Redan tidigt i sina liv var thismtvillingarna Esanni och Eithene Visa'an några av de mest lovande unga fanfäkterskorna i Sunari, och deras perfekt synkroniserade dans en njutning att skåda. Men Esanni dog ung i sjukdom, och hennes syster Eithene tog det som om en del av henne själv var borta. Hon drog sig in i sig själv, och dränkte sin sorg i hård, ständig träning. Hon tränade i gryningen, i skymningen, i regn och i sommarens hetta, tills skavsåren på hennes händer blödde, och hon stötte bort alla, tillochmed sin far. Utåt uppvisade hon en mild, kontrollerad fasad, och lät ingen skymta varken hennes ilska eller hennes tårar.
Med tiden dämpades saknaden efter Esanni, som allting gör, men Eithene blev aldrig riktigt den hon en gång varit, och även om ishaniträningen aldrig igen blev så pass manisk ägnade hon också i fortsättningen åtskilliga timmar om dagen åt sin stridskonst. Träningen som sådan blev en slags verklighetsflykt för henne, och hon tyckte om att försjunka i den, och älskade känslan av att bli ett med ishanin. När hon var 22 år fyllda, i den mån alver nu bryr sig om ålder, besegrade hon den av alla i Emori som sades vara bäst i Su'nai ishani, och bekräftade för alla sin begåvning och formidabla teknik. Efter ett par år som firad uppvisningsfäkterska tog hon värvning i en truppstyrka som patrullerade Sunaris gränsland mot tirakernas och dvärgarnas boningar, och lärde sig för första gången att använda sina färdigheter i riktig strid.
Men ödet hade ingen lycka till övers åt Eithene. Hennes älskare Danerion dödades i ett tiraköverfall, och hon övergav omedelbart sitt soldatvärv och gick ensam med sin sorg under det gulnande lövverket i Sunaris höst. Hon var inte gammal, allra minst för att vara alv, men hon hade förlorat så många hon älskade – sin mor, sin tvillingsyster, sin första sanna kärlek, och hon tog väldigt hårt på sina sorger. Så dök han upp, när allt kändes så hopplöst, och var som ett ljus i allt mörker.
Men hennes nya kärlek var ingen alv, trots att han tagit en sådan skepnad. Han var draken Verduhrakh, som var hänförd av thismälvan på mer än ett sätt och band henne till sig för återstoden av denna era. I Verduhrakhs tjänst väntade henne otaliga strider och många plågor, men på något sätt fann Eithene inom sig styrkan att uthärda. Det fanns något i henne som vägrade knäckas, kanske var det hoppet om lycka när allt var över, kanske en sann tilltro till det goda i Verduhrakhs förehavanden, men hon behövde inte alltid vara ensam i sina resor över världen – här och var fick hon sanna vänner.
Få krigare är så erfarna och så snabba som Eithene, och få har överlevt strider nog att slipa sin teknik till sådan perfektion som hon fått möjlighet att göra. Verduhrakhs magi har gjort henne praktiskt taget odödlig - men inte osårbar -, och den slarvighet detta medfört är kanske den enda egentliga bristen i hennes stridande. Hon vet att använda ishanins längd för att hålla fiender på avstånd samt ett mästerligt fotarbete för att se till att motståndarna hindrar varandra från att komma åt henne alla på en gång, men trots det tenderar hon att gå rakt på utan att utvärdera motståndet, för att överrösa fienden med en storm av dödliga utfall. Hon kommer bäst till sin rätt mot flera underlägsna motståndare, då hon kastar sig in mitt ibland dem och sprider död runt sig i vida cirkulära rörelser, vars resultat på fienden närmast påminner om det en lie har på gräs. Ofta räcker det för henne att oskadliggöra motståndaren, och det är inte ovanligt att hon går lågt för att kapa en fot eller skada andra oskyddade områden. Hennes kropp är i ständig, blixtsnabb rörelse, och ishanin virvlar runt likt en trästav – slaget kan lika gärna komma från den trubbiga änden som den livsfarliga klingan. Varenda tum av ishanin är dödlig i Eithene Visa'an vhic Retalions händer, och det är med rätta hon bland alverna går under epitetet 'Dödsdanserskan från Emori'.
Första Snöns far, Tornfalken, var en av Hen'aiys skickligaste jägare, och lärde tidigt ut sina jakttekniker till sin dotter. Få hanterade noloinbågen med lika stor skicklighet som honom, och ingen blev förvånad när Första Snön visade sig ha ärvt sin fars naturbegåvning. Ur det han lärde henne av traditionellt Héneabågskytte och sina egna påfund utvecklade hon omsider en egen stridskonst som kombinerade bågskyttet med hennes eget smidiga fotarbete, för att i närstrid fort kunna få upp bågen och ta sig ut på ett avstånd där hon kunde använda den mot fienden.
Först nyligen har Snön börjat träna med svärd och dolk – hon har tidigare känt sig alltför underlägsen med sin ringa storlek och styrka och undvikit närstrid till varje pris. Som ren kuriosa bifogas hennes begynnande tvåsvärdsteknik, varav mycket återstår för henne att utveckla och lära sig. Som tur är har hon goda lärare, däribland Äril klan Drezin hus Vartakh, kanske dvärgarnas främste fäktare, som Första Snön, dels henéaälva, dels med ett gammalt horn i sidan till den uppsluppne drezindvärgen, först efter en del övertalning gick med på att träna för.
Första Snöns bågskytteteknik är delvis anpassad för hennes specialtillverkade noloinbåge Li'an'tora, "Åter dag", och helt densamma vore den inte utan den. Andra noloinbågar är både för otympliga och kräver lite för stor dragkraft för henéaälvans tunna små armar.
En möjlighet är att denna säregna stridskonst trots allt härstammar från Su'nai petya, den alviska repfäktningen. Manrikin tros ha använts som ett folkligt uppvisningsvapen i Västcolonan och det forna raunriket Raon, och raunlänningarnas furstar var alltid snara att ta till sig främmande kulturyttringar. Kiriyaalviska slavinnor kunniga i Su'nai petya kan ha fört manrikifäktningen till raunernas hovkretsar, och utvecklat ett både vackert och effektivt brukande av vapnet. Manrikin var högsta mode också i Colonan en tid, men blev snart åter en kuriös parentes i vapenhistorien.
Vad som fanns kvar av den ursprungliga manriki-fäktningen i drakväkterskan Inaleas stridsteknik är ytterst osäkert, och om hennes sätt att bruka vapnet påminnde en hel del om Su'nai petya kan det lika gärna bero på att likheterna vapnen emellan är tämligen stora. Inalea var oerhört farlig med manrikin, då hennes snabba, akrobatiska rörelsemönster och närmast osannolika hoppförmåga gjorde de virvlande rörelserna med vapnets ändar halvt omöjliga att följa. Helst höll hon sig defensiv och psykade motståndaren, för att plötsligt närma sig honom och utdela en dödsstöt med manrikins skära, och även om hon nästan alltid lät motståndarna ta första steget så var hon en mästare på att återvinna initiativet och snabbt eliminera dem. I Manriki-kana, hennes stridskonst, ingick också en del sparkar, fällningar och brutala låsningar, och Inalea hade alltid ett par knivar till hands för att kunna avsluta en fiende som manrikin snärjt sig lite för mycket kring. Hennes verkliga favoritteknik var att kasta sig upp och snärja motståndarens hals med manrikin, varefter hon använde sin kroppstyngd och rörelseenergi för att knäcka nacken på honom.
Omsider förlorade Inalea sin manriki-atan, och uppvisade märkligt nog en mycket stor skicklighet också med svärd. Kanske skaffar hon sig en ny manriki en dag, dock, för det går knappast att förneka att vapnet och den stridskonst hon brukade det med var en högst dödlig kombination.
*'Två vapen' används för att angripa och försvara med manrikins båda ändar.
Mycket kan sägas om Inalea, och hon är förvisso inte Eithene, som hur specialiserad hon än må vara är mer än fullt kompetent också i bruk av andra vapen än den ishani som blivit hennes signum. Därför var det kanske förvånande för somliga när Inalea visade sig vara lika säker med svärdet som med sin manriki. Men hon är drakväktare, trots allt, och med hennes gåtfulla förflutna…vem vet hur lång tid den skenbart sextonåriga flickan haft på sig att utveckla sin stridsförmåga, egentligen? Hennes osedvanliga snabbhet och skicklighet kan givetvis ha något med hennes halvt demoniska natur att göra, men spekulationerna tenderar att stanna där – Inalea pratar inte om saken, och det är kanske inte helt riskfritt att fråga henne.
Inaleas svärdsföring är däremot inte helt svår att placera för en vapenmästare – det finns starka drag av Thalaskisk dödsdans i hennes teknik, om än uppblandad med hennes sedvanligt akrobatiska rörelsemönster (hur och var hon sedan lärt sig denna säregna stridskonst kan man bara gissa). I svärdskamp är Inalea betydligt mer offensiv än med sin manriki, och motståndaren får sällan en lugn stund sedan hon gått till anfall (förutsatt att hon inte stannat upp för att se gulligt ut ett ögonblick). Ofta uppvisar hon en lätt morbid entusiasm för att leka med sin motståndare, men om det är ont om tid eller sadistiskt humör är hon, föga oväntat, mycket skicklig på att snabbt avsluta en strid med några extravagant, men dödliga, finter.
Kiriyaälvan Ishana var slavinna åt Amir Rukh, en mûhadinsk mystiker och rikeman med synnerligen skumma förehavanden som snart kom honom och flera av hans fränder att lämna Verashimorden. Deras fortsatta strävan mot dunkla, ockulta mål krävde omsider att en mäktig emir skaffades ur vägen, och Amir Rukh tog på sig att ordna det.
Lönnmord var emellertid ingalunda ovanliga i Mûhad, och emiren säkerligen förbered för sådant, och Amir Rukh var inte mäktig nog att dräpa honom med svartkonst. "Underskatta aldrig det som för ögat tycks harmlöst" skrev den store fältherren Kalim Zu, men av alla goda råd från förr tycktes många ha svårt att följa just detta, och Amir Rukh visste det. Därför utbildade han Ishana i konsten att döda, och bidade noga sin tid. Så, till sist, gästade han emirens hov och visade upp sin undersköna slavinna för den åldrade mannen, lät henne dansa för honom och på andra sätt väcka hans åtrå. På kvällen lät Amir Rukh henne så smyga förbi emirens vakter och in till hans kammare med en liten kniv dold i kläderna, under förevändning att hennes herre ville låna ut henne till sin värd för natten. Emiren gick på niten, och Ishana dödade honom i hans säng utan att ett ljud undslapp honom. På morgonen kunde Amir Rukh så spela bestört över nyheten om sin värds död, och fick inga misstankar riktade mot sig. Ishana fick tillochmed sjunga en sorgesång över den döde.
Det skulle komma fler nätter då Ishana tvingades döda, för det stod många i vägen för hennes herres ambitioner, och den stridskonst han lärt henne behärskade hon snart väl. 'Månskärans dödskyss', som Amir Rukh kallade den, gick helt ut på att snabbt dra fram ett dolt vapen och med ett enda snitt över strupen oskadliggöra målet. Ishana fick också lära sig att ständigt hålla öron och ögon öppna, för Amir Rukh var självklart mycket mån om att hon skulle undgå upptäckt (och, som det senare skulle visa sig, så tyckte han väldigt mycket om henne).
Lönnmördandets ädla konst var dock inte det första i stridsväg Ishana fått lära sig. Hon besatt en naturlig grace och smidighet, ett arv från hennes moder måhända, och den dåvarande granaschen Amir Rukh började träna henne i Kafer-granasch en kort tid efter att han köpt henne från hennes förre ägare. Ishana var inte äldre än Amir Rukh, då bara en ung man, och det hela var mest på skoj, ett sätt att göra henne mer underhållande för honom och hans kamrater. Snart uppvisade den unga alvslavinnan dock en sällsynt begåvning, och i en uppvisningsstrid besegrade hon en fullvärdig granasch, en av Amir Rukhs vänner. Den besegrade blev ytterst förorättad och krävde Ishanas huvud på ett fat, vilket bara kom honom att förlora ansiktet ytterligare – Amir Rukh uppskattade inte folk som inte kunde ta en förlust i en ärlig strid, oavsett motståndare, och bröt med sin vän från den dagen.
I Ishana, däremot, såg han något väldigt användbart och utsatte henne hädanefter för en nästan lika hård träning som han själv genomgått, allt för att i slutändan få en livvakt som både var effektiv och dekorativ – två lysande egenskaper. Så kunde hon ju dansa som en gudinna också, och Amir Rukh var inte sen att låta det avspeglas i hennes stridsteknik. Om han blott hade anat hur användbara hennes fä rdigheter en dag skulle bli hade han kanske rentav prioriterat ned det estetiska och lyft fram det mordiska i Ishanas potential på ett tidigare stadium.
Ishana fick aldrig en mûhadinsabel, utan brukade en exotisk Da och en zhinabagdh då hon fäktade, vilket kom att prägla hennes version av Kafer-granasch något. Da-svärdet fick stå för de långa, svepande rörelserna medan zhinabagdhen fungerade mer som ett sidovapen, att användas först då motståndaren kom inom räckhåll, inte olikt sättet många fäktades på i öster. Ishana var mycket duktig, och hennes virvlande granaschfäktning mycket vacker att skåda, som en dödlig dans med glimmande klingor och svarta slöjor, men Amir Rukh hann aldrig lära henne allt.
Sedan han omkom i en duell i Drunok gavs den nu fria Ishana hans två mûhadinsablar i gåva, och är för närvarande i färd med att träna med dem, för att strida som en sann granasch från hennes avlägsna hem i väster. I detta har hon haft en del utbyte med sin cirefaliske fästman Valis, själv befaren i flera stridskonster, men det är, som man säger, en annan historia. Vem som egentligen är skickligast av de båda återstår att upptäcka.
Trots att Nicoz Mehzinor inte är särskilt populär i sin familj, har det aldrig förnekats att han har en oerhörd talang för svärdföring. Från början sattes han i lära hos vapenmästaren Coliz, främst på grund av att alla vapenföra i huset Mehzinor var upptagna med att träna Nicoz äldre syskon och kusiner. Att mäster Coliz dessutom tog en mycket blygsam avgift hade med största sannolikhet med saken att göra; Mehzinors familj har inte nått sin nuvarande ställning genom att vara slösaktiga. Nicoz lärotid hos Coliz blev emellertid kort då vapenmästaren kastade ut den då tolvårige Nicoz från sin skola, sedan slyngeln påpekat att Coliz antagligen skulle fått skickligare elever om hans han tillbringade mindre tid med att sova ruset av sig och låta eleverna lära sig själva.
Nicoz sattes istället i lära hos den bättre ansedde fäktmästaren Jizan, en åldrad man med bestämda åsikter om hur unga pojkar borde läras disciplin och respekt för de äldre. Jizan straffade ofta och gärna sina elever för minsta snedsteg, och tvekade inte att sätta dem på plats med några snabba rapp med fäktkäppen om det visade sig att någon av pojkarna började tro sig vara värd att kallas svärdsman.
Nicoz, vis av erfarenheten från mäster Coliz, såg till att hålla låg profil och svälja sin vrede och avsky för Jizan och hans metoder. Under tiden såg han dessutom till att få extra träning av Quentin, en av huset Mehzinors stalldrängar som en gång tjänat som väpnare i sitt hemland Jargien. Quentin var den som först lärde Nicoz att kanalisera sitt hetsiga temperament i sin fäktning, men även att behärska sig och invänta fiendens blotta. Dessutom var han den förste att upptäcka Nicoz talang för tvåsvärdsfäktning, och lärde honom att ta till vara på denna. Det var även under träningen med Quentin Nicoz utvecklade en förkärlek för den kraftigare typen av svärd som brukades i Jargien över det traditionella Melorsvärdet.
Den oundvikliga konfrontationen mellan Nicoz och Jizan inträffade ett par år senare, när Jizan valt att ge sig på Nicoz kusin Zarim, då denne varit en smula drömsk och ouppmärksam under en av Jizans berättelser om sin ungdoms glansdagar. Då Jizan gjorde sig redo att prygla Zarim gick Nicoz mellan och utmanade fäktmästaren. Jizan hånade Nicoz, och lovade att bryta vartenda ben i den uppnosige spolingens kropp. Duellen blev kort och intensiv. Innan Jizan insåg vad som hade hänt hade Nicoz snabbt plockat upp även Zarims fäktkäpp och överöst sin lärare med en våldsam slagserie, vars sista slag trängde igenom Jizans försvar och avslutade duellen.
Efter detta beslöts det att Nicoz talang trots allt skulle renodlas inom familjen, vilket även skedde till viss del. Nicoz hade dock fått smak för dueller, och blev snabbt, tilsammans med Zarim och deras gode vän Valis ökänd i Jhamalo Gedonia som bråkstakar och duellanter. Allt eftersom Nicoz finslipade sin svärdskonst genom dueller blev han mindre intresserad av vad hans lärare sade; vad behövde han lära av dem när han besegrade alla motståndare ändå?
Nicoz tvingades senare omvärdera sin attityd, inte minst efter att ha blivit besegrad två gånger av den dvärgiske fäktmästaren Äril klan Drezin och med nöd och näppe ungått att bli dödad av Sassanarion den Gyllene. Fortfarande något självgod angående sin förmåga nöjde han sig dock inte med vilka lärare som helst utan har fått hjälp med att renodla sin teknik av framstående mästare som Rhazcom Manziir och Dwyrydd Coley. Med deras hjälp har han både lärt sig att hantera det alviska Carwelansvärdet och den cirefaliska skölden Razemon.
Utmärkande för Nicoz svärdföring är det solida försvaret, och de vilda slagserierna när han går på offensiven, främst hugg riktade mot armar och huvud, eller på närmare håll, stötar mot torson med kortsvärd eller radard. Nicoz har dock en tendens att bli låst i en defensiv position om han trycks tillbaka av en skicklig motståndare, ett problem som undervisningen hos Rhazcom Manziir förhoppningsvis har avhjälpt till viss del.