Författarens anmärkning: Folk skriver brev, i verkligheten såväl som i vår långkörarkampanj "Mörkrets Hjärta". Detta är de första av vad som lär bli en serie meddelanden mellan Nicoz Mehzinor i norra Drunok och Thizara Brendelsdotter i Asharien.
Brevens detaljer är ganska svårtydda om man inte deltagit i kampanjen, men de är heller inte avsedda som något annat än en inblick och kanske ett exempel på hur man kan införa lite stämning till en kampanj. I klartext: brev är skoj.
Uppdatering: Det blev endast två brev mellan Thizara och Nicoz. Övriga brev behandlar istället andra ärenden av varierad karaktär.
Käre Nicoz.
Det har gått många dagar sedan vi sist var tillsammans. Under tiden efter det att vi skildes har jag endast skrivit ett fåtal brev, och de flesta ligger fortfarande osända i en förvaringskista jag har under sängen. Att sända bud eller lämna uppsatser var mig aldrig så svårt som att sätta ord till minnen och känsla. Det har smärtat mig att inte veta något om din tillvaro, om hur Maeve mår eller ens om du är vid liv, men något i mig bad mig alltid att vänta, till då jag beslöt mig för att tiden var kommen för länge sen.
Vad Tearlach har sagt dig vet jag inte. Vi reste med handelsskeppet Grå uttern från Jarla till Chadarian. Förmodligen var det Tearlachs omtanke om mina fötter som hindrade honom från att helt sonika vandra dit. På Aines fråga om varför vi inte skulle gå över bergen svarade han ljudligt att han var en gammal man, och därför behövde ta igen sig efter allt rabalder. En trevlig resa var det verkligen, och när jag inte vilade fick vi mat. Jag tror inte jag ätit så mycket sedan vintern började.
Chadarians hopp är min stad nu — en underlig känsla. Vi gled in mot kaj en morgon just när solen steg upp ur havet, och dofter som jag inte kände igen kom till mig från hamnkvarterens många krogar och stånd, lukten av blommor blandades med dem. Tearlach bara log sitt leende, tog min hand och efter att jag sagt Aine farväl ledde han mig i land.
Den här staden är större än Jhamalo Gedonia, kanske större än Marek Pomian också. Halea Teren hade svalt den utan ett vågskvalp, men här är det så mycket bättre. Staden sluttar upp mot Pärlklippan, där det stora kastellet ligger. Det är rakt över hamnen, och vägen upp är brant och kantad av höga, gröna träd. Tearlach hade redan berättat vart vi skulle, för det finns mer än en akademi här i staden. Den prestigiösa Verusakademin erbjöd ett val, och den motbjudande långrandigt döpta Akademien för graduell magisk illuminans stod för det andra. Vi hade enats om vart jag skulle få bäst utbildning medan vi reste, och jag fick visa prov på mina kunskaper inför en magister Kellem. Det var lite nervöst, men en lång diskussion tog sin början. Han bad mig alstra och ställde frågor. Det var mest magiteori, och han hävdade att min terminologi var inkonsekvent, men jag fick i alla fall börja som zelot, och alltså lät han mig hoppa över en grad. Han sade också att jag fick vänta ett par veckor, och sedan göra ett prov till, och om jag då klarade det skulle jag få avancera fram en grad till! Jag är akolut nu, och snart ska jag ta nästa prov till att gå med i den andra cirkeln, och då kommer jag att bli adeptus minor. Jag är lite nervös faktiskt, så du får önska mig välgång.
Jag saknar er alla så mycket, men Drunok ligger bakom mig och det är en lättnad som jag inte kan klä i ord. Delar av mig vill sluta mina ögon och glömma hela kriget och allt det som hände, men jag vill inte mista ett ögonblick vi var tillsammans. Mina tankar söker sig ofta till Första Snön, och hur hennes liv hos Vargtass är nu. Kri'ef blev min storasyster, närmare mig än någon av dem jag föddes hos varit. Om det står i din makt, kunde du underrätta dig om hennes tillstånd? Det skulle ge mig stor glädje att veta att hon mår bra. Och Maeve också, förstås.
Jag fick ett rum på tredje våningen. Det är ett litet hörnrum, och det finns stora bjälkar av mörkt trä som sticker ut ur väggen och luktar rökigt. Vamalla brukar hänga sina kläder på dem och klagar alltid när de inte blir torra. Hon och jag sover bredvid varandra, vi bor i samma rum som Yidaniv, som är taup. Vamalla är cirefalier och tycker att det är konstigt med mitt hår, och Yidaniv har alltid hosta. Hon gillar att studera, medan Vamalla och jag också ägnar oss åt annat. Min säng ligger närmast fönster, och när man öppnar dem kan man se över den inre befästningsvallen och ned mot staden. Fönstrena är i ett burspråk, så det är flera som man kan öppna, och det går att se ända ned mot havet, och båtar som då och då flyter förbi. Fast ibland för Samorimännen en massa oväsen, och då önskar man nästan att man gått på en annan akademi, fast bara nästan.
Allt är annorlunda här, men det är rätt spännande. Vi har en trädgårdsmästare som är biotropiker och föreläser om rötter och blommor, och allting handlar om magiteori, när det inte är viner eller klädsmak folk pratar om. De flesta här verkar vara rika, adelsmän eller borgare om vartannat, och vissa folk verkar lite väl snobbiga ibland, som om de är bättre bara för att de har pengar. Det är fortfarande för kallt för att bada, men Vamalla har bett mig att följa med och simma i kanalen. Jag ska göra mitt bästa, men det är ändå lite kusligt djupt.
Nirmo har precis givit sig av. Han sa något om att han tänkte återkomma i en egen kropp, så jag har ingen ande. Allting är lite ovant, det också, men lektionerna är fascinerande. Man kan bara sitta hela dagen och diskutera hur man ska väva en besvärjelse, eller hur verkligheten finns. En del saker måste de bevisa med siffror och bokstäver. De verkar inte riktigt ta det på känn alltid, och under lektionerna får man inte vara osäker om man vet svaret. Men Vamalla har visat mig hur man räknar. Det är inte så svårt egentligen. Och vissa av lektionerna är så himla lätta, och sen så säger de nåt som plötsligt gör allt det självklara femtio hundra gånger svårare. Man får värk i huvudet ibland.
Nu är jag nyfiken på hur du mår. Du fick mark av kungen, och jag undrade om du bor där nu. Är det fint, och har du fått en egen herrgård? Har ni hästar och sådant? Jag önskar jag kunde besöka dig, trots att Drunok är så långt bort. Frostmåne är väl där, och Kiyara följde väl med dig? Och hur mår Niding? Det är mycket som händer nu, och snart, om fyra månader tror jag, har jag hört att berömda svärdsspel hålls i Hadarlon. Om du kanske skulle dit kanske du vill besöka Chadarians hopp. Då skulle vi kanske kunna träffas, om du vill.
När jag skriver det här har jag bott på akademin i mer än ett år. Träden börjar grönska och snön har smält bort, och jag är som ett frö nedkört i jorden. Det är som om jag varit fångad fast i ett fruset landskap, och jag börjar känna igen, jag börjar tränga mig ur skalet och sträcka mig mot solen. Det fanns mycket tid för mig att tänka på saker som har hänt, och det har jag gjort.
Jag minns inte mycket från min barndom. Valis vet en del om min uppväxt, och du också, om far och hans hushåll. Jag bodde hos en annan far, en bättre far till mig än någon som levt, men det är som en dröm inlindad med en dimma. Mitt första klara minne, min första upplevelse som jag kommer ihåg med skärpa, är att sitta på din sadel framför dig.
Så många jag har lärt känna. Den tanken har glatt mig när tankarna inte ger mig ro. Jag har vänner, och det hade jag inte förut, jag visste inte vad det var. Som Första Snön, min syster, och Zerem, eller Ishana och Valis. Tearlach har också gjort mig till en vän, och Inalea, var hon än är. Jag längtar efter dem, jag tänker på Eithene, och på Maeve, och Vindlyssnare, Gyllenöga, och Gammal-som-tiden. Så många vackra människor jag känner och har känt.
Men om det inte varit för dig, så hade jag aldrig gjort det. Du hittade mig, du tog hand om mig, skyddade mig och såg till att jag mådde bra. Visste du att du är den första levande man som någonsin brytt sig om mig? Du gav mig mitt liv och mina vänner, och när saknar de andra, saknar jag dig, så mycket att det värker i mitt bröst. Jag saknar min bror just som jag saknar min syster, så väldigt mycket. Det var många år jag levt innan jag träffade dig, men den tid jag känt dig blev mer av mitt liv än de andra.
Kom till Chadarians hopp någon dag, storebror. Jag älskar dig.
Din för tillfället ganska frusna skyddsling, Thizara.
Kära Thizara.
Det gladde mig mycket att få ditt brev, särskilt just vid det tillfället det kom. Det har gått så pass lång tid sen vi hörde av varandra att det brev jag själv försökte skriva nästan kändes som att det skulle skickas till en främling. Det kan dock vara tryggt förvissad om att alla sådana dumheter, tack vare ditt brev, nu är fjärran från mitt sinne.
Sedan ett halvår tillbaks residerar vi i hjärtat av Val Timan, vid Utmarks rand, då restaureringen av det gamla fästet där äntligen färdigställdes. Nog för att jag trivdes i Duandan, med dess lummiga flodstränder, men Val Timans landskap besitter en vild och nästan kärv skönhet med sina klippor och täta skogar som skänker mig en större sinnesro. Kanske är det inte enbart landskapet, utan även avlägsenheten från Arlon, som redan sjuder av politiska intriger och tävlan om olika höga herrars gunst, som skänker mig sådan ro. Politiskt rävspel är inget jag har något större tålamod för, särskilt inte en drös främlingars räkning. Det är oerhört med vilken fräckhet vissa försöker omvandla de vagaste bekantskaperna till starka vänskapsband. Nej, numera nöjer jag mig med att låta Valis sköta de eventuella ärenden jag har till huvudstaden, och låta avståndet avskräcka eventuella besökare.
Maeve har snabbt funnit sig tillrätta här i Val Timan och hennes studier under mäster Celdan, som du kanske minns, går alldeles utmärkt. Hon har ett alldeles utmärkt läshuvud och har på den korta tid hon har varit varit med snappat åt sig häpnadsväckande kunskaper inom alla möjliga områden. Hon har redan börjat behärska faliskan både i tal och skrift, och hennes räknekunskaper överstiger redan mina, bristfälliga så som de är. Det är en stor fröjd att se henne växa och utvecklas med en sådan fart och det jag är väldigt stolt över alla hennes framsteg, även om våra allt för likartade humör kan orsaka en del konflikter mellan oss ibland. Konsten att uppfostra ett barn är svårare än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig, men samtidigt har få uppgifter känts så tillfredsställande vid minsta framgång.
Jag kan inte understryka nog hur betydelsefull all hjälp jag fått har varit vad det gäller att nå sådana framgångar. Alisa har tagit sig an Maeve med samma välvilja och tålamod hon visade både mig och Yzanna som små, och Frostmåne har varit alldeles oumbärlig. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat av saker och ting utan hennes stöd, och den länk hon utgör till Maeves tidiga barndom.
Kiara och Remanarchon, min bror, har likaledes varit mig till stor nytta. Kiara som min hovmästarinna och kansler, och Remanarchon som min marskalk och rådgivare. Även om vi har varit förskonade från värre stridigheter och räder från de upprorsmakare som tagit till flykt i Utmark, så har de riddare och krigare som ställt sig under mig varit en stor tilgång för att snabbt göra slut på de oroligheter som trots allt plågat oss. Lady Po, som du säkert minns, har visat prov på stor duglighet och talang för krigföring och ledarskap. Jag ska göra mitt yttersta för att se till att hon får alla chanser att utveckla sina talanger och bli den framstående riddersdam jag är övertygad att hon är ämnad att bli. Ett annat beslut jag inte fått ångra är anställandet av flertalet tirakiska knektar, samt vildmarksmannen Zuthzuth som jägmästare. De är lojala, orädda och, som ett flertal banditer bittert fått erfara, ett utmärkt tillgång vid konfrontationer nattetid. De verkar också ha fattat stort tycke för Ishana av alla. Numera betraktas hon som en fullvärdig medlem i deras lilla sällskap, vilket inte säger lite, med tanke på deras annars föga respektfulla beteende gentemot alver. Apropå alver så fick jag nyligen ett tillskott till mina led från en alvisk by häromkring. De har en del märkliga seder och tar för vana att lämna tribut som komplement till skatterna, och som en sådan tribut verkar de ha satt två krigare i min tjänst, Techar och Servin. De är bägge mästerliga bågskyttar, Techar i synnerhet. Jag kan inte ens börja beskriva hans fenomenala skicklighet, utan den måste helt enkelt bevittnas, något jag hoppas att du får möjlighet till inom kort.
Vad det gäller våra vänner vet jag tyvärr inte på långa vägar så mycket som jag skulle vilja. Valis och Ishana har sedan de återvände från Västlanden mer eller mindre bosatt sig permanent här, även om Valis allt som oftast hävdar att han bara är på besök. Zhanima har fått ett eget rum ovanför biblioteket, och har tagit på sig uppgiften att hålla det organiserat. En högst nödvändig uppgift med tanke på med vilken respektlöshet Maeve och Valis behandlar alla försök till att skapa ordning där. Frostmåne har funnit sig väl tillrätta, och till och med slutat färga sitt hår svart. Den blåa färgen var ganska chockerande för en del till en början, men folk har börjat vänja sig så smått. Det märks tydligt att hon trivs bättre i sin naturliga färg, och jag har funnit hennes upprymdhet trivsamt smittsam. Zerem har tittat förbi några gånger och jag har råkat honom flera gånger på Kraggarnas högtidsfester, till vilka Ylkrakh noggrant ser till att inbjuda oss. Jag är ledsen att behöva säga att jag hittills inte hört ett enda ord från Första Snön och Kamor, men ett meddelande dit har skickats med några kraggiska äventyrare som skulle åt det hållet. Jag väntar mig inget svar inom den närmaste tiden, men det viktiga är förstås att hon och de andra vet att vi inte glömt dem. Tearlach och Aine har jag inte hört av över huvud taget sen de gav sig av i ditt sällskap, och inte heller har jag hört av varken Eithene eller Denelian sen de gav sig av österut. Det har dock ryktats om att Eithene kämpat tappert i kriget mot Thalamur, men hur det har gått för henne personligen är jag helt ovetande om. Jag är övertygad om att hon mår bra.
Det gläder mig att höra att du gjort sådana framsteg på akademin, och jag kan inte undkomma att känna ett visst mått av stolthet, även om dina framgångar på intet sätt är min förtjänst. Själv har jag haft väldigt knappt med tid att studera de arkana konsterna, men trots det har jag nått ett visst mått av kompetens inom några ataxatropiska formler, även Celdan hävdar att jag har en alldeles för rigid och inflexibel inställning för att kunna bli en skicklig magiker. Det gör mig detsamma. De stora underverken överlåter jag gladeligen till de mer hängivna, så som du, kära lilla vän.
På sistone har större delen av den tid jag har kunnat avvara spenderats med svärd i hand, då Konungen har bett mig att företräda Drunok i svärdsspelen. Detta är givetvis en stor ära, men jag åtar mig ändå uppgiften med blandade känslor. Förtroendet är smickrande, men det underförstådda krav jag har på att göra väl ifrån mig tynger mig. Dessutom betyder den direkta inbjudan att jag inte kommer att delta i kvalomgången, något jag gärna hade gjort. Att få tillfälle att korsa svärd med de mindre namnkunniga kämparna hade säkerligen kunnat ge värdefull insikt om min egen förmåga i jämförelse med deras. Jag antar att jag får iaktta dessa dueller så gott jag kan.
Som du förstått vid det här laget ämnar jag alltså att resa söderut inom kort, och det är min avsikt att besöka din i Chadarian, och om du har tillfälle och lust, eskortera dig till Hadarlon för att bevista svärdsspelen. Jag kan dock inte lova att jag personligen kan komma till Chadarian, då jag inte ännu vet huruvida Konungen väntar sig att jag ska eskortera Drottningen och hennes följe hela vägen till Hadarlon eller om det är acceptabelt att jag avviker vid slutet av resan. Jag ska dock se till, oavsett hur situationen fortlöper, att det dyker upp minst ett välbekant ansikte hos dig i god tid innan svärdsspelen. Jag hoppas att vi kan ses snart. Vänner som vi ska inte vara åtskiljda så pass länge.
Innan jag avrundar det här brevet, skulle jag vilja be dig om en tjänst, förutsatt att det inte skulle vara till för stort besvär för dig. Som jag nämnde tidigare har Frostmåne allt mer börjat öppna sig för omvärlden på sina egna villkor. Hennes blåa hår må vara en sak, men vad det gäller hennes svans, så verkar hon knappast vara redo att avslöja den för omvärlden. Inte heller verkar hon dock trivas i de fotsida klänningar och klädnader som krävs för att dölja den, särskilt inte nu när sommarvärmen är i antågande. Därför undrar jag om du eller någon på din akademi skulle vara kapabel att anskaffa eller tillverka någon slags artefakt som på något sätt kunde dölja hennes svans, likt så som du har dolt dig själv vid tillfällen? Ett sådant föremål skulle glädja henne mycket, och att försöka få tag i ett dylikt för hennes räkning skulle vara det minsta jag kan göra för henne, med min tacksamhetsskuld till henne så som den är.
Jag hade verkligen uppskattat om du hade kunnat ordna med något sådant, kosta vad det kosta vill.
Jag ser fram emot att träffa dig snart igen, på ett eller annat sätt och så snart som möjligt. Jag vet att Maeve gör detsamma. Fram till dess, fortsätt att ta väl hand om dig.
Din vän, vapendragare och beskyddare.
Nicoz
Thizara skrev detta meddelande och levererade det personligen, obemärkt av vakter, till Jorg Neros sovkammare. Avsikten med detta var att framstå i så magiskt kapabel dager som möjligt, och uppnå en förhandlingsposition från vilken hennes tjänster skulle vara värda stora mängder pengar. Då hennes tillit till Nero och hans kontakter var begränsad, valde hon att framträda under sitt andra namn, Zamara Brendelsdotter, men försöket till anonymitet grusades dock ganska fort.
Bäste herr Nero,
Lika lite som Ni känner mig känner jag Er. Dock är omständigheter sådana att detta kan komma att ändras. Mina öron har nåtts av en uppsjö rykten gällande Er son och arvinge, och den tragiska skada han ådragit sig av ett nesligt överfall. Det har också viskats att hans åkomma är av sådan natur att den inte kan kureras av såväl vanlig läkedom som magi.
Skulle detta vara sant kan det tyckas som att ärendet därmed är beseglat, men så är inte nödvändigtvis fallet.
Är det Er önskan att lyssna till mitt erbjudande, säg så i detta ögonblick. Är det det inte, ber jag Er blott att bränna detta meddelande. Jag kommer att veta Ert svar, därom försäkrar jag Er.
Zamara
Efter det att Thizara vunnit sig en tvättäkta dungeon (ja, faktiskt) behövde den rensas upp. Lösningen på problemen med inredning, fuktskador och rasrisk var dock enkelheten själv. Vem bättre att hjälpa med detta göromål än en godmodig dvärg hon tidigare bistått i mordet på en Sanarisk autokrat?
Käre Ashik,
Det är min förhoppning att mitt brev finner dig vid god hälsa, och att du och din frände Lirkh fortsätter att leva och verka för klan Drezins fortsatta storhet. Själv gör jag mig nuförtiden hemmastadd i Chadarians Hopp, och studerar på dess Verusakademi.
Det har för mitt kortlivade perspektiv förflutit en lång tidsperiod sedan kriget stod i Drunok, och trots att så är fallet är detta blott det andra brev jag skickat sedan min ankomst till staden. Otvivelaktigt undrar du om skälet till detta.
Först och främst känner jag saknad för mina vänner, även kortväxta och godhjärtade sådana — att detta stämmer in på Första Snön såväl som på dig är för den delen något jag ämnar undanhålla henne, av kärlek till mitt eget liv. Dock vill jag utöver detta bönfalla dig om en stor tjänst, och jag ber dig att inte berätta ärendet för andra än Lirkh och de som kan komma att blandas in. Jag har kommit i besittning av ett underjordiskt beläget hålrum av ett par våningars storlek. Utrymmet är övergivet och aningen förfallit, och vissa delar uppvisar tydliga tecken på rasrisk. Då ditt släkte alltid varit de främsta inom detta område, skulle jag härmed anhålll om din och Lirkhs hjälp med att diskret rusta upp mitt fynd. Ärendet är av yttersta vikt, och jag är fullt medveten om vidden av min begäran. Jag har hjälpt er förut, och är beredd att göra det åter. Därtill har jag fått i min ägo ett par skrivelser som ni möjligen kan finna av intresse.
Min katakomb är stor nog att inhysa en genomsnittlig bybefolkning, och kan behöva utvidgas en smula. Dess ingång är vidare alltför väl synlig, och ökad trafik kan komma att röja den. Att detta inte sker är av stor betydelse för mig och det jag måste göra.
Slutligen vill jag meddela att sanarisk aktivitet i staden har ökat betänkligt på sistone. Detta är en del av den utförliga information med vilken jag hoppas returnera den tjänst jag bett er om. Stor tur vore det om ni kan finna tid och medel att anlända så snart som möjligt; för er skyndsamhet vore jag oändligt tacksam.
Er
Thizara, Adeptus Minor, Riddersdam av Drunoks Krona
Detta brev skrevs av Jehana Vechédim, en SLP i en kampanj som löper parallellt med Mörkrets Hjärta. Jehana är konkubin åt Reuben Xirhamir Jesbin, magikrat över det av Thalamur nyligen invaderade Colonan. Brevet skrevs till thakalen Saevan, som Jehana utvecklat ett kärleksförhållande till.
Bäste herr Saevan, jag hoppas allt går bra med det uppdrag Ni åtagit er, och önskar att ni förblivit oskadd trots de många faror Ni säkerligen blivit utsatt för på era strapatser. Måhända har Ni ägnat mig någon flyktig tanke på vägen, men jag skulle givetvis icke hålla det emot Er om ni varit alltför upptagen med viktigare ting, eller sådana som ligger Er mer varmt om hjärtat. Emellertid, hoppas jag med detta lilla brev åtminstone påminna Er om att jag alltjämt tänker på Er här borta i Colonan, och att det skulle bereda mig stor glädje att, om ni hade kunnat avvara ett ögonblick av Er dyrbara tid, återse Er innan sommaren är över.
[Här har ett ganska långt textstycke uppenbarligen blivit struket av någon. Pappret bär tydliga spår av att flera meningar skrapats bort med skalpell eller något. Jehana kanske ångrat sig och tagit bort det själv, men förmodligen är det någon som läst och censurerat hennes brev].
Ni förstår, jag hade en så märklig dröm härförleden. Jag vandrar i en stor lustgård av något slag, sagolik i sin prakt, men samtidigt, på något sätt, otäck. Det är som om blommorna själva sökte smyga sig på en så fort man vänder ryggen till dem. Trots detta förnimmer jag ett märkligt lugn inombords, en stillhet jag inte på länge unnat mig att känna. Jag ser blott en annan människa i min närhet, en brunhårig flicka som sitter på en omkullvält, mossbevuxen kolonn. Hon är mycket vacker, och lägger ut något sorts kortlek framför sig. Instinktivt tycker jag om henne, hon utstrålar pålitlighet och godhet. Ingen av oss hör hemma innanför murarna i denna märkliga lustgård, så mycket vet jag, men samtidigt tycks det så fruktlöst att försöka ta sig ut. Jag kan inte se några dörrar, bara stora hakkors som ristats in i väggarna. De borde symbolisera lycka och välgång, men på denna plats utstrålar de istället bara ondska.
Men vi är inte ensamma, långt ifrån. Ruvandes över alltihop finns en stor skugga, kraftfull och mäktig. Trädgården, och vi, är blott leksaker i dess händer. Den har gjort något fruktansvärt. Bergen i fjärran är täckta av blod, som flödar nedför deras sluttningar. Plötsligt är jag rädd. Skuggan faller över mig, och jag känner att inget kan hindra den från att uppsluka allt i dess närhet, få mörker att falla också utanför lustgårdens murar. Men så inser jag, att det inte är skuggan själv som verkligen är den ondska jag känner runtomkring mig.
“Antikemai, o mundos et kalloni”, säger den brunhåriga flickan, likt ett kallt konstaterande hos en som förlorat allt hopp. Med det börjar lustgårdens blommor att förvridas och ruttna, trädens löv torkar och faller av och grenarna sträcker sig hotfullt mot oss. Hakkorsen på murarna börjar glöda, och murbruket rämnar och blottar kall, karg sten därunder. Det är trädgården själv som ondskan tär på likt en växande pestböld, och blommornas innanmäten har redan infesterats av dess demoner. Med den insikten hoppas jag kallsvettig vakna ur min mardröm, men ett ack så påtagligt minne av den hemsöker mitt sinne varenda vaken stund.
Xenos aftapati et zolostris edo.
Jag saknar dig, mitt hjärta.
Din tillgivna,
Jehana Nadira Vechédim
Då hågkomsterna från barndomen blev för starka beslöt sig Thizara äntligen för att kontakta sin syster. Zanna hade hon inte träffat på närmare ett decennium, och hennes far hade förtryckt henne under hela hennes uppväxt, men en liten del av henne längtade fortfarande efter en familj. Meddelandet blev ganska kort och brådstörtat, förmodligen för att Thizara ville skicka det innan hon kom på bättre tankar.
Till Zanna av Merocidans hus,
Från den dag vi senast sågs har många år gått. För dig är jag kanske bara en blek hågkomst från vår barndom. Det har också tagit mig tid att få vetskap om din vistelseort, du som jag aldrig hann lära känna. Då far dog och vårt hus bran ned löd ryktet att även jag omkommit. Men, om så genom Cirzas vilja eller skickelsens nycker, lever jag likfullt än.
Jag är inte den du kände, om du ens känt mig. Men jag är vid liv och skulle glädjas åt bud från den sista av mitt hus. Jag inväntar med stor förhoppnng ett svar till Verusakademien, i Chadarians Hopp, där jag för närvarande vistas.
Thizara, riddersdam, en gång av Cirilz hus