Bakgrundsinfo: Denna artikel skrevs från början för en Sverok-ansluten klubbtidning. Dock gavs tidningen aldrig ut, och därför är detta den första gången artikeln syns på nätet i svenskt utförande. För att passa en föreningstidning är dess ton något beskedlig och allmänt hållen, och därför ber jag läsaren ha överseende med artikelns avsaknad av arrogans och dryghet.
--Författaren
"Du springer fram emot den mörka gestalten. En dödens kyla omvärver dig, och han höjer sitt tvåhandssvärd med ett väsande ljud."
"Ha, skiter väl jag i. Det är bara en Sable Knight. Man har väl läst Monsterboken…"
Den här artikeln - min andra för en föreningstidning - kommer att ta upp ett intressant fenomen inom rollspelskulturen. Det amerikanska ordet (och det som jag helt fräckt norpat) för detta spelsätt är metagaming.
Ordet rollspel är en kombination av "roll" och "spel", och metagaming är närmare besläktat med spelande än rollande.
Metagaming är rollspelande där handlingar i spelet influeras av kunskap utanför spelet. Alltså, när rollpersonen agerar utifrån fakta som han inte rimligtvis kan känna till, då är det frågan om metagaming.
Den ena gruppens spelstil är inte den andra lik. I vissa grupper är metagaming mer accepterat i andra - man betonar spelandet över rollandet, så att säga. Men de flesta spelare tycks ense om att stämningen rubbas när rollpersonernas dialog uteslutande handlar om färdighetsvärden och speldata.
Problemet är här metagaming kontra rollspelande. Man metaspelar för att detta ger en större fördelar i spelet än att gestalta sin roll på ett trovärdigt sätt. Även som erfaren spelare kommer man ibland på sig med att agera på information som ens karaktär inte rimligtvis kan besitta, helt enkelt för att detta är roligare än att förlora fördelar eller rentav sin karaktär. Jag kom nyligen på mig själv att, i mitten av en mycket adrenalinfylld NeoTech - session, högt ge goda råd till mina medspelare trots det faktum att min karaktär var medvetslös.
Detta är inte alltid ett problem. Djupt karaktärsskådespel i all ära, men de som uteslutande spelar på detta vis glömmer inte sällan att rollspel faktiskt också är ett spel, och att det kan vara minst lika kul att köra hack n' slash under en hel spelsession som att ägna den åt rolltolkningar på Shakespeare-nivå. Seriositet kan efter ett tag stå en upp i halsen, och det kan kännas ganska befriande att släppa loss och bara röja. Man böra således tänka på att även om metagaming ibland kan verka irriterande, är det inte ett självändamål att utrota fenomenet.
Alltså. En svag dos metagaming kan vara rätt njutbar. Den kan också förhindra att tempot bromsas upp vid fel tillfälle eller att spelet blir onödigt frustrerande ("Aha, en vampyr! Jag hugger honom med min träpåle!" - "Ånä, din rollperson vet väl inte att vampyrer inte tål trä?"). Det är på det stora hela en fråga om tycke och smak om man som spelledare ska tillåta det, och i så fall hur mycket. Problemet kommer när metaspelandet driver ut det vanliga spelandet; när dialog mellan karaktärerna inte förekommer och spelandet mest förvandlats till en abstraherad version av Drakborgen (eller slumpmässig 3D-shooter).
Vems är felet då? Inte bara spelarens, faktiskt. Till bovarna kan naturligtvis gruppen räknas - om det är accepterat att runt bordet diskutera speldata så kommer detta att inträffa, och om en in character - kommentar möts av tystnad eller suckar kommer snart nog ingen att försöka rollspela.
Spelledaren kan också vara skälet, helt enkelt därför att hon dels till en viss gräns kontrollerar spelet och kan belöna gott rollspelande.
Sedan spelar också gruppens spelstil med i bilden - inbitna karaktärsspelare kommer sällan att motivera sina karaktärers handlingar med hänvisningar till saker utanför spelet, medan nykläckta grottröjare gärna anfaller övermäktiga motståndare "eftersom SL ändå inte kommer att ha ihjäl mig i början av äventyret".
Slutligen kan det faktiskt vara spelsystemets fel. Som ett fruktansvärt exempel kan nämnas spelet Synibarr, som flertalet recensenter anser vara det sämsta rollspel som någonsin skrivits. Enligt uppgift finns det där en regel som säger att om Spelledaren bryter en av spelets regler och spelarna bevisar att detta har inträffat, belönas spelaren med poäng. Det säger sig självt att detta uppmuntrar till långa och ilskna regeldiskussioner som inte bidrar till att förhöja spelglädjen.
Så vad att göra? Jag tror att det är upp till vart spelargäng att hitta sin egen lösning, men jag har ändå ett par tips som man kan pröva.
Ett första steg är att kalla varandra vid karaktärens namn när ni är ingame. Detta är inte så svårt som det låter, så länge namnet är uttalbart. Som påminnelse kan man placera en lapp med karaktärsnamnet framför varje spelare.
För det andra kan man som SL begära att spelarna håller dialoger när de vill tala med spelledarpersoner. Låt dem inte komma undan med "jag går till slottet och frågar konungen om det finns uppdrag." Rollspela dialogen, få spelarna att spela sin karaktär istället för att bara styra den. Detta bör inte överutnyttjas, dock, då det i vissa situationer kan vara att föredra att skippa rollspelande. Köp av utrustning kan vara en sådan detalj, särskilt om det handlar om stora mängder varor.
För det tredje bör inte spelare ägna sig åt ständiga jämförelser mellan karaktärers speldata. Detta må vara uppenbart, men sådant leder inte sällan till avund och förtar en stor del av mystiken. Folk må ha sin egen åsikt, men min egen är att jag hellre vill undra över om jag egentligen är skickligare än min rival, än veta att han har FV 14 och jag FV 17.
För det fjärde kan det vara trevligt att bestraffa stämningsmördare. I exemplet i början av artikeln kan man till exempel låta figuren ifråga vara något extremt otrevligt som maskerat sig som en Sable Knight, och omgående gör slarvsylta av den övermodige rollpersonen.
Det finns fler möjligheter att uppmuntra till karaktärsrollspelande i gruppen och dämpa överdriven metagaming. Å andra sidan, som jag nämnt ovan, rabiat karaktärsspelande kan verka alltför seriöst och på så sätt avrätta spelglädjen. Uppenbarligen mår de två spelsätten bäst av att stå i hälsosam balans till varandra.