? Kunde de ens prata med varandra? Som vanligt visste Senetai inte svaret, men hon brann av lust att få reda på det. Kanske kunde hon fråga Lorian om det senare.
Hon vred lite på kroppen återigen, och lade huvudet på sidan mot grenen. Hon tvinnade försiktigt en strimma av sitt hår mellan fingertopparna, och började fläta den lite förstrött. Hon hade ovanligt blont hår för att vara skogsalv, den där lätta ljusgröna nyansen som var så vanlig bland hennes folk var nästan obefintlig hos henne. Hon brukade få komplimanger för sitt vackra hår, och hon hade verkligen inte anledning att vara missnöjd med det, det var väldigt fint. Fast det började nog bli väl långt nu, nästan opraktiskt långt - hon fick allt ta och klippa sig snart. En liten fläta hade nu uppstått vid hennes öra, och hon fortsatte med en annan del av håret.
Senetai hade ärvt sin farfars sabel när han dött. Det var onekligen ett fint vapen, fast hon var inte så duktig på att hantera det. Borde hon träna, kanske? Det kändes inte som om hon någonsin skulle få användning för kunskapen ändå, så överbeskyddande som hennes föräldrar var. Fast förr eller senare skulle hon väl lyckas klippa av navelsträngen, så det vore kanske en idé att be byns duktigaste svärdsman lära upp henne lite…
Ett dovt mullrande hördes långt i fjärran. Senetai visste direkt vad det var, och ekorren likaså - han försvann fort in i silverlindens stam, och ljudet av hans små fötter mot barken dog snabbt bort. Alvflickan suckade, och satte sig upp så fort hon fullbordat flätan. Mycket riktigt, en strimma mörka moln syntes mellan träden långt i fjärran. Åska och oväder var ganska vanligt såhär på sommaren, men Senetai blev ändå lite irriterad - hon hade tänkt sola hela dagen, men det såg ut som om hon fick ändra sina planer nu. Hon reste sig, och vandrade vant utmed grenen, fram till klädbyltet vid silverlindens stam. Hennes blick vandrade sakta över området. Hjortarna var borta för länge sedan, men fågelsången fortsatte som den alltid gjorde. Solen hade inte gått i moln än, men det var nog bara en tidsfråga, och vinden tycktes ganska fort tillta i styrka. Senetai drog på sig sina byxor och sin kjortel, och knäppte bältet kring midjan. Luften kändes väldigt fuktig helt plötsligt, men också väldigt frisk. Senetai tog sig tid att lägga halsbandet med Illugroths tänder kring halsen och sätta några färgglada band i håret, helt opresentabel kunde hon ju inte se ut, men tog sedan resten av sina saker i famnen och hoppade raskt ned till grenen under henne. Inte för att hon hade något emot regn direkt, men hon ville ändå gärna hinna hem innan hela skogen blev dyblöt - det stred mot hennes sommarhumör. Hon spände kogret över ryggen och stack kniven i bältet innan hon svingade sig ned till nästa gren, och vidare ned till nästa. Träd hade aldrig hindrat henne - som de flesta skogsalver klättrade hon fantastiskt bra, och marken kom hastigt närmare. Alvflickan hoppade de sista metrarna, landade snyggt på fötterna och kände skogens gräs kittla under fotsulorna. Nu gick solen i moln, och ytterligare en åskknall ekade i fjärran. Senetai blickade upp mot himlen, med vinden lekandes i håret och kläderna, och fortsatte skyndsamt vidare mot byn. Ett kallt, intensivt sommarregn började ösa ned över skogen.