Zheqin var min rollperson i en maffia/konspirationskampanj i ett kontrafaktiskt Europa. Hon var kanske ingen särskilt udda Ymir-karaktär, men ändå intressant, med ett gåtfullt förlutet som inte ens jag själv var helt säker på. Jag ville framförallt utforska stark lojalitet och en övergång från ett fattigt liv i ett bondesamhälle, Zheqins ungdom, till ett modernt storstadsliv, först i ett relativt fattigt land som Kina, sedan i ett rikt som Holland. Men mest av allt ville jag lyckas gestalta en karaktär som var ödmjuk och lite tystlåten utan att vara ett våp. Jag tror jag lyckades.
Jia Zheqin, de flesta tilltalade henne med efternamnet 'Jia', försvann någonstans på Jugoslaviens landsbygd. Hon var vid det laget efterlyst i EU för mord på en ISAF-soldat, och tämligen insyltad i en komplicerad intrig i Europa. Om hon är död eller lyckades återvända till Kina förtäljer inte historien…
Det gick så fort. Kanske gjorde det alltid det i sådana lägen, då instinkterna sköljde över förnuftet som en svallvåg, och allt man kunde göra var att försöka stå emot den. Man skulle överblicka situationen, tänka så snabbt man kunde, och agera. Det och ingenting annat. Hon hade sett folk som klarade det, män som kunde stå upp med kulorna vinandes omkring dem och koncentrera sig tillräckligt för att träffa fienden direkt. Kanske handlade det om vana, kanske om viljestyrka, ja, självkontroll, men hon klarade det inte. Hon hade börjat vänja sig, om inte vid själva tanken på döden så vid att åtminstone försöka hålla huvudet kallt, och ignorera hjärtats bultande i bröstet. Hon hade egentligen inte haft något val.
Första gången var kanske värst, det låg något i det man sade: När man väl dödat någon får man sova med ett öga öppet resten av livet. Det sista var kanske överdrivet, men nog fanns det ett korn av sanning i det, alltid, vilket hon också skulle få erfara. Och nog började det den där natten i Ürümqi. De hade bestämt mötesplatsen, men det var på uighurmaffians hemmaplan, och förmodligen hade ingendera sidan kunnat veta att polisen skulle ingripa mot Tongs gäng på deras väg till mötesplatsen. Senare ryktades det tillochmed att det inte hade varit polisen, utan någon mystisk specialstyrka, kanske från USA. Allt sådant var dock bara rykten, och just då hade det viktiga varit att Tong och hans mannar var borta, och plutoniumkapslarna likaså. För hennes triad var det ett slag, inte mer, och innerbar mest att de gick miste om det planerade utbytet, men uighurerna blev av någon anledning rasande då nyheten nådde dem. Grälet övergick snabbt i kaos. En av uighurerna hade dragit först, men hon hade reagerat snabbare. Det var säkerligen rent instinktivt, och hon kunde inte veta om hon verkligen var beredd att dö för Zhangke, men i den stunden hade hon i alla fall gjort allt för att skydda honom. Hon knuffade honom åt sidan, och smärtan blixtrade till i kroppen då kulan bäddade sig in i hennes axel, men hon lyckades få upp pistolen innan hon slog i marken. Hon dödade skytten med sitt första skott och träffade deras ledare i magen med det tredje. Hennes kamrater hade fått upp sina vapen och jagat uighurerna på flykten då hon svimmade.
De fick karva ut kulan ur henne, då ingen vågade riskera att söka sig till sjukhus. Buffelgräsvodkan dög som bedövning, men nyckelbenet hade splittrats och det tog lång tid att återhämta sig från den skadan. Hon fick en viss bonus när de återkom till Lanzhou, givetvis, men visste inte vad hon skulle göra med pengarna. De lindrade inte den otäcka känslan i magen av att faktiskt ha dödat en människa. Vad värre var hade uighurernas chef, som hon skadat, blivit gripen av polisen under flykten, och det tog honom månader att muta sig ur rättssystemet. Han var inte sen att låta dödsmärka henne, och uighurmaffians sporadiska närvaro i Lanzhou var tillräcklig för att göra hennes liv till en förföljelsemanisk mardröm. Zhangke satte givetvis en rejäl karl på att följa med henne vart hon än gick, men det lindrade knappast oron. De var rätt som de hade sagt, ändå - hon kunde nästan aldrig sova.
Gamle herr Lu kunde inte undgå att följa flickan med blicken då hon kom in i Zhu Zhangkes arbetsrum. Mitellan kring hennes högerarm och plåstret över tinningen fick honom att direkt förstå vem hon var. Han visste att herr Zhu hade en älskarinna som skulle ha dödat en man ur uighurmaffian, men hade nästat väntat sig att hon skulle se mer ut för världen. Om inte mindre alldaglig så åtminstone… hårdare, eller vackrare. Hon var väl rätt söt, ändå, men såg så spröd ut, och hennes ögon hade knappast den kalla, vaksamma blick han sett hos sina egna underhuggare. Istället tyckte han sig skönja ett spår av rädsla i hennes blick, som snabbt svepte över rummet och försvann ned mot golvet medan hon närmade sig skrivbordet. Hon var ganska lång och tunn, respektabelt klädd i kavaj och en kort kjol som uppvisade tillräckligt mycket av de slanka benen för att dra blickar till sig. Håret var halvlångt och lite spretigt, uppsatt i en slarvig knut, och kindkotorna tydligt markerade. Såg hon lite bondsk ut, måhända? Nej, hon var alldeles för finlemmad, och blicken såväl som hennes uppsyn i övrigt lade ett allvar över hela uppenbarelsen. Herr Lu ifrågasatte sitt tvivel på att hon någonsin log, men hade han lärt sig något i sitt långa liv som triadboss var det att alltid lita på sina första intryck.
Hon stannade vid skrivbordets sida, nickade respektfullt mot Herr Lu och räckte Zhangke ett papper med sin oskadade vänsterarm.
"Planritningar på hela byggnaden", sade hon, och pekade mot pappret som Zhangke ögnade igenom. "Vi har koderna till de här dörrarna".
"Utmärkt". Zhangke gav henne en uppskattande klapp på armen, och hon rörde sig åter bort mot dörren.
"Zheqin?", frågade Zhangke. Hon vände sig om, såg hastigt på de båda triadledarna.
"Ja, herrn?".
"Jag har inte kunnat nå Ru och Zhou, se om du kan leta upp dem. Du vet var de brukar hänga".
Flickan nickade. Hur gammal kunde hon vara? 20? 25, kanske. Zhangke var säkert 15 år äldre.
"Och du?", fortsatte han, "kan du inte ta in ett par koppar te till oss?".
"Ska bli". Hon gjorde en antydan till bugning, och stängde tyst dörren efter sig.
Herr Lu tände en cigarett, tittade ut genom fönstret på den askgrå eftermiddagshimlen. Han lutade sig tillbaka i stolen.
"Söt flicka", sade han. "Var det henne som uighurerna ger 10000 yuan för?".
"Mm", mumlade Zhangke. "Hon knäppte en av dem, satte en kula i tarmarna på Jargal Ekrem. Han var ganska förbannad, så att säga".
"Det kan jag tänka mig. Jävla muslimer".
"Hon har blivit lite paranoid", fortsatte Zhangke, "men jag anklagar inte henne. Stan är full av packet, och Jargal brukar mena det han säger. Han är en av höjdarna i Xinjiang, så han har rätt rejält med inflytande också här nere. Zheqin är rätt ovan vid det riktiga skitjobbet, hon har rätt att vara rädd för dem".
"Första gången hon sköt någon?"
"Mm. Men det var snygga skott, må du tro. Hon träffade två pers samtidigt som hon själv slog i marken efter att ta tagit en kula".
Herr Lu nickade, förpassade diskret cigaretten till dess sista vila i Herr Zhus askkopp.
"Var grävde du upp henne, egentligen?", frågade han.
"Lång historia", svarade Zhangke. "Vi tar det en annan dag".
"Tja… jag har inte bråttom, direkt. 14K-grabbarna dyker upp först vid niotiden".
"Heh, hårda killar". Zhangke log. "Nu jävlar ska vi lära uighurerna en läxa".
"Jo… de lär bli rätt trumpna när de upptäcker att vi länsat hela deras lager. Skickligt av henne att lokalisera det".
"Det gjorde hon egentligen inte, Meng hittade adressen i fickan på killen hon dödade".
"Ah". Herr Lu log. "Typiskt Xinjiang-folket. Så klantiga…".
I samma stund kom flickan in igen, och ställde ned en kanna te och ett par koppar på skrivbordet.
"Varsågoda", sade hon. Hon hade en tyst, ljuv stämma som klingade fint i öronen. Herr Lu tyckte om henne, även om han inte kunde sätta fingret på orsaken. Klädvalet var trevligt förstås, och hela hennes framtoning… och så berättelsen om eldstriden. Hon kanske hade varit en tillgång i 14K-triaden? Vore det inte för att hon tillhörde Zhangke så… men nej, Lu hade själv vackrare flickor hemma i Hongkong. Nåt måste de ju få roa sig med här uppe i norden.
Zheqin lämnade åter rummet, och Lu såg på henne en sista gång innan han vred stolen tillbaka mot skrivbordet.
"Hmm…". Han smålog. "Av baken att döma kommer hon nog från Ningxia…"
"Skärp dig". Zhangke mulnade till en aning.
"Likväl, hon kommer från Ningxia. Det syns på henne. Hui?".
"Nej, hon är Hankines. Och jag tror hon kommer från Sichuan…"
"Du vet alltså inte? Du sätter på henne och vet inte ens var hon kommer ifrån?".
"Eh… ja?". Zhangke ryckte på axlarna, smuttade på teet. "Hon kan rentav komma från Qinghai, vad mig anbelangar. Hittade ju henne i den där hålan där, Têwo tror jag den hette, försöker aktivt förtränga det stället".
"Tja, då har du lyckats rätt bra. Têwo ligger här i Gansu".
"Jaja, likväl… hon tillhörde en grupp kringresande artister från början, de plockade väl upp henne från nån sunkig bondby ingen någonsin hört talas om. Det mysteriet kan hon gott få behålla. De hade henne som akrobat eller så - hon är fortfarande smidig som tusan. Efter ett par år bröt hon benet ganska illa, och då lämnade de henne helt sonika att ruttna i Têwo".
Herr Lu fyllde på mer te och nickade åt sin yngre kollega att fortsätta. Utanför hade ett lätt höstregn börjat strila mot fönsterrutan.
"I Têwo kom hon i lag med nåt gäng småtjuvar som hade henne till att kräla in i trånga utrymmen. Fönster, fläkttrummor, du vet. Hon levde med dem ett par år, och sedan fick man ju för sig att locka arbetskraft till bygden genom att bygga ett par fabriker…"
"Och då kom ni", insköt Herr Lu bakom tekoppen.
"Mm. De var ju bara små tonåringar, hade inget att komma med. Hon och ett par andra togs upp i vår triad, men de flesta stack iväg när vi anlände. Hon kunde stan och så, var rätt praktisk att ha, och hon var ännu sötare då…"
"…på ett sånt där bondskt oskuldsfullt sätt? Hur gammal var hon? 14?".
"Lägg av", fräste Zhangke. "Ska jag berätta eller inte?".
"Fortsätt du…"
"Hon kunde verkligen ingenting. Kunde inte läsa ett tecken. Jag lärde upp henne lite, men det tog ju tid, hon skriver fortfarande dåligt. Hon har rätt bra minne, dock, så helt dåligt gick det inte. Det var fortfarande bra att ha någon som kunde kräla i fläkttrummor emellanåt. Heh, tusan, hon fick ju krypa runt i en kloak en gång då vi behövde ta oss in i en byggnad som var helt jävlar omöjlig att få upp dörren till. Där är hon riktigt bra, gör alltid som man säger utan att ifrågasätta. Vältämjd tös, så att säga".
"Syntes på henne". Lu ställde ned sin tekopp och kliade sig i det korta, vita skägget. Regnet utanför tilltog fortfarande i styrka.
"Hon hade liksom ingen utom mig, i sitt gamla gäng hade hon bara strykhundspositionen. Har aldrig hört ett ord om hennes familj, heller. Antar att man lyckats prägla henne på sig ganska ordentligt".
"En annan har ju ett mindre harem i Hongkong". Herr Lu ansträngde sig för att se belåten ut och lutade sig långt tillbaka i stolen.
"Jo, alla är ju inte underchefer i 14K-triaden", anmärkte Zhangke stint. "Men vi reder oss rätt gott här med, ska du veta".
"Så pass gott att ni behöver vår hjälp för att näpsa uighurerna?"
"Äh, håll käften. Vi är lite kort om folk just nu, bara".
"Den som lever får se, Zhu, den som lever får se".
Zhangke tömde sin tekopp och tände en cigarett. Utanför sprack molntäcket upp för ett ögonblick och en blek solstrimma strilade in genom fönstret.
"Fortsätt berätta om tösen", uppmanade Herr Lu honom.
"Nåväl…vi kom ju upp oss tillräckligt för att lämna Têwo ganska snart, och jag blev boss i Lanzhou istället. Gamle Tracer hade kolat, du vet…"
"Mm".
"Så jag tog ju Zheqin och några andra med mig, och lämnade resten av drägget att ruttna därnere. Vi installerade oss i Lanzhou och så, började reda ut luckorna Tracer efterlämnat. Men nu var vi liksom inga småskurkar längre, som tunnelkrälare blev Zheqin rätt överflödig…"
"Hon dög säkert som sängvarmare", inflikade Herr Lu utan antydan till ett leende. Zhangke ignorerade honom.
"Jag tänkte, hon hade potential att bli en rätt vass skytt. Smidig, snabb, har god precision. Så jag satte henne i träning på lite allt möjligt. Hade väl tänkt ha henne mest som ögongodis egentligen, kanske livvakt om hon blev tillräckligt duktig, och det blev hon, men hon har varit en praktisk allt-i-allo länge nu. Hon är duktig på lite av varje, och tjänstvillig som få".
"…och det gillar ju du".
"För helvete, Lu, sluta pika mig".
"Jaja". Den åldrade mannen ryckte på axlarna och ställde ifrån sig koppen. "Hon verkar intressant, i alla fall. Ska bli intressant att ha med henne ikväll…för hon kommer väl?".
"Klart. Uighurerna jagar ju henne ändå, så hon kan lika gärna följa med oss och jävlas med dem".
"Dåså. Jag går och ringer mina gubbar". Herr Lu reste sig och lämnade rummet.
Nere i hallen satt flickan i en fåtölj och väntade. Lu betraktade henne ur ögonvrån medan han gick förbi. Hans blick letade sig från hennes ansikte ned mot låren, men stannade i hennes knä, där smala fingrar omsorgsfullt stoppade in kulor i ett pistolmagasin. En pistol och någon tidning låg på bordet framför henne bredvid en öppnad burk coca-cola. Hon lade märke till honom och nickade något undergivet, med ett blekt leende.
"Fick du tag i de där två…Zhou och Ru, vännen?", frågade han henne.
"Mm. De är här i god tid före nio".
Lu grävde i kavajfickan efter ett tuggumi, gick närmare och räckte henne en bit. Hon tog emot den och började tugga.
"Är det inte väl tidigt att ladda pistolen?", frågade han.
"Jag tänkte gå ut", svarade hon, kort och kallt, men inte uppstudsigt. Blott konstaterande. Plötsligt såg Lu på i hennes ögon hur svårt dödshotet från uighurerna var att bära. Han tyckte nästan synd om flickan, men hade inget mer att säga, och lämnade henne ifred tills vidare. Ett lätt, surt regn började falla utanför.
De fick tag i henne i november, då hon nästan hade glömt bort dem. Den allra första snön hade börjat falla i små flingor som smältes till en blöt hinna över asfalten nästan omedelbart, och hon hade bara gått för att köpa nudlar. Lanzhou-triaden hade inte hört av uighurmaffian på så länge att hon trodde de dragit sig tillbaka, att 14K-triadens stöd hade hjälpt Zhangke att ta kontrollen över staden för gott. Zheqin var nära sanningen, men inte tillräckligt nära.
"Ursäkta, har du en mobiltelefon?", frågade den äldre mannen, en liten oansenlig figur med ett stort blåmärke över tinningen. Hans punkterade moped låg omkullvält på asfalten en bit bort. Det var inte många andra på gatan i kylan och det snöblandade regnet. Hon tog sitt instinktiva steg tillbaka från honom och såg tvivlande ut.
"Jag kan betala lite, men jag måste ringa min son så han kan komma och hämta mig…".
Zheqin nickade lätt och famlade tvekande efter sin mobiltelefon. Den gamle mannen verkade nästan för desperat, men hans oansenliga yttre fick henne att lägga alla misstankar åt sidan. Ett misstag hon inte skulle göra om igen.
Hon fick upp telefonen ur jackfickan och räckte den till honom. Han sträckte sig efter den, grep tag i hennes handled och slet henne till sig med oväntad kraft. Innan hon hunnit reagera träffade hans teleskopbatong henne över knät och fick henne att förlora balansen för ett ögonblick - fullt tillräckligt. Hon parerade hans andra slag med sin arm och försökte ta sig upp på fötter, men skickades till marken av ett slag i bakhuvudet från en annan man. Världen snurrade medan hon desperat försökte rulla undan och resa sig, men hon slets upp i ett hårt polisgrepp. En grov hand tryckte en skarpt luktande trasa mot hennes mun medan hon panikslaget kämpade för att ta sig loss, och den gamle mannen höll sig utom räckhåll för hennes sparkar. Synfältet hade redan blivit suddigt då hon lyckades frigöra en arm och placera en armbåge i revbenen på mannen som höll fast henne, men han grymtade bara och släppte inte taget. Hon försökte hålla andan, stå emot kloroformen, skrika, kämpa, men hans grepp var som ett skruvstäd.
Hon kämpade ända till dess all kraft runnit ur henne, och hennes bedövade sinne motvilligt lät sig omfamnas av mörkret.
Hon hade aldrig räknat med att överleva, men Jargal Ekrems närvaro fick henne snart att inse att de åtminstone skulle tortera henne grundligt först. Både han och hans fyra underhuggare såg trötta och arga ut. Deras maktbas i Gansu höll på att ryckas från dem, och endast hämnden på henne återstod. De tände alla varsin cigarett och tittade på henne där hon satt, blåslagen och bunden till händer och fötter. En ensam fläkts surrade var det enda som bröt tystnaden i det mörka, fönsterlösa lagerummet. Jargal, uighurernas åldrade ledare, böjde sig lugnt över henne och gav henne ett plötsligt, hårt slag över näsan. Huvudet ryckte till av smärtan och hon kände strax blodsmak på läpparna.
"Såja, slyna. Det här har jag väntat på…". Han talade mycket god mandarin, men föraktet i rösten försökte han inte ens dölja. "När vi är färdiga med dig kommer du i bästa fall att vara ett litet gråtande, lemlästat paket i en sjukhussäng. Låter det som en angenäm framtid?".
Zheqin svarade inte, och mötte inte hans blick. Hon tittade bara tyst ned i sitt knä och slet hjälplöst i repen.
Han drog ett halsbloss. "Men jag ska vara schysst. Du får en chans att slippa lindrigt undan. Berätta var din boss och de andra snobbarna i er lilla ursäkt för triad håller till så ska jag överlåta åt Cheng att ta hand om dig. Han är den snällaste av mina grabbar, ska du veta…".
"Nej…", svarade Zheqin tyst.
"Nej vad då?". Jargal grep tag i hennes hår och tvingade bak hennes huvud så att han kunde se hennes ansikte.
"Jag berättar ingenting", sade hon, något tydligare än förut. Det fanns ingenting annat för henne att säga.
Jargal ryckte på axlarna och tryckte lugnt sin cigarett mot hennes kind, alltjämt med hennes hår i ett fast grepp. Hon bet sig i läppen tills det började blöda.
Uighurledaren tog ett nytt bloss, tittandes på brännsåret han åstadkommit - en mörk, blodig fläck i hennes släta, ljusbruna hy.
"Berätta", sade han.
"Aldrig", kom det plågade svaret. Han svarade med att slå henne i magen tills hon kräktes.
"Sådär kan vem som helst göra", konstaterade han efteråt, och vandrade långsamt runt stolen hon var fjättrad vid. Hon kände hans hand leta sig fram över hennes bundna händer, och gripa tag i ett lillfinger. Smärtan pulserade genom armen då han knäckte det och metodiskt drog det fram och tillbaka. De andra männen satt ned och väntade, och genom sitt dimmiga synfält kunde hon urskilja både hatiska, hungriga och medlidsamma blickar i deras ögon. Jargal steg framför henne igen och drog upp en otäck fällkniv ur byxfickan. Handen vars lillfinger han nyss hade knäckt hade domnat bort av smärtan, men hennes sinne var klart, och ännu höll hon tillbaka tårarna.
"Flicka…jag var förhörsledare då Kirgizstan var en del av Sovjetunionen. Jag har fått män att gråta blod och vrida sig i plågor. Lita på mig, jag kan göra detsamma med dig, och jag kommer att göra det. Berätta var din boss är. Ge mig hans adress, så låter jag dig gå snart. Nå?".
Hon satt tyst en lång stund, lyfte trött huvudet.
"Nej", sade hon, och var stolt över svaret.
Hon skulle inte förråda sin herre, hon tänkte inte skrika och inte gråta. Hon var rädd för döden och smärtan, men nu var den närmare än någonsin förr, och hon kunde bara vänta på att den skulle komma. Men där fanns ingen tröst, inget grässtrå att klamra sig fast vid utom lojaliteten mot Zhangke och avskyn mot Jargal, och tortyren hade bara börjat.
Kong Lian hade precis påbörjat några knyten friterat fläsk då han såg en välbekant, spenslig figur i dörröppningen till den lilla kvarterskrogen. Zheqin hade nog varit och simmat, för hennes hår var fortfarande lite vått, och hon var tämligen ledigt klädd i en röd jacka och mjuka byxor.
"Hej, Zheqin", ropade han lågt. Hon såg honom och slog sig ned vid hans bord efter att ha beställt ett glas cola.
"Hej", svararade hon trött, men med ett leende. Hon hängde av sig jackan på stolsryggen.
"Mycket att göra på sistone?".
Hon nickade. "Mest lite andfådd just nu, jag joggade från badhuset".
"Ah. Glad att du är på benen igen, i alla fall".
Hon nickade igen, och beställde en tallrik soppa av en förbipasserande kypare.
"Hur känns det nu?". Kong var inte den som brukade skygga för känsliga ämnen.
"Det är ingen fara", svarade hon med ett leende. "Mest lite hungrig".
Kong tyckte alltid att hon log i hans närvaro, på ett helt annat sätt än med Zhangke. Där var det små, bleka, osäkra leenden, medan det här…var mycket mer vänskapligt, på något vis. Han hoppades egentligen att det skulle vara mer än så, men visste att han inte borde. Det måste ju vara något mer? Han hade svårt att glömma den utmattade kram hon gett honom sedan de räddat henne från Jargals män. Hon fick sin soppa och började äta medan han försiktigt betraktade henne, och blicket fastnade ofrånkomligt på det lilla, runda brännsåret på kinden. Det gjorde knappt något för Kong, hon var så vacker.
"Hur är det själv?", frågade hon, och ryckte honom ur hans funderingar.
"Jodå, det är lugnt. Förresten…". Han måste pröva hennes reaktion. "Vi fick höra att Jargal har setts i Ürümqi. Vad han än sysslar med har han definitivt lämnat stan, alltså".
Hon höll soppskeden i munnen ett ögonblick, och nickade kallt konstaterande.
"Zheqin…jag är ledsen att vi inte fick tag i honom". Det var han förvisso, men det var hon som var det viktiga. De hade hittat henne ganska fort sedan en av uighurerna inte orkade med Jargals torterande av henne och hade förrått sin boss mot att han fick gå med i triaden. Zheqin hade varit ganska illa däran, men de hade inte lyckats få henne att prata, ej heller ge henne några permanenta men. Åtminstone inte fysiska, Kong visste inte riktigt hur det var med hennes psyke.
"Det gör inget", svarade hon. "Det räcker att de är borta".
"Mm". Kong nickade, lite förbryllad över hennes kyliga reaktion. Han antog att det var sådan hon var, men helt rätt kändes det inte. Han bytte ämne och började prata om vädret medan de åt upp. Det hade regnat väldigt mycket på sistone, och stan tycktes nästan konstant insvept i en grå, fuktig dimma.
"Ska vi gå på bio ikväll?", frågade han.
"Visst", svarade hon. Så typiskt henne, återigen…hon brydde sig aldrig om vilken film man skulle se.
"Då gör vi det. Vi kan se vad som visas när vi väl är där. Zhangke har låtit dig ta en paus från arbetet, eller?"
"Så kan man nog säga…"
"Dåså". Kong reste sig från bordet medan hon tog på sig sin jacka.
"Justja…", sade han, "visste du att vi skall åka till Europa?".
Jia Zheqin, kinesiska, 24 år
168 cm, 50 kg
Akrobatik: 15, Allmänbildning: 10, Byråkrati (Kina): 11, Datorkunskap: 10, Etikett: 14, Fingerfärdighet: 12, Förhörsteknik: 10, Historia (Kina): 9, Klättra: 13, Lojalitet: 15, Läsa/Skriva (Kinesiska): 11/14, Läsa/Skriva: (Västerländska tecken): 10/10, Memorera: 14, Närstrid (Kniv): 13, Pistol: 16, Rörlighet (Undvika): 16, Simma: 12, Skådespeleri: 11, Smyga: 14, Språk (Mandarin/Amdo): 14/14, Språk (Engelska): 11, Stridskonst (Aikido, Wushu): 15, Säkerhetssystem: 13, Undre världen: 13, Värdera: 10, Överlevnad: 12, Övertala: 8
Triaden i Lanzhou i nordvästra Kina blev ganska framgångsrik under Zhu Zhangkes ledarskap. Trots ett för Kina tämligen väl fungerade polisväsende lyckades man utnyttja korruptionen bland politikerna och byråkraterna i staden för att få relativt fritt spelrum. Tidigare hade triaden mest sysslat med droghandel och beskyddarverksamhet, men Zhu expanderade verksamheten till att kontrollera merparten av den svarta börsen och prostitutionen i staden. Det var mest den turkmongoliska uighur-maffians närvaro som gjorde saker och ting mer komplicerade. Till att börja med höll uighurerna en låg profil, men efter en misslyckad affär med gammalt sovjetiskt plutonium utbröt närmast krig mellan de båda maffiafraktionerna.