Denna dikt skrevs av Thizara under hennes femtonde levnadsår. Det är en berättelse om vad som hände henne och hennes vänner under deras resa i Kraalen-bergen och konsekvensen av hennes brutna lojaliteter, vilket hon på detta sätt försökte bearbeta.
Vi trädde genom stålsmidd port
från ljuset bort mot okänd ort
en nattlig färd, ett öde stort
vi var i mörkrets berg.
En ändlös gång som inåt bar
där nattens välde evigt var
dit gick jag för att svika far
djupt nedom mörkrets berg.
En huggen
hall av bitter sten
dess gränser bortom facklors sken
där vilade vi trötta ben;
vi sov i mörkrets berg.
I lyktans sken de gav ett ljus
i tunnlar fjärran vattnets brus
och ben där låg i dvärgars hus -
låg kvar i mörkrets berg.
Djupt under Kraalens bistra häll
vi drog, i dvärgars forna käll
i strid, när drakens gyllenfjäll
sken upp i mörkrets berg.
Och fränden vår stod ensam kvar
och stridslarm genom luften skar
i sorg och hat ett märkligt par
som slogs i mörkrets berg.
Vi längre in i mörkret skred
vår vän i fjärran fruktlöst stred
och vägen vår mot slutet led
där under mörkrets berg.
En fiende vi återsåg
med fläckad själ och strid i håg;
och tid fanns ej för återtåg
blott dråp i mörkrets berg.
Därnäst en gyllenmantlad man
vi längst där uppå trappan fann
vid klinga mot klinga hans liv försvann
han flydde mörkrets berg.
Vi genom många gångar gått
där sist vi våra vänner nått
ett öde ont var deras lott
de låg i mörkrets berg
Vi fann en väg till solsköljd dal;
grönt var gräset, vinden sval -
till ända var det sista val
jag gjort i mörkrets berg.
Jag minns en tid, en tid av mod,
en tid av många vänners blod
en svekets tid, där striden stod
djup under mörkrets berg.
Denna sång har överlevt till våra dagar endast i brottstycken, och Thizara är sannolikt en av de få som känner till den ursprungliga versionen. Den uppkom i Danarths tidigaste dagar innan riket enades. På den tiden fanns det många ätter som kämpade om tronen, varav de flesta numera är bortglömda.
Flammande eldar sätt världen i brand
gnistorna färdas mot fädernas land
sargad av klinga, slagen av tand,
sonen av Danarth är fallen.
Strid är den ström som mot bortom går,
dräpt ligger fursten, där på sin bår,
brynjan är riven, skruden bär sår,
kallt dansar ljusen i hallen.
Vart är han gången, sist av sitt hus?
Vem skall besjunga hans själsflammas ljus?
Gräs täcker stenar som vittrat till grus,
gräs växer högt uppå vallen.
Ett helt okänt stycke som Thizara lärde sig av en Ronak, en gammal lekare vid konung Brendels hov. Hon har sedermera försökt översätta den till Faliska, vilket rönt en tämligen begränsad framgång.
Ack, till min stämma lyssna
sorgesam är sagan
jag förtälja skall
Allt medan stjärnor skåda
lyss till ord om kärlek
och om dess förfall
Tid svunnen, åldrar glömda
likafullt skall minnet
finnas evigt än
Och om än sagor blekna
vind och vatten skall dock
alltjämt viska dem
Det skedde under månen
blek och kall dess skepnad
uppå himlens rand
Där växte träden höga
klar var sybharblommans
bleka silverbrand
Dit kom en enkel yngling
en ringa stigman född
långt från fäders härd
Bland ödets dunkla vägar
vem kan skåda målet
för sin egen färd?
Han där i alltets stillhet
i månljus och i natt
så en flicka fann
Där möttes då de båda
i deras hjärtans djup
genast åtrå brann
Nu dotter utav kungar
begrät sitt ädla blod
med tårar bittra
Ty ärans bud var tydligt
och under pliktens tyngd
kan allt förvittra
Men pojken utan fäder
tog strid mot ödets bud;
trots brann i hans bröst
Och under stjärnors vidder
fick Danarthkungens barn
höra ord om tröst
"Du finns nu i mitt hjärta,
liksom du i min själ
för alltid funnits
"Vår väg är nu förenad
i ödets mjuka garn
som samman spunnits
"Säg älskar du mig också,
och håller du mig kär
när ej jag andas?"
Och flickans ögon blänkte
likt skimrande kristall
när gryning randas
"Hur mycket jag än älskar
och längtar efter dig
kan vi ej vigas
"Ty mellan oss står murar;
och plikten till min ätt
kan ej förtigas."
Så lämnade han flickan
i morgonstjärnans ljus
och nattens rike
Han svor att komma åter
när han, förutan ätt,
var hennes like
Och dagar blev till månvarv
och år på långa år
förflöt i gläntan
Alltjämt en blek prinsessa
där satt i ensamhet;
i stilla väntan
Men budet kom i gryning
med ord om storm och svärd
kom upprorstiden
I gryningsljus och skymning
i solljus och i natt
varade striden
När klingor glänste röda
och hornens stolta klang
rang likt ett tordön;
Då sargad sköldmur sänktes
och solens strålar sken
på blodigt murkrön;
Så vände hemåt åter
i segerns glädjerus
en här besjungen
På bår av spjut och sköldar
en ättlös pojke låg
av klingor stungen
Hans hjärta slogo ännu
med lidelse och glöd
hans ära funnen
Ty konungen var räddad
och riket säkert stod
och striden vunnen
Hans brynjas stål var sargat;
hans sköld bar djupa sår -
blodig var hans skrud
Men innan vinter nalkats
en pojke utan ätt
åter såg sin brud
Hans ögon klara glänste
och flickans tårar föll
bland höstlöv bruna
Ty priset av den segern
stod skrivet på hans bröst
i blodröd runa
Hans kärleksord till ända
han sade intet mer
och stilla låg han
Nu Danarths konung sörjde
att pojkens ädla dåd
icke glömska fann
Hans dotter länge levde
och blev en drottning stor
utav Danarths land
Hon satt på tronen ensam
med visdom och med nåd
styrde hennes hand
Men skymning kom för henne
hon steg ifrån sin tron;
skred ut i natten
Hon löften hade givit
och minnen speglades
likt djupa vatten
Så gick hon över tröskeln
att möta med en man
som länge vaktat
Med brudgåva av blommor
hon gav honom den hand
som mången traktat
Och mörkret slöts om henne
när dottern av en kung
så gick att vila
Och sybharblommans kronblad
i mörkret glödde klart
likt månens bila
Nu skall de aldrig skiljas;
de är förutan sorg
och bortom pilar
Där pojken utan fäder
bredvid en konungs barn
allt framgent vilar
Denna visa är ytterligare en av de som Thizara lärt sig vid konung Brendels hov. Från början var den en vandringsvisa, men det finns också en betydligt oanständigare version försedd med refränger, sannolikt en dryckesvisa. Många varianter av sången har uppkommit under årens lopp; dock föll merparten i glömska efter Danarths fall.
Skåda väktarn på sin mur
han skydda där de svaga
Och närhelst skalla krigets lur
sin ed han ej bedraga
Se där jägarmästarn lång
som genom skogen smyga
Han lyssna tyst till fåglars sång
;
snart nog skall pilen flyga
Ädlingen
går gatan fram
han är till intet tvungen
Ock han är utav Danarths stam
ock han av storhet sprungen
Lyss till siarkvinnans bud
av ödets syfte buren
för evigt vigd till stjärnors brud
till ensamheten svuren
Se en konung stolt och stor
från tron av sten han skådar
Och i hans hjärta kraften bor
att väva ödets trådar