Hondar från Quilla (senare känd som Hondar Tiraken) var den förste människa att verkligen intressera sig för tirakernas kultur, deras leverne och deras samhälle. Hela sitt långa liv reste han runt i världen på jakt efter mer kunskap om dessa våldsamma barbarer. Hondar var utforskare i själ och hjärta - och mycket djärv. Han begav sig in i Takalorrs mest oframkomliga djungler, han gav sig upp i de högsta av berg och till de avlägsnaste öar. Det skrivs att han bland annat besökte Kiaz och fick armen avhuggen av en vild tirakvakt, att han reste till Sinadera och levde som tirak i ett par veckor, att han tog anställning som dräng i den ökända Tibankrogen Stora Starka och att han konverterade till Mahktah under en stamfest på Kalarr. Hondar sågs som galen av sina släktingar och medmänniskor och blev mer och mer utstött. Till sist förklarade han i ett brev, som finns avskrivet i boken, att han blivit tirak helt och hållet, i själ och hjärta. Han slog sig ner Tiban, där han levde och blev väldigt gammal, och mycket respekterad av sina bröder och systrar. Han levde ihop med en tirakman under nästan fyrtio år av sitt liv - det om något sågs på med stor avsky av alla hans tidigare människovänner.
Hondar påbörjade sin bok redan när han gav sig av från Quilla, sin hemstad. Den är inte på något sätt faktamässig, utan han beskriver sitt liv från början till slut, även om ett tiotal år ibland får ett par sidor medan en dag får ett tjog. Hondar sände vid nittio års ålder, år 2962 e.D sitt verk till frijarl Torgug Xoro. Han dog i ett äkta barslagsmål, 92 år gammal (!), på sin älsklingskrog Stora Starka.
Torgug Xoro blev både rörd och imponerad, och lät på magiskt vis kopiera boken i flera exemplar.
Denna lilla bok på ungefär sjuttio sidor har snabbt blivit mycket populär hos rika stadsbor och hantverkare att läsa för sina barn om kvällarna. Med sitt trevliga yttre och sitt ännu trevligare inre uppskattas sagoboken mycket och författaren har på kort tid blivit en av norra Consabers mest berömda misslor. Vid stadshemmens brasor berättas om Svamptrollet, om det modiga och påhittiga fölet Gullviva, om de fyra små kycklingarna och den stora stygga räven, om de busiga ekorrarna Mums och Bums och alla de andra. Av berättelserna är en klar majoritet fabler - men ofta förekommer misslor i sagorna. De har visserligen funnits i urminnes tider hos misslorna, men nu har de även på nolltid blivit nästan klassiska i människornas städer och byar. Folket har snabbt lärt sig folksagorna utantill och de sprids med vindens hastighet över främst Urma Bréann. En hel del ordspråk har redan dukt upp, syftande på personer som figurerar i boken.
Boken är visserligen lättillgänglig, men den kommer antagligen att sluta vara det i takt med att sagorna lärs muntligt och når landsbygden.
Drängen Rehelm från Drunok hade länge ansetts som ett vedervärdigt fyllesvin, ända tills han förvånade alla genom att skriva en bok om hembränning. Föga oväntat uppskattades boken av de flesta - bland annat betalade en riddare i ett närliggande jarladöme närmare 250 silver för den anspråkslösa skriften! Drängen blev på kort tid så rik att han till och med hade pengar över efter sina långa kvällar på värdshuset - så rik att han bara efter någon månad köpte sin husbondes lilla gård. Han skrev ständigt nya upplagor, till långt in på småtimmarna. Man kan förstå av bokens dalande kvalitet att det druckits en hel del under själva skrivandet. Eftersom illustrationerna i boken är många och i förhållande till skriften mycket bra, ägs en hel del exemplar av bönder och byfolk.
Rehelm bytte mot orginalboken och sin gård till sig en större gård av en halvdrucken kusin. Drängen gick dock ett sorgligt slut till mötes. Så sent som förra året utnyttjade en cirefalisk gårdfarihandlare hans svåra sug efter alkohol och utsatte honom för grovt baggböleri. När Rehelm upptäckte att han i svårt berusat tillstånd sålt sin gård för tre koppar och en flaska förjävligt falziner dränkte han sig i ån.
Mundanas mest kände teratolog (med Mundans krångligaste namn) är caseriern Kzuarzuanahrion Mortzavehzumziir. Han har färdats längre i vildmarken än de flesta och har varit i stort sett överallt där det är monstertätt och allmänt livsfarligt. Trots att caseriern inte är särskilt vapenskicklig har han överlevt de mest fantastiska observationer av monster ingen visste fanns. Anledningen till detta är förutom en enorm skicklighet hans extrema tur och hans förmåga att dra till sig de ovanliga monstren. Han är en av Caserions rikaste män efter att ha infångat en gigantisk jättespindel som länge härjat ett av Östmarks grevskap. Därav fick han en stor summa pengar av den skrajsne baronen. Hur han sedan lyckades föra den ett dussin dagsmarscher norrut till Nimto och sälja den till gladiatorarenan är något av en gåta. Han klär sig i de finaste kläder, ofta med troféer och pälsar från olika monster. Bland annat har han en dräkt i vit ursinpäls och ett halsband med en äkta gripklo. Parfymen han använder är pantherans suozzon.
Hursomhelst är Kzuarzuanahrion Mortzavehzumziir närmast en legend över hela Mundana.
Teratologens "Lilla monsterbok" är en mycket dyr och mycket exklusiv bok som behandlar många av Mundanas kända, okända och ökända bestar. Den är inte alls liten - tvärtom är den en av de tjockare böcker som skrivits, sidantalet ligger på nästan 800 sidor. Dess blåklintsblå omslag och rygg, dess silverbroderade enhörning på framsidan och dess guldtitel gör den ännu dyrare, och ännu mer lyxig. Att sedan skriften inuti är vackraste kalligrafi och den innehåller många mycket välgjorda bilder gör att texten i många fall inte ens behöver vara särskilt sanningsenlig - det är tillräckligt imponerande ändå. I boken beskrivs allt från ebhronitiska hyggelmonster till pantherorna i Tarkas mycket ingående - saknas tillräcklig information för att fylla minst tre-fyra uppslag så hittar han på något som skulle kunna vara sant. ("Vad mycket få vet, men många skulle kunna gissa sig till, är att harpyor känner en stor dragning till sabrier - förmodligen därför att de har en ganska likartad mentalitet.")
Den meloriske professorn och nekrologen Tzrimm Razin är en vis och filosofiskt lagd äldre cirefalier. På sitt älskade universitet undervisar han, förutom i anatomi, i nekrologi, ett ämne som är ovanligt på de cirefaliska skolorna. Med hjälp av diverse mer eller mindre obehagliga experiment, oftast på halvstora däggdjur, försöker man förklara dödens sanna natur. Cirzatemplet ser på det hela med ett slags avvaktande oblidhet, men eftersom Tzrimm kommer från en god familj och skänker regelbundna donationer till dessa låter de skolan, som ligger i Remrim, vara kvar. De envisa ryktena om den dödskult som lär finnas i staden leder naturligtvis till att många ser professorn som en dyrkare av Dibuk - men om sanningen ska fram är Razin helt självständig.
Den stora och massiva bok som meloren författat är en imponerande sak. Mycket arbete ligger i boken, arbete och kärlek. Han försöker med filosofiska ordalag förklara döden, förklara döden och livet. Ett av kapitlen behandlar vandöda och vad som egentligen gör dem till "levande" igen. Det nästföljande beskriver skapelsen av dessa. I de cirka 500 sidor innan dessa två slutkapitel skrivs om olika stora tänkares (däribland författarens) teorier och vansinnesförklaringar om döden och vad som egentligen händer med ens liv efter att man slutat andas. Paradiset nämns inte överhuvudtaget, däremot Skugglandet vid ett par eller flera tillfällen.
Trots professorns stora omsorg är texten trög, malande och ibland riktigt trist. Förordet, på ungefär 20 sidor (!), ger en onda aningar direkt. Därför är det nästan bara gamla vitskäggiga gubbar med långa kåpor och krokig näsa som tar sig tid att läsa boken.
"De i Kamor" är en vida spridd och än vidare beryktad novell av det skönlitterära slaget. Författaren är efter vad som står på bokens pärm en viss Terion av Urath, före detta biblotekarie på ett mindre nunnekloster utanför Urath. Dock emotsägs bokens angivna ursprung av det faktum att boken är uppdelad i tre distinkta partier, varav det mittersta uppvisar distinkta skillnader vad gäller ordflöde, författarstil och politiskt engagemang. Boken själv är en ganska oskyldigt tonårsfnittrig historia om en grupp adelsbarn som på en övergiven herrgård tvingas fördriva tiden med historieberättande och andra former av umgänge. Icke desto mindre blev boken raskt förbjuden av Abboraten i Tibara för sin "Liiderlige och Syndhfulle natur", och författaren exkommunicerad i sin frånvaro. Strax efter detta beslut exploderade antalet avskrifter av boken, och idogt arbete till trots fann sig lagväsendet oförmöget att stävja bokens utbredning.
Sedermera har boken översatts till Muhadinska, då man från detta håll visat visst intresse för den ökänt dekadenta skriften. Dock svalnade intresset för den översatta versionen då det visade sig att Jargisk och Muhadinsk sexualuppfattning markant skiljer sig.
Detta verk är inget för de med känslig mage. Här beskriver köpmannen Largus i stor detalj och med gudomlig inspiration när och hur man bäst tillagar och förtär det mesta. Den börjar ack så oskyldigt med recept som Garumsås och Frontotillagad kyckling, men övergår gradvis i Largus uttolkningar av de skrifter han han funnit om gudomen Gluthos. Han lägger tonvikt på buden om det syndfulla att förneka sin lust för sin nästas kött, något han tolkar betydligt mer bokstavligt än vad som är brukligt bland Glutharierna. Därav innehåller boken en mängd recept på tillagandet av människor och även några få om andra tänkande varelser som alver, dvärgar och tiraker.
Detta varvas med vulgära, men väldigt detaljerade och informativa, beskrivningar av rituell masskopulation kombinerat med frosseri med och på sina partners, och andra långt mer depraverade aktiviteter. Som kronan på verket är Gastronomicon rikligt och kärleksfullt illustrerad.
Verket är givetvis totalförbjudet i Jargien och innehav bestraffas obönhörligen med döden genom tortyr. På grund av dess extremt osmakliga natur är den även förbjuden i de flesta andra länder som stiftar sådana lagar och personer har avrättats för innehav av boken även utanför Jargien. Detta gör den givetvis än mer eftertraktad av skrupelfria samlare. Märkligt nog är den dock inte särskilt vanlig bland Glutharierna själva. Måhända saknar de den nit som Gluthos (enligt Largus) kräver?
Den mûhadinske upptäcktsresanden Hazmar Mûran har flitigt besökt de oländiga områdena kring Himmelsbergen i Eumo, och är kanske mest känd för sitt botaniska verk 'Arash Ak'hamin', som behandlar områdets flora. Hans andra bok, 'Utmarkernas gåtfulla folk', återger dock lite mer obskyra upptäcker. En särskilt spekulativ passage berättar om 'Halvtrollen i Hulan-utu', ett hittils okänt krigarfolk som enligt toshiska myter skyddar en dal med enormt rika mineralfyndigheter från inkräktare - en dal Hazmar påstår sig ha hittat. Till större delen är boken dock en relativt trovärdig skildring av områdets geografi och livsvillkoren för Tuulam, den toshiska stam vars jaktmarker det utgör, och anses som något av ett standardverk på området. Ska man utforska Himmelsbergens södra sluttningar är det Hazmar Mûrans verk man bör ta del av först.
Upptäcktsresanden Hazmar Mûrans första bok är en kartläggning av olika nyttoväxter som kan återfinnas i djunglerna vid de eumoiska Himmelsbergens sluttningar. Otaliga örter, blommor och träd är noggrant illustrerade och beskrivna, komplett med olika egenskaper och användningsområden. Hazmar Mûrans vana trogen finns dock en del spekulativa stycken, exempelvis en skildring av 'Dolam zhar', ett människoätande träd vars löv utsöndrar en berusande, lockande doft, och en text om näckrosor stora som kvarnstenar.
Till skillnad från Ylcorcronlths mer ökända verk är 'Den coloniska dekadensen' tämligen populär i akademiska kretsar. Den betraktas fortfarande som tråkigt skriven, men är egentligen det enda verk som någorlunda seriöst (kanske lite väl seriöst) skildrar kejsardömets moraliska och sociala förfall under dess sista tid. Verket skrev först århundraden efter Colonans fall, men författaren var trots allt ett ögonvittne. Det anses vara en framstående skildring av Colonisk kulturhistoria och samhällsliv, full av kuriösa detaljer.
'Den vällustige mûhadinen' är en anonym jargisk adelsdams skildring av sin tid som konkubinslav i en lika anonym mûhadinsk kefals seralj. Historien är av allt att döma helt påhittad, och beskrivningen av Mûhad präglad av occidentalistiska myter snarare än någon som helst faktakoll. Alltihop är erotik på gränsen till ren porr, men även om de litterära kvaliteérna kan ifrågasättas är boken oerhört populär i Jargien. En översättning till mûhadinska utlöste under den måhända geniala titeln 'En studie i jargisk dumhet' stor munterhet i Mûhad, men förbjöds snart av Gudahärskaren för dess 'osedliga karaktär, undermåliga prosa och bespottande av Vårt ärorika zhaniska kulturarv'. Översättaren pryglades lite diskret.
'Det coloniska imperiets uppgång och fall' är en extremt omfattande skildring av det coloniska imperiets historia - kanske en av de mest gedigna som skrivits. Nackdelen är att den också är oerhört lång, invecklad och otymplig - också de minsta exemplaren uppgår i dussinet volymer på åtskilliga kilos totalvikt. Författare är léaramalven Ylcorcronlth, sedermera professor emeritus i huset Cuvri'an i Legio Colonan, och fortfarande vid liv trots att han levde redan under det coloniska imperiets sista dagar. Han är känd som en framstående historiker, men mycket tråkig och långdragen, och trots att hans verk fått stor spridning anses det outhärdligt att plöja igenom. De som trots allt gjort det brukar tjata om det till döddagar dock, för i akademiska kretsar ses det som en stor merit - eller ett tydligt tecken på att man borde skaffa sig ett liv.
Man kan måhända fråga sig varför någon skulle få för sig att skriva en handbok i något så gott som alla utövare lär sig vid barnsben av sina fäder, men léaramalven Dainhean Cud, för övrigt en av de mer excentriska husfurstarna i Alarinn, ansåg tydligen fårskötsel vara en konstform. Således kom denna bok till i början av förra årtiondet, och spreds märkligt fort i Consaber. Det finns en översättning till felya alarina som dock inte gjorts i några ytterligare kopior - léaramalvernas utbredda analfabetism och i ryggmärgen inpräntade kunskaper i boskapsskötsel har förmodligen med den saken att göra.
Zhias krönikor är en gott och väl tretusen år gammal krönika från den zhaniska Zhia-dynastins tid som Zius herrar, århundradena efter Stamfaderns avfärd och långvariga inbördeskrig. Huvudsakligen behandlar boken dock äldre tider, med tonvikten på zhanernas expansion innan stamfaderns tid och erövringen av det taupiska Loulanriket. Om dess egendomliga byggnadsverk högt uppe i bergen berättar krönikan de mest fantastiska ting - ibland lite för bisarra för att vara helt trovärdiga. Exempelvis finns en skildring av ett får som Amdofolkets härskare höll sig med som växt upp ur marken med navelsträngen fästad i jorden. Im-zhia-wahâl är mycket tunggrodd, totalt uppgår krönikan i åtta band, och kan stundtals vara svår att följa med i, då den skildrar en uppsjö av händelser utan någon tydlig röd tråd. Likfullt räknas den i Mûhad alltjämt som ett av de största historiska verk som någonsin skrivits, och alla lärda av klass håller sig med ett exemplar.
'Kamorvikens utmärkta laxöring' är en liten anspråkslös receptsamling författad av Denetos IV, den jargiska munkorden Ordo Diadema vic Terris ordensmästare. Orden är känd som goda bryggare och kockar, och den åldrade Denetos IV är inget undantag - han har på sin ålders höst dragit sig tillbaka till ett kloster i Henok för att enligt egen utsago 'avnjuta det friska klimatet och kamorvikens utmärkta laxöring'. Det är också detta citat som givit upphov till bokens titel.
Recepten fokuserar på olika fiskrätter, och anses hålla relativt god kulinarisk klass. Delar av boken har översatts till flera främmande språk och nått stor spridning - receptet på smörstekt laxöring med trattkantareller och hjortron gör just nu succé på banketter i Gordrion. Tyvärr fordrar många recept råvaror som endast återfinns på Henoks breddgrader, så de lär inte nå någon vidare popularitet på Melorion.
Det mest spridda, men långt ifrån mest kända, av draken Khakras båda verk är det oerhört komplicerade 'Metamorfoser', en avancerad avhandling i magiteori. Boken, som uppgår i exakt 888 sidor, redogör för hur magi förändrar tingens beståndsdelar och hur någots varande kan förändras till att bli något annat. Framförallt behandlas magiska effekter som 'Förstena', 'Förvandling' och 'Förruttnelse', men på ett djupt magiteoretiskt plan som de flesta har svårt att tillgodogöra sig. Texten är mycket invecklad, metaforisk och egendomligt formulerad - det sägs att det döljer sig olika krypton i meningarnas återkommande mönster som rymmer mycket mäktiga magiska kunskaper. Khakra själv sägs kunna upplösa sin väldiga drakskepnad och ikläda sig en helt verklig, mänsklig gestalt av normal storlek, och svaret på hur det egentligen går till ska alltså finnas i den här boken. En del magiker i Thakalatribunalerna har lyckats ta sig igenom hela och säger sig på något sätt ha nått skumma insikter, men vad texten verkligen handlar om tycks ingen ha begripit än.
Boken baseras enligt utsago på en äldre förlaga från Colonans tid.
I denna ökända skrift förmedlar Khakra kontroversiella personlighetspsykologiska sanningar och suspekta besvärjelser till mänskligheten, däribland de gåtfulla 'Khakras osynliga finger', 'Ärkemagikerns ögonfägnad' och 'Khakras illuminerande grodperspektiv'. Verket i sin helhet skrevs på 2200-talet e.D. och är extremt sällsynt, men ett otal halvdana kopior kan återfinnas här och var, ofta med de mycket färgstarka originalillustrationerna i behåll. Språket är mycket invecklat, fullt av allegorier, metaforer och ordlekar med dolda innebörder, något som gör boken mycket svårläst och i stort sett omöjlig att översätta. Khakra själv lär enligt utsago ha ombetts att göra ett försök av mûhadinska intressen som ville ge ut verket på nytt, men än så länge tycks Khakrasutra kvarstå som en kuriös parentes i litteraturhistorien.
Koch Katres huvudsakliga kvarlåtenskap var ett otal anteckningar och lösa utkast, samt denna färdigställda bok. Den är en studie i sjukdomar och otäcka farsoter som han studerade i Drunok med omnejd under sin levnad, innehållande en hel del teorier om sjukdomars väsen och deras funktion i människans mytvärld. Till sist följer en samling besvärjelser den bittre magikern utvecklade, där 'Koch Katres kallbrand' förstås är den mest kända. Ytterligare ett antal beskrivs dock, däribland 'Lungsotens frambesvärjande', 'Kock Katres sanitära olägenhet', 'Ramdorisk feberfrossa' och 'Den röda dödens mask'. Den senare är också besvärjelsen som tros ha lett till författarens, och hela Ramdors, undergång.
Sanariälvan Ravaliel är kanske mest känd för sina anatomiska studier och bisarra vandöda kreationer, men var också en driftig magiteoretiker. I sin ökända 'nekronomicon' diskuterade hon nekromantins grunder och möjligheter på ett pedagogiskt men lite väl entusiastiskt sätt, något morbida illustrationer av hennes nekromantikerfrände Nyare, sedermera bannlyst från Sanarialliansen, understryker. Författarna är båda borta idag, men boken finns alltjämt här och var i världen. På sätt och vis är den en mycket god introduktion i nekrotropiaspekten, men utmålar den verkligen i dess absolut mest groteska dager. Mången äckelmagad magiker har kastat upp sin frukost efter att ha tittat lite för mycket i Ravaliels nekronomicon.
'Tedeniaden' är den coloniska kejserliga prinsessan Zahilnoës skildring av sin fars, kejsar Tedenios Cleon II, liv och verk. Han tvingades sedermera abdikera till förmån för Tiner av Savira, men hann innan dess leda imperiet till väldiga militära framgångar i raunlänningarnas land. Tedenios dog ett par år senare i Victaron, och hans dotter, som tillbringade resten av livet med att försöka intrigera sig till ett äktenskap med någon av Tiner av Saviras söner, skrev 'Tedeniaden' mer eller mindre som en postum hyllningsskrift. Just därför har dess historiska korrekthet ofta kommit att ifrågasättas - Tedenios Cleon framställs i en lite väl god dager. Boken innehåller dock väldigt livfulla och noggranna skildringar av Colonans samhällsliv ur en kvinnans perspektiv, vilket trots allt intresserar en del läsare än idag. Åter andra hävdar dock envist att boken är fläckad av kvinnligt, känslomässigt dravel och gör avkall på alldeles för mycket fakta.
Tessus Sjökonungen lär ha varit en framstående colonisk sjöfarare i mycket forna dagar. Han gjorde fantastiska resor och skrev än mer fantastiska skildringar om dem, men ritade varken kartor eller hittade några nya farleder åt sitt imperium. Hur mycket av hans berättelser som han själv ljög ihop på fyllan är omdiskuterat, men hans mest kända verk, 'Tessus sjökonungens irrfärder' tycks faktiskt återge ett besök på dåtida Zius västra kust mot Blå havet - ingen dålig seglats på den tiden. På hemvägen från Alkarzan kommer han och hans besättning vilse i någon övärld där de irrar omkring i åtskilliga år och upplever totalt bisarra ting, men då vilket område det rör sig om aldrig har kunnat fastställas råder visst tvivel angående sanningshalten också där. En mûhadin som hörde talas om verket i våra dagar höjde dock intresserat på ögonbrynen då han fick berättar en av de mest kända passagerna för sig - hur Tessus möter ett mystiskt ödlefolk och deras konung.
Boken är mycket lång, nästan tusen sidor, men tämligen okänd numera - de flesta exemplar som finns är mycket gamla. I det forna Colonan var Tessus emellertid en väldigt populär figur, och han och hans äventyr finns omnämnda i många andra källor.
'En redogörelse för österns fall' är en förhållandevis komplett skildring av hur Mûhads besittningar i Tarkas sakta gled ur rikets grepp. Boken behandlar således nära nog 2000 år av zhanisk historia, med tonvikten på relationer, handel och konflikter mellan de mûhadinska västzhanerna och Tarkas östzhaniska stammar. Kontakterna med Jargien, de mûhadinska invasionernas väg över Tarkas och Ghalden-rikets undergång för jargiska korsfarare tas också upp i stor detalj. Alltihop avslutas med författarens lite väl sentimentala ögonvittnesskildring av Karakims fall för savakunnerna år 4269 e.M., vilket markerade slutet på mûhadinernas makt öster om Otranien. Bortsett från det är det hela en mycket kompent skriven historiebok, om än lite krångligt formulerad. Ett standardverk för mûhadinska lärda.
'Månens och regnets krönikor' är ett uråldrigt zhaniskt sagoepos om två unga älskande, Akim och Zahna, som på grund av sin kärlek förvisas ur sina respektive familjer och drivs ut på ett långt sökande efter en ny plats i världen. Under sina färder stöter de på många faror och deras kärlek sätts på hårda prov, men de finner också vänner och allierade. Zahna tas tillslut tillfånga av de vilda savakunnernas storkonung, och skiljs från sin älskade Akim i många år, men lyckas slutligen lura sin herre i en fälla där Akim och demonen Anakhotep kan dräpa honom. Akim och Zahna färdas då ut bland västerhavets dimmor i ett vemodigt slut, och om de får leva lyckliga till sist förtäljer inte historien.
Berättelsen är välkänd i Mûhad än idag, men förs framförallt vidare i muntlig tradition - själva boken har blivit så ålderdomlig, över femtusen år, att bara de allra kunnigaste förstår språket i den. Den hade förstås kunnat överföras till ett modernare språkbruk, men mycket av det sinnrika versmåttet hade förmodligen gått förlorat.