Ingen har fortfarande sagt något om pappa. De tror jag ska må bättre av att inte veta, men jag vet redan att han är död. Jag såg bilen explodera. Han är död, död, död och borta. Jag trodde det skulle göra mer ont. Det känns inget alls längre. Det bara kliar lite i fingrarna. Fingrar som inte finns längre. De har åtminstone flyttat mig till ett eget rum, och jag har fått tillbaks mina saker.
Saker jag inte kan göra själv:
Klippa fingernaglarna.
Knyta skorna
Sätta på mig en klocka.
Klia mig på handryggen.
Applådera.
Äta med bestick.
….
Min hand kliar.
Jag är trött. Jag vill inte ha mer tabletter.
Det var några töntar här idag och ställda idiotiska frågor idag. Polis, FBI eller nåt sånt. Precis som ingen fattar vad de egentligen gör här. Jag svarade precis så som pappa lärt mig. Upprepade alla namn och platser. Pratade om alla personer jag aldrig träffat, om de ens finns. Den ene letade igenom mina saker också när han trodde jag inte såg. Idioter. Precis som om jag inte har flyttat alla pappas saker redan. Det verkar som de trodde mig till sist.
Det kvittar, jag tänker inte stanna här länge till ändå. Jag skiter i vad de säger.
Nu vet jag att pappa är död. Annars skulle de ha sagt något vid det här laget. De tror att barn inte klarar av att höra såna saker. Jag gör det. Jag klarar av allt. Jag ger mig av ikväll.
Krymplingar är aldrig diskreta. Åtminstone känner vi aldrig oss så. Speciellt om det finns folk som försöker hitta oss. Jag satt i ett hörn på busstationen i nästan två timmar innan jag vågade hämta sakerna i skåpet. Sen blev jag livrädd och sprang ut därifrån som en liten barnunge. Jävligt proffsigt. Julia Sinclair, hemlig agent bakom fiendens linjer var nära att kissa på sig mitt på en busstation i Flagstaff.
Jag har åtminstone väskan, och jag tror ingen såg mig. Jag tror inte det i alla fall.
Det är oerhört frustrerande. Allt tar sån tid. Jag har åtminstone en säng att sova i, bekvämare än den på sjukhuset. Jag smyger omkring med ena jackärmen fylld med strumpor och nedkörd i fickan för att se ut som alla andra. Jag har lagat det mesta av pappas ROM, men det är fortfarande mycket som är skadat. Armen börjar se bra ut, men jag är fortfarande för rädd för att börja skära. Och fingrarna gör ont igen.
Allt är färdigt, men jag vågar inte. Jag vågar inte. Jag har sprutor, men jag vågar inte ta dem heller. Jag vågar inte ens äta tabletterna. Jag vågar inte. Jag måste, men jag vågar inte.
Jag tror det kommer fungera men det gör fortfarande ont och jag är fortfarande trött. Jag måste äta, men jag orkar inte gå ut. Det blödde så mycket. Jag är så trött. Jag fryser.
Armen fungerar. Inte så bra som jag hade hoppats, men det är en början. Och jag lever. Jag antar att det också är bra. Vågade mig ut för första gången idag, och fick i mig något annat än utkörd pizza. Ska börja jobba på de andra sakerna också snart, och skaffa ett vettigt lås till dörren. Å andra sidan, kommer nån in får de skylla sig själva. Men jag kan inte kosta på mig att bli för bekväm, jag måste vidare snart. Men snart behöver jag inte vara rädd längre…
Allt är borta! De har tagit ALLT! Jag har ingenting kvar… ingenting… Jag skulle bytt låset…
Grattis. Din present blir att spendera din sista dollar på nudlar, sen blir det till att tänka ut ett sätt att skaffa mat och pengar med självrespekten i behåll. Hur svårt kan det egentligen vara att ta sig in i en bil? Dags att prova det finns visst en snubbe som heter Marvin som kan sälja det mesta åt en.
Så lågt jag har sjunkit. Nu har jag åtminstone nånstans att sova. Marvin fixade så jag kunde få ett hörn på golvet i deras rum för fem dollar natten. Givetvis hade det blivit billigare att krypa ner i sängen hos Marvin, det var han noga med att, så subtilt som hans lilla reptilhjärna kunde prestera, upplysa mig om. Det kan han glömma. Det krävs lite mer än att bjuda på en cola och en korv för att komma ner i de här byxorna. Han är ett jävla äckel egentligen som tror han har nåt att komma med bara för att Connie och de andra slamporna kryper ner i sängen så fort de har ont om pengar. Jag sover hellre ute på gatan igen. Jag kommer inte stanna här länge.
Jävla idiot! Vi hade en Lincoln fixad och klar till Gus, precis en sån som han ville ha. Allt det jävla puckot Marvin hade behövt göra var att hålla sina jävla ögon öppna, men NEEEEJ. Det kåta aset tror givetvis att givetvis att han blir en störtskön Casanova i baksätet på en stulen bil och ska bevisa det för mig. FÖR MIG!
Elchocken fick honom att yla så högt att snuten dök upp på nolltid. Snuten vi hade vetat var där om Marvin hade tänkt så långt att han höll ögonen öppna istället för gylfen. Och nu snuten också. Fan! FAN! FAAAAN!!!!!!!!!
De tror att jag hade snott pappas bil också. Tydligen var pappa borta redan de kom dit också. Klart att DE hade tagit hans kropp direkt. Den dumma polisen däremot gick direkt på pappas villospår, vilket känns som en klen tröst. Nu tror de att jag heter Sinclair och är född i Portland. Jag som aldrig ens varit i Oregon…
Ha ha. Ibland är livet rättvist. Marvin får skaka galler medans åtalet läggs ner i mitt fall för att det är så jävla synd om mig. Nästan våldtagen och allt. Jo jo, jag tror säkert Marvin också trodde att han var nära att komma till, men ingen kommer åt mig. Ingen. Allt är inte bra dock. Snutarna snodde min taser och de ska skicka mig till nåt jävla hem i Portland.
Underbart. Jag får göra nåt jävla prov för att bevisa att jag kan gå på High School eftersom lilla fröken Sinclair inte har några betyg sen hon var elva. Egentligen är det mer skola än vad jag har gått tekniskt sett. Pappa lärde mig ändå allt jag behövde veta.
Det här är sååå patetiskt. Jag ska börja som sophomore på Ravenswater high till hösten. Liksom wow. Ett HELT ÅR före på high school. Pappa hade skämts över mig, han skrev en doktorsavhandling när han var nitton. Jag är nästan glad att han inte är här och ser detta…