Hedaiel förförerskan. Det är så de grevar och baroner som har fått nöjet att se henne uppträda kallar henne. Hennes vitt och brett skrytande bror Lorindil och hans band - ett skickligt band - hamnar alltid i skuggan när Hedaiel plockar fram sitt spjut och sin fana.
Suggestivt virvlar den blodsröda fanan med den vita svanen på runt, runt. I perfekt harmoni med sitt vapen och i totalt fokus rör hon sin kropp. Så snart hon talat med de män som intresserats av henne drar hon sig tillbaka och låter brodern stå för resten av kvällens underhållning. Att åma sig och låtsas inför adeln likt hovdamerna är hon inget för, utan spelar bara sin roll för att få de där extra småslantarna. Oftast går hon till sin kammare och räknar alla småmynt som kastats in i hennes löst uppknutna kläder innan hon går och lägger sig. Ibland när hon tänker på vad hon gör känner hon sig nästan som en smutsig hora.
Men ingen har fått röra henne. De flesta män hon träffar på under sina resor är äckliga, svettiga och fulla. Den enda man hon känner sig bekväm i sällskap med är brodern, som har en alldeles för lättsam inställning till livet. Och Torulf såklart. Det något skämtsamma namnet fick stackaren av Lorindil, som aldrig lärde sig tirakens riktiga namn. Nu kallar alla honom för Torulf, och det verkar inte bekomma honom. Att känna hans tillgivna ögon ger något slags konstig trygghetskänsla för Hedaiel.
Faktum är att Lorindil sällan lär sig folks riktiga namn, och det sätter honom allt som oftast i situationer han inte riktigt kan hantera. Lyckligtvis är han nästan lika karismatisk som Hedaiel, och brukar ta sig ur dem.
Baronen Lorindil plockade upp efter att de skaffat sig en gemensam fiende är hon såklart också avigt inställd till. Att ha ytterligare en man så nära inpå är tungt. Dessutom är han magiker, och håller på med mycket konstigt. Fast besluten om att inte släppa honom in på livet är Hedaiel kort och kall mot honom. Han verkar iallafall vara tillräckligt nöjd med att få supa och stöka med Lorindil. Torulf verkar heller inte gilla baronen, antagligen för att de ofta är elaka mot honom när de är fulla.
Hedaiel har blivit mer fäst vid tiraken än vad hon vill erkänna för sig själv. På ett närmast spionlikt sätt nästlade han sig in i hennes liv, och började sitta med henne vid middagsdags, och lägga sig nära henne när det var dags att sova. Länge hoppades hon att det bara var en slump, men när han följt henne till två städer och sett henne uppträda visste hon att tiraken antagligen hade ett syfte med vad han gjorde. Mer än en gång har hon tänkt på spådomen Lorindil fått läst över sig, och undrar om inte ödet har något åt henne också.
På något sätt känner hon att tiraken har med saken att göra. Känslan går inte att sätta fingret på, så tills vidare nöjer hon sig med att låta honom följa med dem. Han ordnar alltid egen mat och säger inte så mycket. När han väl pratar brukar det på olika vägar slå in förr eller senare, oavsett hur konstigt det må låta när han uttalar det. Både en och två gånger har han lett dem rätt när de försökt gömma sig eller spåra upp någon.
Ibland ångrar Hedaiel djupt att de lämnade sin mor. Att Lorindils syfte med deras resor är ett helt annat än hennes eget stör henne inte så mycket, eftersom hon alltid får sin vilja igenom i form av att vara storasyster.
Hedaiel söker sin far. Helhjärtat och varje dag letar hon efter mannen som sårade hennes mor så svårt, och satte henne själv i träning hos en gammal stridsman. Lorindil var inte ens född då. Att han skulle välja supandets och narrens väg i livet är inget Hedaiel är särskilt bitter över. Det hjälper dem allt som oftast att klara dagen. Han drar in mångt mycket mer pengar än vad hon själv gör, även om hon alltid är populärast när hon uppträder.
Lorindil bryr sig inte om sin far ett dugg. Hedaiel känner ibland av ett avstånd mellan dem, att de på något sätt inte hör ihop. Inte är av samma sort. Bekymmerslöst strävar Lorindil bara efter en sak, och det är personlig berömmelse. Pjäsen om sig själv han tänker sätta upp kommer såklart vara pompös och storslagen, trots att hans tillmäle "Monsterdräparen" som han så gärna slänger sig med är så långt från sanningen man kommer utan att ljuga.
Häxans mystiska spådom om hans död nämner han oftare än vad som är nödvändigt. Hedaiel trodde länge att det fanns ett slut, men Lorindils törst efter uppmärksamhet är osläckbar.
Drängarnas kommentar: Det tar slut här. Tillbaks till åkern med er.