Nekħet-z'samśąl-Heru

Den kliffotiska guldburken

Utmattad svepte sergeant James P. Wilkinson med blicken över öknen. Solen sken likt en strålkastare på den klarblå himlen och dess ljus gnistrade i sanden. Hettan var direkt olidlig. Badande i svett såg den förvirrade officeren sig omkring efter resten av sitt förband, men allt han kunde se var sanddyn efter sanddyn, ända bort till den böljande horisonten. Luften dallrade, och han famlade efter sin fältflaska, den enda lindring som återstod. Skyddsvästen och uniformsjackan hade han tagit av sig för länge sedan. Endast några droppar vatten fuktade hans läppar innan flaskan var tom. Muttrandes svordomar kastade han den på marken, där den lugnt blev liggande, som för att reta honom. En sista gång försökte han få in någon signal med kommunikationsradion - fruktlöst. Allt som hördes var ett knastrande brus.

"Helvete!", vrålade sergeanten mot himlen. Han var hungrig, trött, överhettad och törstigare än han någonsin varit förr. Och han var desperat. Skulle han sluta såhär, efter Somalia och Afghanistan? Aldrig! Han hade hittat en gammal ruin som han fortfarande väntade i, men han visste att det började bli dags att ge sig av. Det var bara några söndervittrade golvstenar och fyra mäktiga pelare som sköt upp ur ökensanden, men de erbjöd åtminstone skugga, och det var mer än nog. Han hade gärna stannat i skuggan, men han var väl medveten om att hans bästa chans var att börja röra på sig igen, så han samlade sig, hängde ånyo på sig sitt maskingevär och reste sig upp. Torkandes svetten ur pannan vandrade han sakta över de uråldriga stenarna, och stannade genast då en av dem sprack under hans känga. Något skimrade under den.

Det var en konservburk i standardformat, med slitet, smutsigt yttre som ändå sken som guld i solljuset. Den verkade helt oansenlig, närmast identisk med de konservburkar sergeantens egen armé brukade bära med sig, men den verkade något tyngre än brukligt. Wilkinson skakade den försiktigt, men det hördes inget - innehållet måste vara mycket tätt packat. Kunde det vara någon basse som tappat den? Här ute? Under en sten i en ruin i den irakiska öknen? Nej, det verkade alldeles för osannolikt. Men vad tusan var det då? - burkens text hade för länge sedan nötts bort. Sergeanten ryckte på axlarna och öppnade den med sin armékniv. Han hörde aldrig det lätt köttiga ljudet från burkens insida, utan slet bort locket och såg ned på innehållet. Det luktade egendomligt och såg mest ut som någon slags potatimos, eller lappskojs snarare - det var någon skandinavisk rätt sergeanten hade smakat en gång. Var det skämt? Nej, så illa luktade det inte. Det var snarare en egendomligt sötaktig doft, lätt men omöjlig att ignorera då den steg upp ur burkens innanmäte. Sergeanten tvekade en stund, förbryllad som han var, men hungern tog överhanden över hans paranoia. Han stack ned fingrarna i burken och grävde upp en smakbit.

Nog var det lappskojs, alltid. Det var både gott och matigt, och efter flera tuggor var sergeanten säker på att det var väl bibehållet, vem som än hade tappat det här ute. Men under en sten? Han tog en tugga till medan han funderande, ståendes i skuggan bakom en av pelarna. Nej, han var tvungen att försöka hitta de andra nu. Han tog en sista bit mat, slängde ifrån sig guldburken och vandrade mot solen. Han var långt borta från templet då de kvarvarande resterna av Nekħet-z'samśąl-Heru krälade ut ur sin behållare likt en stor, blek snigel, och åter kände en sols ljus lysa mot dess egendomliga, uråldriga lekamen. Den sökte sin tanke bort till resten av sin kropp, och kände levande kött omkring den. Med den förnimmelsen återvände känslan av hunger som ett slag, en känsla varelsen trodde den hade glömt för evigt. Men den fanns kvar, efter eoner av tid, och Nekħet-z'samśąl-Heru mindes hur den mättats i världar sedan länge svunna, och åter skulle göra det.

James Wilkinson förstod aldrig hur sargat hans psyke blivit vid blotta öppnandet av burken, än mindre att ingen vid sina sinnes fulla bruk skulle vandra rakt mot en gassande ökensol vid middagstid. Han bara gick som i trance, utmattat stapplandes fram i sanden, och insåg försent hur konstig han kände sig. Kittlandet i magen övergick i värk som snabbt blev till skärande smärta, och sergeanten skrek då bitar av en varelse äldre än världen slet sig ur hans magsäck genom ändtarmen och inälvorna och ändade hans liv. Blod, galla och inälvor föll till marken innan sergeanten själv sjönk ihop med ett sista plågat stönande, och de smetiga bitarna av Nekħet-z'samśąl-Heru krälade tillbaka till sin värdkropp i Ashurs tempel.

Beskrivning:

Nekħet-z'samśąl-Heru är ett uråldrigt väsen, närmast en inälvsparasit, som överlevt flera eoner i den diskreta förklädnaden av en militär konservburk. Den föddes i en svunnen tid i en svunnen värld, glömd av alla nu levande, och lyckades i sitt skyddande skal undgå såväl uppmärksamhet som faror som kunnat bli dess bane. Nästan allt levande dör i kataklysmerna mellan eonerna, och kanske har ingenting i existensen överlevt lika många skapelser som Nekħet-z'samśąl-Heru. Det är fullt möjligt att den är det äldsta väsendet i vår verklighet, och om den blott kunde tala skulle den ha otroliga ting att förtälja. Men den äter och väntar och är, men talar inte.

Förmågor:

Varelsen kan förflytta sig nästan överallt på jorden genom att parasitera på en annan varelses kropp, och slita sig ut närhelst den behagar. Burken som omger den är dess egen skapelse, som växer fram vid behov på drygt en vecka, men den kan också ta sin boning i alla konservburkar av militärt ursprung. Dess egen förflyttningsförmåga inskränker sig till ett långsamt, men outtröttligt, krälande. Helst förflyttar den sig i konserverad form, det vill säga blir buren av en människa eller liknande, dold i sin konservburk. Varelsens kropp kan separeras i oräkneliga bitar och fortfarande växa ihop igen, och alla bitarna agerar separat från varandra, även om Nekħet-z'samśąl-Heru tenderar att bete sig mycket instiktivt. Den besitter en mycket stor intelligens, men utöver då den sakta tar över en värdkropps psyke mer och mer har varelsen i sin sanna form inga organ att utnyttja sina tankemönster. För varje dag i en värdkropp kan Nekħet-z'samśąl-Heru påverka sitt offers tankar och rörelser i högre och högre utsträckning. Varelsens kropp klibbar fast mot insidan av magsäcken och kan stanna i en värdkropp i upp till en månad.

Intelligensen till trots är Nekħet-z'samśąl-Herus enda livsmål överlevnad. Den strävar enbart efter att stilla sin hunger, och dunkla, instinktiva mål blott den själv kan förstå. Den är äldre än världen, och ämnar bli äldre än nästa med.

Frambesvärjande:

Nekħet-z'samśąl-Heru frambesvärjes med "De tusen magsårens ritual". Denna finns nedskriven på sanskrit i "Gastronomicon", en ålderdomlig vendhyisk skrift med tvivelaktigt rykte. Verket försvann i Irak i samband med det Osmanska rikets upplösning, men ritualen som sådan har spritt sig till ett antal andra källor runtom i världen. I korthet går riten ut på att en militär tryckkokare ställs ovan ett gravbål i ett pentagram av människoblod, varefter ärtsoppa (en rätt som överlevt många världar) hettas upp till en sådan nivå att tryckkokaren exploderar. Under detta mässar man "Den eviga överlevnadens hymn":

(En lätt varning utfärdas: Uttala inte dessa ålderdomliga kraftord utan att mena det. Den ödmjuke, numera förhållandevis sinnessjuke författaren till denna text tar fullständigt avstånd från följderna).

Nekħet-z'samśąl-Heru manifesterar sig härefter i en konservburk som ställts i pentragrammets vänstra udd (som ska vara riktad mot Lagash i nuvarande Irak) för detta ändamål. Somliga källor låter påskinna att den ska kunna bindas med "Bindandets rit" vid detta tillfälle, men författaren veterligen har detta aldrig någonsin bekräftats.

Characteristics (for Call of Chtulhu):

Nekħet-z'samśąl-Heru, The Qliphothic Golden Can, Great Canned One

Värden (till Playelf 2):

Nekħet-z'samśąl-Heru, Den Kliffotiska Guldburken

Stats (World of Darkness):

Nekħet-z'samśąl-Heru, The Eternal Hunger