Författarens anmärkning: Detta är ett fragment av en akademisk utläggning skriven av min rollperson Thizara, som under ett och ett halvt års tid studerat vid Verusakademin i Chadarian. Thizara beslöt sig, av oväntat intresse för akademikervärlden, att göra ett eget bidrag till Kabalans forskning. Delar var rätt, delar var fel, och det mesta var författat i precis så akademiskt snorkigt tonfall som Kabalans texter, enligt Thizara, alltid anlagt.
En kort parlör kan vara på sin plats för att förstå Kabalans facktermer. "Magi," stor begynnelsebokstav, avser magiker huvudsakligen inom Kabalan, och är både singular och plural. "Generera" respektive "generering" avser alstring. "Genus" innebär det samma som "aspekt," och dess plural är "genï". "Principus," slutligen, är det som andra magiker kallar "kraftkälla."
Konsten att ur etern, och dess magiska fält, generera filament utgör grunden för den traditionella magin. Generering är den enskilt viktigaste disciplinen inom i stort sett alla erkända taumaturgiska områden, även för de som inte aktivt brukar den. Generering är vår förmåga att sträcka oss ut och beröra magiflödet med våra sinnen, att tappa av dess kraft, och på verklighetens blad pränta in de ord vi önskar. Det står klart, givet oss av enkla experiment, att var och en av de olika genï är ett unikum i denna fråga. En Magi som mästerligt genererar ur genuset tempus kan likväl stå handfallen inför att framställa ens ett ynka filament ur tenebris. Självfallet är det vanligt att en Magi utbildar sig i ett antal genï, på det att större flexibilitet kan uppnås, men den grundläggande metodiken är i regel snarlik från genus till genus. Magi lär sig att generera, och därefter finslipas tekniken utefter vad utövaren känner fungerar bäst. Skickliga Magi når sedermera till en punkt där generering kommer lika naturligt som att andas. Den metod de använder har blivit en instinkt.
Sådan är vår vana att generera att vi inte fäster någon uppmärksamhet vid det. Som en törstig man drar vatten ur en brunn griper en magiker filament ur etern, och funderar inte mer därom. Ty hans synsätt är allt för ofta ett pragmatiskt sådant, särskilt om hans magiska skolning vilar på primitiva grundvalar. En sådan magiker känner förvisso till den förmåga han har och han litar därtill, men vet inte vad den beror på, ej heller varifrån den kommer. Skulle han skärskåda sin gåva alltför noga, skulle den kanske försvinna. Sådan är faran med att följa en magisk tradition grundad i mysticism, ty en magiker som accepterar sin oförmåga till förståelse, obeaktat av vad, förnekar därmed en väg till ökad magisk kraft. Likaså kan magisk kraft hämtas ur förståelse av sådant som vanligen förbises, och tas för givet. I enlighet med Kunskapens lag, den magiska lärdomens fundament, skall denna skrift därför på djupet behandla vad som sker då ett sinne får ett filament att genereras ur etern, och därtill hur generering göres, nu och i det förgångna, av magiker utanför Kabalaorden. Vadhelst man önskar säga om utomstående paradigmer torde dessa perspektiv bidra till insikt i ämnet, och det synes för undertecknad vara ett misstag att, med åberopan av Kabalans regentstatus inom magifrågor, helt sonika förkasta alla övriga teorier. Författaren hänvisar till Principus Orbis Almexandras uttalande, "ju mer en magiker vet, desto mindre begriper hon — lärlingens tid tar aldrig slut."
Alla varelser i besittning av sinne och tanke kan förmodas ha en grundläggande potential för generering. Kännedom om hur det går till kommer inte av sig själv, och en vanlig person till att vi inte alla självmant och utan instruktion kan göra detta förefaller vara en oförmåga att se eller förnimma magins flöden. En Magi av rang kan utan svårighet upptäcka att han, även om han inte genomför en lyckad generering av filament, likväl påverkar eterns koncentration. Detta kan en människa otränad inom magins konst emellertid inte se. Vi är inte uppvuxna med möjligheten att bedöma frukten av våra ofrivilliga genereringsförsök, och därför är vi såsom blinda i försök att forma ord på papper. Därmed kan vi inte heller uppfatta att något magiskt sker förrän det ögonblick då det faktiskt lyckas.
Således slumrar denna potential inom vart sinne, men för att renodla den måste den först väckas och lockas fram. Detta görs genom metoder som når ned till det tomma sinnet, vanligen genom en form av mesmerism. Liksom då man inte kan somna in om man beslutsamt försöker göra så, kan man inte med sinnet nå till sitt principus genom att tvinga fram det. Det uttalande om en "tudelad tanke" som drunokiern Koch Katre tillskrev sin lärare Marag son av Jon, illustrerar den problematik som uppstår när man under genereringsögonblicket rör sig från att vidröra sin principus till att nyttja den. Den sistnämnda är, som var Magi vet, en helt viljemässig handling, och innebär därmed en kontrast till det instinktiva förstadiet.
(Här slutar utkastet, då Thizara förevisat sin begynnande artikel för Magister Morgan på akademin. Denne berömde förvisso hennes språk och resonemang, men konstaterade likfullt att artikeln inte höll måttet. Det saknade till syvende och sidst en frågeställning, något Thizara efter en del gnällande för sina rumskamrater till slut förlikade sig med.)