Aljai Ozcelik spelade jag i en play by mail-kampanj i Vampire: the Masquerade som tog slut alldeles för fort. Hennes bakgrund är något av det mer överambitiösa jag åstadkommit (jag var fruktat svulten på rollspel vid den tiden).
I månljuset såg hon uråldriga eldar brinna i hans ögon - när hans blick mötte hennes tyckte hon sig nästan känna en mild smekning mot kroppen, trots att han stod flera meter bort. Det hade gått upp för henne att något var fel så fort hon såg honom, men känslan - och rädslan -, ökade bara för vart ögonblick som passerade. Ett skrik ville sippra fram mellan hennes läppar, men reducerades till en flämtning. Hon förmådde inte röra sig, kunde inte lyfta en arm så länge han såg på henne, och hon kunde inte annat än att se på honom, som förtrollad av hans plötsliga uppenbarelse. Han var inte lång, lika kort som henne, och såg mycket anspråkslös ut-det välansade skägget prydde ett mjukt, fint ansikte som inte var det minsta hotfullt. Hans hy var ljusbrun och tycktes nästan blänka i månskenet. Hon förstod snart varför-den täcktes av små, blänkande fjäll. Åter kände hon fruktan klösa i bröstet, men kunde alltjämnt inte ge utlopp för den, fängslad av hans blick. Hans ögon var vackra och märkligt klarblå i färgen, men… pupillerna, insåg hon, var smala, vertikala likt en orms.
Han gick sakta fram mot henne, ljudlöst så när som på ett stilla frasande i hans klädnad.
"Mitt sanna namn är Nekhetkawis", sade han mjukt. "Det var det namn jag bar när jag föddes, och är det namn jag alltid ska bära, oavsett vilka andra namn du känner mig under, hjärtat".
Hon försökte prata, men talförmågan tycktes rädslan i alla fall ha haft makt nog att beröva henne.
"Länge har jag vandrat denna värld, oräkneliga nätter, som Sets följeslagare, i fjärde led ättling till Den mörke fadern. Du känner hans namn innerst inne".
Av någon anledning drog hon sig till minnes en liten bild på ett armband hon för några veckor sedan fått av Ibn Mutara - Nekhetkawis -, rättade hon sig själv, då han tydligen varit någon helt annan än den han utgett sig för att vara.
"Ja…", viskade hon till sist. Han böjde sig ner, och hans fingrar slöt sig kring hennes smala överarm. Hon drog sig till minnes hur kall han alltid kändes, inte minst nu då den kalla nattluften sipprade in genom fönstren. Han släppte henne åter, lät blicken svepa över hennes uppenbarelse. Hon visste att hon var vacker och att det tunna sidenet hon bar lämnade ytterst lite åt fantasin, men det fanns ingen glöd i hans blick. Dess djup dolde en intensitet av annat slag, men hon vågade inte utforska den, inte se för djupt in i de där fängslande ormögonen.
"Vad gäller styrka har du inte mycket att komma med, hjärtat", sade han, "men så är det också helt andra tillgångar som uppskattas av de mina. En helt annan slags styrka… en du besitter. Du har imponerat på mig mycket, det skall du veta - du kan inte ens tala språket rent än och redan står du högt i gunst hos vår sultan. Du är hans fånge, och ändå har du på sätt och vis mer makt över honom än han över dig. Det är sådant som värdesätts av Sets följeslagare".
Någonstans i henne vaknade insikten om att paralyseringen hade släppt, att hon kunnat röra sig obehindrat om hon så ville, men hon satt ändock kvar bland sidenkuddarna och såg på den skrämmande, och samtidigt så förtrollande, inkräktaren.
"Har de tvingat dig att övergå till Islam, eller följer du fortfarande kristendomen?". Frågan kom spontant, överrumplade henne en aning.
"J-jag är ännu kristen", fick hon snart ur sig. Nekhetkawis log.
"Åh… så även den gåvan lyckades du få honom att skänka dig. Du är i sanning kostbar, min sköna…".
Hon svarade inte, mållös inför hela situationen. Hon visste inte vad som skulle hända, men hon anade att hennes unga liv inatt skulle ta en helt ny vändning - på gott eller ont.
"Är du då beredd att överge dessa judeo-kristna irrläror och följa en sann gud?".
Han fick inget svar, hon stod handfallen inför frågan - Gudstron hade varit den sista pelare hon kunnat klamra sig mot när rädslan, ångesten och ensamheten hemsökt henne som värst under det gångna året.
"Inte? Det får vi ta ur dig med tiden, ty just nu är den knapp. Vakterna jag skickade iväg lär återkomma snart, och innan dess måste du ha försvunnit. Kom, hjärtat-jag ska inviga dig i uråldriga hemligheter, göra minnet av vår forna storhet så tydligt det går i dina ögon - kom, och hänge dig åt en levande gud, som inte glömt bort världen". Han sträckte ut handen mot henne.
"V-vad tänker du göra med…". Hans andra hands kalla fingrar mot hennes läppar avbröt hennes fråga.
"Jag ska slita isönder Aeonernas slöja, göra deras ansikten lika obeslöjade för dig som ditt nu är för mig. Kom!".
På den sista uppmaningen tog hon mer eller mindre impulsivt tag i hans hand, och drog sig upp på fötter. Innan hon hann reagera såg hon något fara ut från hans mun, kände en bitande snärt mot kinden. Rött blod började rinna nedför hennes ansikte medan hon chockad försökte stappla tillbaka, undan den kluvna ormtunga som stack ut mellan hans läppar. Hans grepp om hennes hand hårdnade, och han drog henne till sig.
"Det är något speciellt med fläckad skönhet", viskade han, strök hastigt med fingret över såret på hennes kind. "Och du var alltför perfekt, hjärtat…". Hennes skrik dränktes då hans huggtänder borrade sig in i hennes strupe, med fullständig paralysering som följd. Hon kände stinget av smärta, kände hjärtat bulta av skräck samtidigt som kroppen skälvde av njutningen då hennes livsblod forsade ut ur henne, och in i honom. Hennes hjärta slog ett sista skräckfyllt slag, för att sedan för alltid stanna.
Aljai Ozcelik lärde sig tidigt i livet att göra det bästa av situationen. Hon var dotter till en hövding på Krim, vacker som en gryning över stäppen, och togs som fånge av turkarna i deras framgångsrika anfallskrig mot Ryssland på 1730-talet. Efter många vedermödor kom hon som krigsbyte till Istanbul, där sultan Mahmud Is trupper firade sina storslagna segrar i dagar och nätter. Ryssarna var nästan helt utestängda från Svarta Havet-för det Osmanska riket tycktes krigslyckan äntligen ha vänt. Sådana ting bekymrade dock Aljai föga, upptagen som hon var av sin egen smärta och skräck. Turen svek henne ändock inte helt, till sist - någon inflytelserik officer slogs av hennes skönhet, och skänkte henne som gåva till sin sultan. Hennes liv som slav i dennes harem blev inte angenämt, men hon hade kunnat tänka sig långt värre öden, trots allt. Och hon lyckades finna ljus där andra bara skulle funnit mörker.
Ty Aljai lyckades finna sig i tillvaron så pass mycket att hon försiktigt kunde ge sig in i haremskvinnornas intriger om sultanens gunst, och då hon insåg att Mahmud I faktiskt var svag för sin bleka tatarslavinna utnyttjade hon det så mycket hon kunde. Hon var en fånge, men i en bur av purpur och guld, hon fick dyrare smycken och bättre mat än någonsin hemma på Krim, och när hon lärt sig hovetiketten och kunde tala turkiska tillfredställande kunde hon till fullo låta sin charm blomma ut. Hon blev en av pärlorna i sultanens harem, fick honom att älska henne på riktigt och bevilja henne många tecken på sin uppskattning, och hon insåg att hon gillade det. Hon hade alltid älskat uppmärksamhet, och trots att merparten av haremet brann av avund och säkerligen hade kunnat tänka sig att hugga henne i ryggen var det långt bättre än den undanskymda, utstötta position hon haft när hon först kom dit, oförmögen att ens förstå språket folk talade. Förvisso var hon sultanens fånge, men hon försökte tänka att det på sätt och vis ändå var han som stod under hennes makt - det gjorde allt så mycket lättare att bära.
Men hon lyckades förtrolla också någon helt annan än Mahmud I. Han hette Nekhetkawis, fast gick som egyptisk ädling, slavhandlare och mystisk figur vid sultanens hov under ett helt annat, arabiskt namn. Han såg Aljai i sultanens sällskap en enda gång, men tog sedan allt större risker för att få kontakt med henne. Varför förstod hon egentligen inte, men han tycktes förstå henne och tycka synd om henne, och en sådan vän var det Aljai saknat mest av allt i sin fångenskap. Hennes korta men ofta förekommande samtal med Nekhetkawis ledde till slut till vadslagningar om hur mycket hon egentligen kunde få sultanen att göra för henne, och även om hon inte lyckades varje gång och en gång tillochmed tog det så långt att sultanen lät bestraffa henne så tycktes Nekhetkawis imponerad-och sultanen var inte sen att be om förlåtelse för bestraffningen och i egen hög person smörja in hennes piskade rygg.
Nekhetkawis uppsökte henne i själva haremets helgedom, även om hon inte förstod hur han kunde ta sig in där, och talade länge om den förslavade, blinda mänskligheten och de uråldriga gudar och varelser som ledde den mot dess fördärv. Han talade om Set, en mystisk gudom äldre än den ende guden, Aljais gud som sultanen låtit henne behålla, och hon förstod allt mindre av vad Nekhetkawis pratade om. Vad ville han henne, egentligen?
Så, en sen kväll 1732, visade han henne vad han ville. Han tömde henne på blod, lät det rinna ut över palatsets kostbara mattor, och lät henne glida in i mörkret. När hon nästa gång vaknade var det på golvet i en mörk källare, inför flammande eldar och en staty av Set. Instinktivt kröp hon undan elden, och lika instinktivt föll hon på knä inför den mörke fadern. Hennes skinn tycktes ännu blekare än förr i skenet från eldarna, och något stack till i underläppen. Hon kände blodsmak i munnen, och kände en njutning hon aldrig förr känt.
Hon var invigd i Sets följeslagare. Hon var odödlig. Hon var vampyr.
Gryningen närmade sig, och festdeltagarna lämnade en efter en Nekhetkawis boning. Aljai vandrade igenom hela huset sökandes efter sin mästare, men allt hon fann var några eftersläntare och husets tjänare, som var i färd med att skrapa bort blodet från källarens kalla stengolv, röra om i glöderna efter eldarna och stycka de blodlösa kroppar som utgjort festmåltiden. Nekhetkawis själv stod inte att finna, och det var kanske inte så konstigt egentligen - när något gick så här fel brukade han bege sig ut på Istanbuls gator och ta ut sin frustration på någon olycklig förbipasserande en stund. Normalt sett var hennes mästare mycket behärskad, men när allt gick emot honom tenderade hans fasad att spricka upp och avslöja att något helt annat dolde sig under dess yta - något som skrämde Aljai så mycket att hon nästan inte vågade tänka på det. Ett rovdjur äldre än det Osmanska riket, med en outsläcklig blodtörst, fött i det heliga Egypten under Sets mörker. Och nu var detta monster löst därute i staden, vars sovande invånare snart skulle vakna till en ny dag. Aljai suckade, lämnade tjänarna åt deras arbete och vandrade upp på övervåningen, som badade i månens ljus. Ett svagt blänk från två ögon i ett fönster i en alkov tilldrog sig hennes uppmärksamhet, och hon såg en mörk figur sitta bekvämt utsträckt i månens sken. Dess blick mötte hennes, och ett tredje öga öppnade sig i dess panna, stirrandes rakt på henne. Hennes vandöda hjärta bultade till.
"Du var inte bjuden…", viskade hon. Hon släppte dock inte varelsens blick, försökte paralysera den såsom hennes mästare lärt henne. Dess enda reaktion var att svepa med handen - en alabastervit hand på en arm klädd i svart siden - över rummet. Samtliga av de dyra krukväxterna ruttnade och föll i bitar inom loppet av ett ögonblick. Det tredje ögat slöts, och varelsen rörde sig mot henne.
"Nej", sade den, "jag var inte bjuden. Jag kom ändå". Det var en man, en ung man, som ägde en skönhet hon aldrig förr hade skådat. Han var finlemmad och lång, med kolsvart hår och kritvit hy - långt blekare än tillochmed hennes. Han såg ut som en marmorstaty, klädd i svart, i månens sken.
Aljai tog mod till sig, trevade innanför kläderna efter sin kniv.
"Vem är du, då?", frågade hon.
"Du kan kalla mig Mahatma, men mitt sanna namn är ett annat, och det tänker jag inte förtälja. Säg mig istället, Aljai från Svarta Havets stränder… har Nekhetkawis lärt dig något?".
"Åh ja", svarade den ännu unga flickan. Hon brukade inte ha svårt att tala ens när hon var livrädd, och det var något övernaturligt övertygande med främlingen. Så hon fortsatte:
"Han har lärt mig att skilja sanning från lögn, illusion från verklighet. Han har visat mig vad världen verkligen är, och givit mig en roll i dess väv".
"Älskar du honom?", frågade Mahatma.
"Jag… vet inte", sade Aljai ärligt, och nu stod hon plötsligt utan ett bra svar.
"Är du övertygad i din tro på den mörke fadern? Har du helt övergivit Gud?".
"Ja…", svarade Aljai åter. Hon kände sig ännu inte helt bekväm med sanningen, men gav honom den.
"Då", sade Mahatma, "måste du inse att din mästare förr eller senare själv kommer att låta sig korrumperas av Aeonerna. Han är alltför gammal och har sett allt för mycket - de har honom i sitt nät, och den dagen det inte längre finns någon utväg för honom kommer du att veta det. Eller hur?".
"Nej", utbrast Aljai impulsivt. "Han är erfaren nog att undvika dem, det är vad han ägnat hela existensen åt - honom kommer de aldrig att få".
"Lita på en som är äldre än honom, äldre än denna stad. Även Nekhetkawis går under till sist".
"Nej!". Aljai drog fram sin kniv, såg den falla till stoft framför hennes ögon. Mahatma hade bara viftat med handen.
"Åh… så hans blodsband till dig är så starkt, trots allt. Nåväl… förr eller senare kommer du att inse sanningen, och minnas mina ord. Jag ska gå nu".
Aljai stod stilla en lång stund, stirrandes på resterna av sin kniv.
"Men…" sade hon så, och såg upp på främlingen. Han log blekt.
"Du är av Sutekhs klan, och ni allena stod vid vår sida medan vi föll. Än ärar ni vårt minne, och än står ni beredda att åter stå oss bi. När de andra överlevarna vaknar har de i sanning trogna allierade".
"Vad menar du? Jag förstår inte vad…".
Mahatma avbröt henne genom att dra fram en dammig, sliten bok ur sin klädnad och överräcka den till henne.
"Det var den här Nekhetkawis sökte under nattens tillställning, inte sant?".
Aljai stirrade på den, kramade den med fingrarna, stod mållös inför överraskningen.
"Ja…", viskade hon.
"Då skänker jag den till dig. Det, och det jag tidigare talade om, är de två gåvor jag tänker skänka dig. Mer får du aldrig av mig, och vi kommer aldrig mer att träffas. Var stark i din tro, dotter av Sutekh, så kommer dina nätter under stjärnorna att bli många och meningsfulla. Glöm aldrig att det finns en väg ut ur allt, till sist…"
Och med dessa ord var han borta, upplöst i tomma intet, och endast en ålderdomlig skriftsamling från Antiokia återstod som bevis på att han faktiskt varit där överhuvudtaget. Utanför syntes nattmörkret avta bortom Hagia Sofia - natten höll på att bli till dag.
Nekhetkawis åtnjöt stort inflytande i Istanbul - han var en förmögen handelsman, och handlade såväl med slavar som exotiskt gods från fjärran länder. Likt de flesta av sin klan fascinerades han av människor, och hans metoder att uppenbara sanningar för dem var många och uppfinningsrika. Han var en ortodox Setit, trogen i sin tro på Set och ledare för en ansenlig blodskult till dennes ära, och genom kultens medlemmar och sina egna tjänare och allierade hade han ett nätverk av kontakter över hela det Osmanska riket. Han lärde Aljai mycket under hennes första år som kainit, och tvingade i henne de sanningar hon inte självmant, trots blodsband och allt, ville ta till sig. Han knäckte hennes gudstro helt med tiden, och hade till slut en övertygad Set-dyrkare till lärljunge. Hon hade visat sig formbar, inte minst under hans hänsynslösa metoder som gränsade mot hjärntvätt, men ända från början hade han haft rätt - hon blev en bra Setit. Han gav henne ett par års frist innan han metodiskt började utsätta henne för fruktansvärda saker och bryta ned hennes mänsklighet, men till slut krossade han också den och visade in henne på Sutekhs väg. Frånsett dessa första år, då Nekhetkawis obönhörligt formade henne efter sin vilja, blev Aljais långa tid i Konstantinopel lugn. Med sin mästare rörde hon sig bland dess vandöda såväl som dess människor och lärde sig mycket om båda släktena. Aljai hade en begränsning dock, som visade sig vara unik i staden, och ställde till stora bekymmer för henne. Efter den natt då hon blev vampyr kunde hon inte dra tillbaka sina huggtänder-de var alltid utfällda, som ett ovedersägligt bevis på vad hon var, vilket kraftigt begränsade hennes möjligheter till direkt kommunikation med människor. Hon fick varje gång göra sig stort besvär med att dölja dem, även om hennes mästare tillslut lärde henne att tillfälligt släta över sådana detaljer på magiska väg. Efter det kunde hon lättare röra sig bland de dödliga, och byggde sig visst inflytande även utan sin mästares hjälp. Han var stolt över henne, och gav henne fria tyglar till sist. 1773 skickades hon till Europa ihop med en annan av Nekhetkawis lärljungar, för att där bereda ny väg för Sets klan.
Greve och grevinnan av Shrewsbury svepte med blickarna över seansens övriga deltagare, något tveksamma till det hela, men de fick erkänna att det tycktes vara väldigt fint folk. Det ryktades att även biskopen var där, något det dock talades tyst om - vilken ofattbar skandal det hade varit. Det som nu ryktades ske var ju långt bortom all kristendom. Greven fnös dock - han förhöll sig alltjämnt tvivlande till det hela, och hade hela kvällen bedyrat att han gick dit mest för att med sitt kritiska öga försöka avslöja mademoiselle Aljais bluff. Hans fru verkade något mer entusiastisk till det hela, dock, och han skulle precis till att åter bedyra att det hela blott var ett spel för dekadent pack såsom den lokala landsortsadeln då de två beryktade 'magikerna' steg fram till sarkofagen i rummets mitt. Mannen var det inget särskilt med, även om han tycktes vara av utländsk härkomst - en turk eller något sådant.
Han var välklädd och välartad i sitt beteende, men hans uppenbarelse gav ändock upphov till några tveksamma blickar. Kvinnan, däremot, drog till sig uppskattande blickar som en magnet - inte minst från sällskapets män. Hon var blek på ett naturligt sätt, inte alls särskilt sminkad, och mycket finlemmad. Hyn var vacker och slät, och hon förde sig med en sällsynt grace -tillochmed frasandet av hennes klänning framstod som behagligt. Det var något mystiskt med henne också, dock, något man inte kunde sätta fingret på, annat än att hennes läppar var märkligt blåaktiga - hon såg sjuk ut, lite för blek, och hon hade ett sug i blicken som ingen kunde motstå. Greven av Shrewsbury kom inte på sig själv med att ha tittat för länge på henne förrän hans hustru irriterat gav honom en snärt med solfjädern. Han rätade på sig, såg istället mot sarkofagen, täckt av ålderdomliga hieroglyfer. Den turkiske mannen, Sufi nånting hette han tydligen, drog för gardinerna och stängde ute stjärnljuset, gick runt i rummet och släckte kandelabrarna tills endast ett fåtal ljuskällor återstod. Mademoiselle Aljai lade försiktigt sina bleka, graciösa fingrar över den tunna duk som täckte sarkofagens lock, och drog undan den. Mannen räckte henne ett ljus, och hon böjde sig ned - det såg nästan ut som en nigning - och satte fyr på rökelsen i karet invid sarkofagen. Sedan väntade hon medan en mustig blomdoft spred sig i rummet. Luften tycktes nästan dallra i den svaga belysningen.
"De säger att de bevakat sarkofagen oavbrutet i en vecka", viskade någon i Grevens öra. Han gjorde en avfärdande gest, såg åter på den bleka flickan. Hon hade börjat nynna på en märklig, entoning sång vars ord han inte förstod. Det måste vara ett språk från någonstans långt borta, eller från sedan länge svunna tider.
När hon åter talade till publiken på engelska tycktes alla blickar i rummet mer eller mindre automatiskt dras till henne - inte ens grevinnan tycktes kunna undgå att betrakta den märkliga unga kvinnan.
"Hör mig, Haleb-Heru", mässade mademoiselle Aljai. "Uppstig ur din mångtusenåriga slummer. Lämna det gamla rikets mörker - se ljuset vi här tänder åt dig, och följ det - vakna åter till den värld som tillhör de levande".
Nu gjorde mannen en gest med handen, och ytterligare en av rummets kandelabrar tändes, utan att någon var i närheten för att tända. Ett förvånat sorl svepte genom folkmassan innan de åter tystnade.
"Vakna, Haleb-Heru", sade flickan. "Kom till ljuset. Återförenas med din Akh och din Ba. Låt de tre själarna åter bli ett, bland de levande. Jag befaller dig-Uppstig ur det mörker som skapade dig".
Vid dessa hennes ord hördes ett dovt rasslande inifrån kistan, och en kör av flämtningar hördes från de församlade noblessen. En lång stund av total tystnad följde, innan sarkofagens lock sakta, men obevekligt, började glida åt sidan. Det föll ned på marmorgolvet med en duns som ekade genom salen, och ur mörkret uppsteg en grotesk varelse. Den var spenslig, utmärglad - intorkad, inlindad i uråldriga, gulnade linneremsor. Dess anlete hade för länge sedan ruttnat bort, och kvar återstod endast pergamentliknande, spröd hud, gulnade tänder och två tomma ögonhålor som med iskyla tycktes betrakta omgivningen. Flera kvinnor svimmade, några män stapplade tillbaka och famlade efter sina värjor. Seansdeltagarna hade fått vad de bad om, och mer därtill. Haleb-Heru själv stapplade sakta över golvet, rakt mot Aljai. Hon log, och ingen utom han såg de huggtänder hon tidigare under kvällen kommit ihåg att dölja. Hennes fingrar slöt sig kring en ankh mellan hennes bröst, som hon höjde mot mumien.
"Haleb-Heru av det gamla riket", sade hon högt, "jag befaller dig att återvända till Du'at. Lämna de levandes värld, stig åter ned i mörkret från vilket du kom!". Den ohyggliga varelsen framför henne log omärkligt mot henne, stapplade sedan tillbaka med ett väsande som lät som en ylande ökenvind. Han föll bakåt och försvann spårlöst innan han slog i golvet. De åskådare som inte svimmat eller var för chockade för att ge ifrån sig någon respons stod som paralyserade en stund, för att sedan dränka sina märkliga gester i aplåder. Hussein Sufi bugade graciöst, Aljai Ozcelik neg, dolde milt sitt rovdjursleende bakom en solfjäder. Ytterligare en framgångsrik kväll. Nu skulle här jagas…
Och i mörkret under en ek i herregårdens trädgård framträdde sakta en grotesk figur, invirad i gulnat linne. Herbert the Stout av klan Nosferatu reste sig upp, antog skepnaden av en ung, blåögd ädling och stegade iväg mot portarna för att äta, han med.
Aljai mindes alltid tiden den första tiden i England med glädje. Det hade faktiskt funnits viss humor i det hela - att engagera en utstött nosferatu för att spela mumie hade varit Hussein Sufis idé, och den hade fungerat suveränt. Mest på skoj hade Aljai förvisso kontaktat Nekhetkawis och frågat om han inte kunde ordna en riktig mumie, men det kom tydligen inte på fråga, så de två unga setiterna fick nöja sig med vad som stod till buds. Efter en kort tid i England hade deras mysteriespel redan nått viss ryktbarhet, och de kunde dra stor nytta av att ockultism och egyptisk mystik var på modet bland noblessen - popularitet gav trots allt enorma möjligheter att knyta värdefulla kontakter. En äldre och mäktigare setit höll till i London, studerandes de egyptiska fornminnen som förts dit, men även han hade stor nytta av sina yngre klanfränder, då de hjälpte honom att etablera en välbehövlig blodskult i staden. Det Hussein Sufi hade i list och uppfinningsrikedom hade Aljai framförallt i charm, och hon förtrollade många män och kvinnor, för att inviga dem i blodskulterna eller bryta ned dem fullständigt. Hon förslavade viljor, luskade ut vad folk mest av allt ville ha och erbjöd dem det, och från London till Glasgow vann hon mark åt sin klan. I många år hemsökte hon Englands fina salonger, och hon njöt av den uppmärksamhet hon fick-både från hängivna beundrare och chockerade offer. Medan Aljai agerade omväxlande fresterska och rovdjur höll sig Hussein Sufi i bakgrunden, och det var som organisatör och teoretiker han fungerade bäst. Trots sin relativt unga ålder lyckades de båda genom list och charm skaffa sig ansenligt inflytande i England, och tillochmed de mystiska Hierofanterna, Setiternas ledare, skickade tecken, om än vaga sådana, på sin uppskattning.
Det var Aljai som gick för långt till sist. De äldre av hennes klan skyllde det på hennes ungdom, att hon helt enkelt inte varit erfaren nog för att ges så mycket inflytande, men Hussein Sufi var aldrig så förlåtande - hennes misstag förstörde mycket av det de tillsammans byggt upp, trots allt. Hon hade varit våghalsig hela tiden, egentligen, men genom såväl skicklighet som fader Sets försorg hade hon ändå fått det hela att hålla i ett halvsekel, under olika identiteter. Visst hade kainiter kommit i hennes och Husseins väg, men de hade alltid lyckats lösa situationerna, en gång genom diskret mord, annars vanligtvis med olika överenskommelser - De hade ju alltid haft mycket att erbjuda. Men sedan Aljai omvänt en inflytelserik handelsman till Sets sak gick situationen inte att rädda. Han hade varit ghoul åt London-ventrue, ledda av methuselahn Mithras, och när Ventrue sedermera hittade sin ghoul var de båda setiternas verksamhet i centrala England förlorad. Att diskutera med den vredgade Mithras var uteslutet - hans klan var inte sena att försöka ta tillbaka det inflytande och de resurser de förlorat till Sets följeslagare. Hussein Sufi drog sig tillbaka till Skottland för att försöka rädda så stora delar av verksamheten som möjligt, medan Aljai, bitter av att se allt hon vunnit gå förlorat, beslöt sig för att uppsöka sin mästare i Istanbul och personligen meddela honom vad som hänt. Så återvände Aljai Ozcelik år 1831 till den stad där hon tillbringat sina första nätter.
"Den här vägen", sade Kahina lågt och fortsatte nedför trappan, med Aljai hack i häl. Det var med viss andakt som Nekhetkawis kvinnliga lärljunge rörde sig i Drömhovets tempel. De var djupt ned nu, och i fackelskenet syntes tydligt de enorma, imponerande målningar som täckte sandstensväggarna. Det var något groteskt över många av motiven, men Aljai kunde inte sätta fingret på vad. Hela platsen kändes surrealistisk, på något sätt, med luften full av rökelseångor tycktes väggmålningarna dansa i fackelskenet. Mörkret i hörnen och alkoverna tycktes nästan vilja krypa fram och dränka belysningen, och någonstans långt bortifrån hördes sång… och skrik. I kammaren de nu kom ned i var golvet täckt av flagor av levrat blod, och halvt söndervittrade stensarkofager stod lutade mot väggarna. Fackelbäraren som gått bakom Aljai räckte henne sin fackla-han tycktes inte beredd att fortsätta längre, och det fick stämningen att tätna ytterligare. För några nätter sedan hade Aljai stått öga mot öga med Angelique, som torde ha varit nästan lika gammal som Nekhetkawis själv, men nu skulle hon möta Den sovande herren, Farsoternas mö, en varelse vars ålder hon inte ens kunde föreställa sig - en varelse som stod i kontakt med Set själv. Hon var nervös, så nervös att hennes händer nästan skakade, och det var en känsla hon inte upplevt på mycket länge. Framför henne tycktes häxan Kahina, som var av ansenlig ålder även hon, ha nått fram till ytterligare en trappa, som ledde vidare ned i mörkret. Aljai kunde faktiskt inte urskilja några ljuskällor överhuvudtaget nedanför den, men hon hörde något. Det lät som hjärtslag, en långsam, dunkande rytm, precis så låg att den gick att uppfatta, som letade sig upp ur mörkret. Aljai skyndade fram till trappan också hon, betraktade hastigt de två stenstatyer som kantade den - båda tycktes föreställa någon gammal härskare vars identitet hon inte kunde sätta fingret på, men hon hade sett något liknande i Nekhetkawis samlingar, det visste hon.
"Skorpionkungen", upplyste Kahina med viskande stämma. "Dess fader".
"Vems fader?". Aljai såg frågade på henne.
"Dess", svarade Kahina helt kort och pekade ned i mörkret. Aljai bet sig instinktivt i läppen med huggtänderna och en tunn strimma blod sipprade nedför hennes mungipa. För första gången på ett århundrande kände hon sitt eget hjärta slå.
"Seså, gå ned och möt honom", fortsatte häxan. Aljai nickade kort, rättade till kläderna och gick sakta, nästan med andakt, nedför stentrappan. Den kändes klibbig mot hennes bara fötter, men hon beslöt att inte titta efter vad det berodde på. Det gick dock inte att ta miste på blodlukten som växte för varje steg hon tog, och väckte hunger inom henne trots att hon ätit mer än nog under den groteska fest hon tidigare under natten deltagit i. Då hon slickade bort blodet från mungipan insåg hon plötsligt att trappan var slut. Golvet framför henne var täckt av ålderdomliga, spruckna stenplattor som bar spår av sedan länge bortflagnad färg. Mellan några av stenplattorna rann en rännil av färskt blod som tycktes den på väg mot ett bestämt mål rakt framför henne. Ett bestämt mål som skymtades i mörkret, precis utanför hennes facklas räckvidd. Hon gick sakta närmare, tog ett försiktigt steg över blodet, med hjärtat alltjämnt bultandes i bröstet. Hon uppfattade inte Kahinas steg bakom henne, utan fokuserade tankarna på en enda sak - att gå närmare. Berättelserna om varelsen hon stod inför ekade i huvudet.
"Den sovande herren, med alla sjukdomar i världen", hade Aziz sagt, "den måste för alltid sova".
Så såg hon den, och synen fick hennes vandöda hjärta att stanna. Facklan gled ur hennes bleka, darrande hand vid åsynen, och blev liggande på golvet, alltjämnt brinnandes, för att ytterligare utsätta henne för Herrens vämjeliga form. Den härskade över Drömhovet, det största Set-templet i världen, Egyptens främsta stad… och den var en oformlig, obeskrivlig klump pulserande kött, täckt av bölder, tumörer och obenämnbara strukturer. Något med dess groteska väsen hade en gång varit mänskligt, och det syntes här och där då ett finger stack fram ur köttet, men nu tycktes hela uppenbarelsen mest på väg att smälta.
Dess bultande hjärta satt utanpå dess kropp, pumpandes in blodet från golvet. Allt tydde på att den sov, och Aljai tvang sig själv att titta på den medan hon föll på knä. Hon kände blodet på golvet klibba mot sidenbyxorna, hörde Kahinas fotsteg, och såg ett ensamt öga öppnas upp ur varelsens vävnad. Det såg rakt på henne.
Efter en lång, närmast outhärdlig, stund slöt sig ögat igen, och Kahina lade sin hand på Aljais axel, som alltjämnt skakade lätt.
"Den vet att du är här nu. Du är välkommen i dess stad". Med dessa ord från häxan reste sig Aljai upp, något ostadig på benen, och vågade äntligen vända sig om. Hon samlade sig en aning och nickade, varefter hon tacksamt följde Kahina tillbaka samma väg de hade kommit. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att ha upplevt något heligt, men med åsynen av Den sovande herren etsad på näthinnan kändes ändock drömhovets blodsorgie i katakomberna högt ovanför henne som ett långt mer inbjudande alternativ.
Aljai stannade hos sin mästare i Istanbul en kort tid, för att sedan till sist färdas till Egypten. Det var delvis i ett ärende åt Nekhetkawis, men huvudsakligen hade såväl hon som hennes mästare tyckt att det var en plats hon borde ta sig tid att besöka. Hon fick aldrig anledning att ångra det, heller - Egypten var en plats som direkt fångade hennes hjärta, som sig borde. Lite mot sin vilja sökte hon upp den mystiska Angelique och överlämnade den bok hennes mästare begärt att hon skulle överlämna - Aljai var själv fascinerad av den, ty det var den bok som den mystike Mahatma överlämnat åt henne för länge sedan. Den var skriven på latin, och det grämde henne att hon aldrig kommit underfund med vad den egentligen handlade om. I boken hade dessutom funnis en gulnad bit papper som bar texten 'Till Nekhetkawis från Khay'tall', och det hade fått henne att fundera - kunde Nekhetkawis mästare ha varit den store Khay'tall, ormen i Eden, mannen som var ansvarig för Konstantinopels fall, ett av Aeonernas största bakslag? Om så var fallet hade hon all anledning att vara stolt över det blod som givits henne. I vilket fall var det något med Angelique som påminde henne om Mahatma…
På grund av Egyptens dragningskraft och ren nyfikenhet stannade hon i Kairo ett par år och lärde känna den arabisk-egyptiska kulturen lite närmare. Men hon kände sig inte helt bekväm med Kairos setiter, Drömhovet, och deras dekadenta extas-filosofi passade illa ihop med det Nekhetkawis lärt henne. Hon hade sett mycket, men det hon såg i deras sagolikt imponerande tempel djupt under Kairo var långt bortom allt hennes mästare hade åstadkommit. Åsynen av Den sovande herren, som sades stå i kontakt med fader Set själv, blev för mycket tillochmed för henne - den skulle hemsöka hennes mardrömmar för alltid.
I slutändan kände hon sig överflödig - hon hittade inga bra sätt att på egen hand tjäna Set, och ville helst undvika rollen som underhuggare åt de äldre setiterna i Drömhovet. Det fanns helt enkelt inget utrymme för henne i staden, och hon ägnade allt mer tid åt att begrunda vart hon nu skulle bege sig.
Det var sociala färdigheter som var hennes styrka, någon krigare och äventyrare var hon knappast, vilket definitivt fick henne att överge alla idéer på att utföra mer konkreta uppdrag å sina äldstes räkning. Tiden rann iväg medan hon funderade, och det slutade med att hon tillbringade en tid med att planlöst flänga omkring i mellanöstern. Förvisso kultiverade hon några kontakter å sin och Nekhetkawis räkning, men uträttade i övrigt föga, även om hon senare kunde se ganska försonande på det hela - den här tiden hade gett henne en viss världsvana trots allt, speciellt som det inte alltid var lätt att som kvinna ta sig fram i mellanöstern.
Vissa efterforskningar väckte dock viss undran hos Aljai. Wadjethotep hade tydligen Nekhetkawis mästare hetat, inte Khay'tall, och Angelique, och förmodligen också Mahatma, tycktes tillhöra en svunnen klan, som en gång fordom varit intimt allierade med Egyptens setiter. Hon försökte komma underfund med varför boken egentligen passerat genom alla dessa mystiska mellanhänder, men kunde aldrig få det riktigt klart för sig. Den tycktes ha varit en medeltida avskrift av egyptiska källor som behandlade livet efter döden, dock, och såvitt Aljai förstod det var det flera som traktat efter den. Varför hade Nekhetkawis gett den till Angelique istället för sin egen klan? Det tycktes nästan som om han stod i skuld till henne eller någon annan av hennes släkte, och när Aljai nästa gång mötte sin skapare, 1851 då Krimkriget rasade i det land som sett henne födas, var det något med honom som väckte obehag i henne.
Nekhetkawis tycktes nästan ha åldrats, och talade mer kryptiskt än någonsin förr. Stengolvet i det hus som sedan medeltiden varit hans hem var mer eller mindre konstant fläckat av blodet från hans offer.
Aljai lämnade honom hastigt och sökte sig tillbaka till England.
Under de följande åren reparerade Aljai i mångt och mycket sitt tidigare misstag, genom att ägna mycket tid åt att i England arbeta för Sets sak. Hon sysselsatte sig åter med det hon gjorde bäst, rörde sig likt en succubi i de fina kretsarna, på fester och tillställningar, knöt kontakter, förförde och förstörde människor. Kampen mot Aeonernas ok var ständig, men den här gången tvang Aljai sig själv att underkasta sig äldre setiters omdöme när hon förde den. Hon vågade inte riktigt lita på sin egen förmåga - ytterligare ett stort misstag hade varit ödesdigert för hennes del, kände hon. Det fanns en gräns för hur mycket man kunde svika den mörke fadern. Så hon lade band på sig en aning och höll en lite lägre profil, även om hon aldrig övergav de gamla lärorna. Upptäckte hon en sårbar person, mogen att utnyttjas till setiternas fördel, gjorde hon det, men var på gränsen till extremt noga med att röja undan eventuella problem först. Hon hade lärt sig av sina misstag, och den lätta paranoia hon utvecklade var snarare hälsosam än överdriven.
1879 begav sig Hussein Sufi, hennes bror i det vandöda livet, till Istabul utan förvarning, och lämnade verksamheten han byggt upp i Skottland utan tillsyn. Hans egna lärljungar ansågs för oerfarna för att kunna hantera den, och Aljai begav sig upp för att ta ansvaret så länge. Hon hoppades att Hussein skulle ha förlåtit henne efter alla dessa år. I Glasgow hade han framförallt kontrollerat antikvitetsaffärer, auktionsbolag, ett par opiumhålor och lett en blodskult som innehöll ett par av stadens mer aktade medborgare. Aljai stötte inte på några större problem och expanderade tillochmed verksamheten ytterligare. Nog var Hussein en framstående organisatör, men på det sociala planet var hon fortfarande honom överlägsen, tycktes det som.
Men Hussein Sufi kom aldrig tillbaka.
Nekhetkawis satt hopsjunken på golvet, i ögat på en ankh som var målad i människoblod. Även den stora Set-statyn mellan eldarna var insmetad med blod, och flådda likdelar var utströdda över rummet. Ett människohjärta kokades sakta i en av eldarna, och en frän stank låg över hela kammaren. På väggen hängde ett stort träkors, och en sarkofag stod i ett hörn, med locket på glänt. Mumien som legat däri låg söndersliten en bit bort, med en träpåle driven genom hjärtat. Nekhetkawis Set-tempel hade reducerats till ett simpelt slakthus, och Aljai förstod i samma stund som hon satte sin fot där att något var riktigt, riktigt fel.
"Aljai…", väste Nekhetkawis och vände sig om mot henne. Han var klädd som vanligt, i en praktfull osmansk rock, men det åldrande hon förut tyckt sig skönja var nu helt uppenbart - hans hår hade grånat, och ansiktet var fårat. Hans rakbladsvassa ormtunga spelade i luften och blicken i hans ormögon var helt främmande för hans lärljunge.
"Vad… vad har du gjort?". Frågan var egentligen onödig, då Aljai väl förstod att allt gått överstyr, att Mahatmas profetia besannats till sist.
"Aljai…", väste han åter, "jag har sssaknat dig…". Han gjorde en lockande gest med handen, men hon tycktes inte ens överväga att gå närmare.
"Var är Hussein Sufi?", frågade hon, med en skarp ton i rösten.
"Han dog…", svarade Nekhetkawis. "Han sssvek vår mässstare…".
"Vår mästare? Den mörke fadern?".
"Jussst han…".
"Du mördade honom…". Aljai hade anat det så fort hon såg den groteska scen hennes mästare hade åstadkommit, men klädde först nu misstanken i ord.
"Jag drack hansss själ… uppssslukade hans Ka… sssådant är sssyndens ssstraff…"
"Fader Set…", viskade Aljai. Nekhetkawis kastade sig över henne i samma ögonblick som hon vände sig om för att fly, kastade henne med lätthet rakt genom rummet. Hon slog hårt i stengolvet, och hann inte ens resa sig innan hennes mästare sköt fram som en blixt, och åter slog ned henne. Hans fingrar, plötsligt kloförsedda, grävde sig in i hennes hals och slet upp henne på fötter. Han slet sönder hennes klänningsliv med sin fria hand medan ormtungan spelade över hennes ansikte och armar, skar upp sår efter sår. Hon sparkade och slog, utan någon möjlighet att ta sig loss.
"Sluta!", skrek hon - i skräck. Nekhetkawis dängde henne i stengolvet tills hon tystnade.
"Ssset kräver det… jag måssste göra bot…". Aljai gav bara ifrån sig ett lågt gnyende till svar, och han fortsatte att slita av henne kläderna. Så plötsligt, när han var så gott som klar, träffade hennes fot honom i ansiktet. Han ignorerade det fullständigt, men tänderna som borrade sig in i hans hand var svårare att ignorera. Aljai hade satt sig upp, och kramade hans rockärm medan hon bet.
"Släpp mig!", kommenderade Nekhetkawis, men hon gav sig inte ens när han svarade med att låta tungan gräva sig in i hennes halspulsåder. Hans blod rann sakta in i henne, men hennes blod flödade utmed hans tunga in i honom, och det dröjde bara ett kort, desperat ögonblick innan hon släppte honom och sjönk ihop. Han lyfte upp henne, och spikade omsorgsfullt fast hennes hand- och fotleder i träkorset på väggen. Sedan log han blekt, blottandes sina huggtänder, och plockade med viss andakt upp en glödgad tång från ett glödfat.
När Aljai åter vaknade av att Nekhetkawis hällde i henne lite blod från en silverbägare var hon naken, blodig och blåslagen, med händer och fötter fastspikade i ett kors och uppsliten bröstkorg. Trots att hon kunde se sina egna revben sticka ut var smärtan inget mot den skräck som uppstod då hon insåg att den leende, ormlika varelsen framför henne, hennes mästare, kramade hennes hjärta mellan sina fingrar. Han klämde åt, och hela hennes kropp ryckte till i konvulsioner, ytterligare förvärrandes spikhålen som gick rakt igenom hennes lemmar. Ett ögonblick ville hon be om nåd, men beslöt sedan att uthärda, och dö för sin gud. Ty hon visste att oavsett Nekhetkawis ålder och makt så hade han nu för alltid förlorat Sets gunst - han hade fallit för aeonerna.
"Nog har du mött den sssovande herren, hjärtat?". Han tittade menande på hennes hjärta när han sade det där sista. Aljai såg på honom, och lät en blodröd tår rinna nedför kinden. Hon nickade svagt.
"Han var förbannad… av Sssakhmet, Rasss hämndängel#8230; liksssom jag är förbannad av Assshurs vämjeliga barn…"
"Ashur?", lyckades Aljai fråga.
"De lurade mig… allihop… de förrådde mig, förrådde den mörke fadern. Jag sssöker hämnd, men den kräver offer… sssom mina barn…"
"Menar du… Kappadocierna? Angelique?". Aljai trodde inte att vampyrer kunde svimma av smärta, men det kändes som hon var nära att göra det.
"Jag gav dem dödensss bok!", skrek Nekhetkawis, kramade åter hennes hjärta. Hans hjälplösa lärljunge vred sig i plågor, och droppar av hennes blod slog mot stengolvet medan hon åter samlade kraft att tala:
"Du… förstörde verksamheten i Skottland, inte sant? Du har förrått Set, inte kämpat för hans sak!".
"Ssså måsste också din Ka uppgå i mig, hjärtat… ty jag är evig". Nekhetkawis tycktes bara lyssna på sina egna framvästa ord.
"Set!", skrek Aljai och gjorde ett desperat försök att slita sig loss. Spikarna rev upp hennes kött, men inte tillräckligt, de vägrade lossna från sina fästen, än mindre släppa taget om henne. Hon gav upp och sjönk tillbaka mot väggen, med kroppen bultandes av smärta. Nekhetkawis gav ifrån sig ett väsande skratt som lät som helvetet självt innan hans blick mötte hennes, och påminde henne om natten då han gjort henne till vad hon var. Därefter begravde han sina tänder i hennes hjärta.
Om Aljai någonsin skådat Set var det i det töcken av dimmiga hallucinationer som sedan följde. Hon befann sig i en annan värld, i det forna Egypten, medan hennes livskraft sakta sjönk undan, slukades av Nekhetkawis. Under obeskrivlig smärta såg hon dödsriket Du'at, och kände livet lämna henne. Och kände smärtan avta då Nekhetkawis kastades genom rummet och slog i väggen på dess andra sida. En dimmig, suddig figur slet ned henne från korset och var borta innan hennes hjärta, som nyss legat i Nekhetkawis hand, ens hade slagit i golvet. Aljais reaktion var helt instinktiv - på söndertrasade fötter sprang hon genom rummet, kastade sig över sin mästare och bet tag i hans hals. Nekhetkawis ryckte till, men försent - hennes bett hade träffat bra, och han var paralyserad. Den åldrige egyptiske vampyren var hjälplös då hans blod flödade in i henne, hon gjorde sig starkare i takt med att hon fick mer och mer av hans blod, och hans försök att ta sig loss blev allt ynkligare. Efter en lång stund då bara eldarnas sprakande hörts ekade Nekhetkawis skrik genom rummet innan han föll ihop i aska.
Verksamheten i Skottland kraschade väldigt plötsligt 1897. Vid det laget hade Aljai utsträckt sitt inflytande ända till Edinburgh och blickade mot Irland, och allt gick synnerligen väl för henne. Tills de ödesdigra nätterna i Maj då samtliga av Hussein Sufis trotjänare dog för okända mördares händer, och Aljai själv med nöd och näppe lyckades fly undan en anfallare. Han hade varit maskerad, med det egyptiska halsband han burit hade varit nog så talande, och när en efter en av hennes allierade i Glasgows under värld avsade sig allt samröre med henne såg Aljai ingen annan råd än att skynda till Istanbul och bönfalla sin mästare om hjälp. Var det setiter som hade vänt sig mot henne var det ett hot hon aldrig förr hade hanterat, och hon stod helt handfallen inför det.
Men det hon mötte i Istanbul blev ännu värre, ändå. Nekhetkawis hade blivit helt galen, övertygad om att han fått en förbannelse över sig, och såväl diabliserat Hussein Sufi som förstört den verksamhet han hade efterlämnat - i alla fall förstod Aljai det så, några konkreta svar fick hon aldrig. Det korta möte hon hade med sin skapare slutade med att hon berövades sitt hjärta och nästan sitt icke-liv, då han försökte diablisera även henne. Istället slutade det med Nekhetkawis egen död, ty när en okänd angripare gav henne en chans att rädda sig reagerade Aljai mer eller mindre instinktivt, och ändade sin mästares liv genom diableri. I efterhand förstod hon aldrig hur mycket hennes mystiske räddare hade sett, uppfylld som hon var av Nekhetkawis blod var hon inte överdriver uppmärksam på omgivningen, men såvitt hon mindes hade han försvunnit nästan omedelbart, och rentav rört sig snabbare än Nekhetkawis kunde göra. Var det Mahatma? En äldre setit? Hon fick aldrig veta, och hade betydligt viktigare saker att bry sig om, men hade hoppats på det senare - det skulle gett hennes dåd viss legitimitet.
Bekräftelse på att hon förlåtits för vad hon gjort fick hon dock aldrig-Nekhetkawis hade varit den överlägset mäktigaste setiten i Istanbul, och nyheten om hans död tycktes inte ha nått någons öron. Nu var Aljai själv den äldsta setiten på plats, och faktiskt också den enda som verkligen kände till Nekhetkawis öde. Medveten om att verksamheten i Skottland farit väldigt illa stannade hon istället i Istanbul i ett försök att ta tag i Nekhetkawis affärer, men var inte helt framgångsrik i detta, då hon inte hade full insikt i vad han egentligen sysslat med. Hon var väldigt förvirrad tiden efter diablieriet, hade svårt att hantera sin nyvunna makt liksom insikten om att hon faktiskt slukat själen på den person hon tillbringat mer tid med än någon annan, och det faktum att hon inte var tillräckligt befaren i Serpentis för att återföra sitt hjärta till kroppen spädde på hennes paranoia ytterligare. Hon förvarade det hädanefter på de säkraste platser hon kunde tänka sig, ständigt orolig att det skulle komma i orätta händer. Tillslut sansade hon sig något, räddade det som räddas kunde av Nehketkawis kontaktnät och blodskult, och kom att stanna i Istanbul tillräckligt länge för att själv vinna lite mark. Konkurrerande vampyrer i staden fick emellertid nys om setiternas svaghet och var inte sena att utnyttja situationen, så de kommande åren blev några av de mer utmanande - och rentav dödliga - som Aljai dittils upplevt. Speciellt Ventrue inkräktade på hennes affärer, och i slutändan hade hon frustrerande få möjligheter att slå tillbaka. När det gamla Osmanska riket tillslut upplöstes förlorade hon flera viktiga kontakter inom administrationen, och kände sig så kväst att det inte var lönt att fortsätta. En äldre setit, Gemniemhat, hade dessutom anlänt till stan, och rädslan för att denne skulle forska i omständigheterna kring Nekhetkawis bortgång fick Aljai att ge upp Istanbul för gott. Hon samlade ihop vad som återstod, överlät sin blodskult på ett yngre barn till Nekhetkawis, och sökte sig för första gången till den nya världen.
John Hartford betraktade den unga flickan bredvid honom. Att hon var vacker gick inte att förneka, men hur kunde hon vara så intressant? Det var något med hela hennes väsen som gjorde henne på gränsen till abnormt tilldragande, trots att hon var mycket blek och hade ett långt, om än fint, ärr över sin ena kind. I övrigt såg hon mycket alldaglig ut, trots sin skönhet - hon hade det bruna håret samlat i en hög hästsvans och var oansenligt klädd, inte det minsta sminkad. Något med hennes ögon såg lätt asiatiskt ut-kanske hade hon någon kines i släkten? Nej, i vilket fall kunde han inte förstå vad som var så speciellt med henne.
Så reste hon sig från takkanten, tog sakta ett par steg, och då förstod han vad det var. Hennes rörelser var så perfekta, så behagfulla… varenda steg hon tog var skönt att skåda, varenda handrörelse var vacker. Hon måste ha övat på det där länge.
Så såg hon på honom, och log blekt. Hade han tittat närmare hade han till sin fasa sett huggtänder i hennes mun, men nu var han mer upptagen med att betrakta hennes utsökta höfter.
"Så", sade hon, och nu drogs hans blick till hennes ansikte, "du är kristen?".
"Jo", svarade han, "men hur…". Hon log åter, med stängd mun den här gången, och pekade på korset han bar om halsen. Han tittade ned på det.
"Åh, jo, givetvis", ursäktade han sig. Med ett par raska steg slog hon sig ned tätt intill honom igen, fiskade upp ett halssmycke ur bluslinningen. Det såg ut som en gammal egyptisk symbol… ankh, ja, så hette det.
"Det här är min gud", sade hon, diskret tryckandes sin höft mot hans.
"Eh… hur menar du?". Han sneglade ömsom på henne, ömsom på hennes egendomliga halssmycke.
"Sutekh. Den mörke fadern, mörkrets härskare".
"Honom har jag aldrig hört talas om…". John började bli tveksam nu. Verkade hon inte lite knäpp, ändå?
Hon väntade en lång stund med att svara, blickade ut över hustaken. De satt själva på kanten av ett tak, och New York tycktes onekligen ruva på många hemligheter i månskenet. Att hon var en av dem blev John allt säkrare på, men det fick snarast hans intresse att växa.
"Han var gud för länge sedan, och hans namn har fallit i glömska för nästan alla nu levande. Det är Ras fel… Ra, som är din gud".
"Min gud? Ra? Vad talar du om?".
"Demiurgen. Han som gisslar mänskligheten likt små hundar, sakta leder dem mot meningslösheten, obönhörligt skuttandes mot sin undergång - och de gör det med glädje, för han är deras mästare, likt människan hundarnas".
John kunde inte undgå att skaka på huvudet och ge henne en nedlåtande blick.
"Gud är vår skapare, och leder oss mot paradiset, inte mot vår undergång, det vet väl alla".
"Det tror alla", svarade flickan.
"Jo, men, du tror ju på din Sutekh… nånting också? Du vet inte heller?".
"Jag vet. Jag har mött en som talade med honom, en som skådat hans anlete".
"Det kan jag göra när jag vill. Finns en hel hög med dem nere på Hôtel Dieu". John började bli irriterad, han hade velat förföra en söt flicka, inte diskutera religion med nån skum avgudadyrkare.
Hon log igen, alltjämnd med stängd mun, strök honom försiktigt över låret. Han slogs genast av att det kanske inte gick så illa, trots allt.
"Till skillnad från dem", sade hon mjukt, "är jag ingen lallande idiot i tvångsttröja. Som du ser".
"Tja… jo, men om du håller på så där kan du mycket väl sluta som en", kontrade John.
"Nej, det är jag för vettig för. Och för söt för". Hon talade som om det vore ett fullständigt hållbart argument, och ju mer John tänkte på det, desto mer oförmögen att kontra det kände han sig. Hon hade ju faktiskt rätt - hon var ingen dåre.
"Jag antar det…", sade han till sist. Hon höjde ögonbrynen.
"Åh? Så du börjar förstå till sist?".
"Mjae… det är inte som du fått mig att tro att Gud är ond, direkt".
Hon reste sig plötsligt upp, satte sig i hans knä. Hans förvåning övergick väldigt hastigt i upphetsning.
"Gud gör människor sårbara", sade hon medan hon smekte hans kind. Hennes hand var helt kall, men han lade inte direkt märke till sådana detaljer. "Outhärdligt sårbara", fortsatte hon. "Är inte det ondska, att se till att ni lätt faller för era drifter och begär, helt oförmögna att tygla dem, att för alltid försäkra sig om att ni är lätta att hantera, lätta att manipulera som de viljelösa slavar ni är? Är inte det en ond guds verk?".
"Jag förstår inte vad du talar om, har jag sagt". John log avfärdande och lade en hand på hennes lår. Hon tittade på den med ett menande leende, och nu tyckte han sig se något konstigt i hennes mun. Han uppfattade det dock inte helt, och ägnade det inte någon närmare tanke.
"Nå", sade hon och slog armarna om honom. "Det ska vi nog råda bot på innan natten är över".
Aljai Ozcelik anlände till New York 1923, och fann sig med tiden väl till rätta - det var inte helt olikt Skottland trots allt, även om Amerika var mycket mer mångkulturellt-något Aljai, som tillbringat merparten av sitt liv i mellanöstern, uppskattade. Arabiska och turkiska invandrargrupper var också de hon först skaffade sig inflytande bland, för att sakta men säkert expandera verksamheten. I början var hon inte säker på huruvida hon skulle stanna i staden eller ej, men ödet tycktes mer eller mindre välja det åt henne-möjligheter hon bara inte kunde avstå ramlade mer eller mindre ner i händerna på henne. Hon etablerade värdefulla kontakter på flera plan i samhället och lyckades så småningom etablera en liten men fanatisk blodskult. New York tycktes erbjuda henne utmärkta möjligheter att bistå sin klan i återuppväckandet av Set, och det var helt enkelt möjligheter hon inte kunde avstå. Kunde hon bidraga med något viktigt till klanen som helhet var det trots allt ingen tvekan om att de skulle förlåta hennes diableri såväl som hennes tidigare misstag, och få saker lockade henne så. Ty hur mycket hon än hade distansierat sig från sin forna mänsklighet så kände hon sig ensam, och mer än något annat såg hon vistelsen i New York som en exil, långt från allt vad klanfränder hette.
Det var också känslan av ensamhet som föranledde Aljai att till sist våga sig på en taktik hon inte tidigare prövat - istället för att försöka undvika kontakt med stadens övriga kainiter beblandade hon sig försiktigt med dem. New York behärskades av Sabbaten under 60-talet, något som passade henne ganska väl - dessa var mer toleranta mot utomstående klaner än den Camarilla vars länder Aljai tidigare rört sig i. Hon fann snart sätt att utnyttja också Sabbaten för sin egen och Sets vinning. Ett sabbatgäng som utgjorde en minst sagt effektiv skara torpeder kom till stor hjälp i hennes affärer med den undre världen, och också med mer lärda sabbat-vampyrer fann hon visst utbyte. Åter gick hon dock lite för långt till sist - en skenbart svag tempelherre visade sig vara korrumperad bortom förstånd redan, och utgjorde en drastisk felsatsning då hennes försök till manipulation lyckades ådra sig dennes vrede. Han var en resursfull fiende, och efter visst politiskt rävspel fick Aljai ligga lågt ytterligare en gång. Det var inte helt utan orsak som hon snabbt erbjöd Camarillan allt hon visste om Sabbaten då de förras planerade anfall mot staden blev allt mer uppenbart. Aljai hade satsat högt, misslyckades Camarillan nu skulle Sabbaten i sanning ha en anledning att lämna henne fastbunden på ett hustak i gryningen, men Camarillan misslyckades inte - New York föll i deras händer efter ett framgångsrikt, om än blodigt, maktövertagande.
Under en täckmantel som toreador åsåg Aljai de följande händelserna med viss tillförsikt. Camarillan etablerade sig i staden, men ingen vann furstetiteln, och i vakuumet som då uppstod såg hon stora möjligheter. Hon trodde sig inflytelsemässigt kunna ha mycket att komma med gentemot de nyinflyttade Camarilla-vampyrerna, och en natts drömmar växte till konkreta planer. Om hon kunde ta furstetiteln skulle hon i sanning återvinna all prestige hon förlorat bland Sets följeslagare, och mer därtill. Förvisso skulle hon kanske bli tvungen att verkligen ansluta sig till Camarillan om hon någonsin skulle ha en chans att uppnå detta mål, men det var egentligen inget hon skulle dra sig för det minsta.
Camarillan var i mångt och mycket vettigare än Sabbaten trots allt, även om en del åldrade Tzimisce hade varit anmärkningsvärt upplysta. Det viktiga för Aljai var att hon jobbade för Sets sak, oavsett vilken sekt situationen gjorde det lämpligt att tillhöra. Hon inledde med en täckmantel som toreador, men förberedde sig på att hon förr eller senare antagligen skulle bli tvungen att ta risken att avslöja sin sanna klantillhörighet för Camarillan. Hon begav sig sedan försiktigt in i spelet om makten, och gjorde sig redo att slå till som den orm hon var så fort ögonblicket var det rätta. Nu skulle hon lyckas, eller åter ta konsekvenserna av sitt misslyckande.
Allt för Fader Set.
Aljai är ganska kort med dagens mått mätt, och besitter ett ganska alldagligt utseende som på samma gång är väldigt tilldragande. Hon är vacker och välformad men något spenslig med väl tunna armar, och den bleka hyn har en tendens att få henne att se sjuk eller anemisk ut och fördunkla hennes skönhet en aning. Ärret på kinden som hon fick den natt då hon omfamnades är också något vanprydande. Trots sitt tatarblod har hon ett mer europeiskt än asiatiskt utseende, och bär få spår av sina förfäder från stäpperna norr om Kina. Kindkotorna är kanske något markerade och ögonen bär svaga spår av det asiatiska hudvecket, men det är också allt. Hon har mörkgröna ögon och rakt, brunt hår, vanligtvis uppsatt i en hög hästsvans av mer orientalisk modell. Hennes attraktionskraft beror snarare på att hon gjort graciösa rörelser till en konstart - hon för sig som en gudinna mer eller mindre omedvetet, och varenda gest hon gör kan tyckas behagfull.
För det mesta klär Aljais sig efter situationen och har en ganska välförsedd garderob, men privat kan hon anses ha en lätt dragning åt jeanshållet. Hon föredrar alldagliga, ganska åtsmitande plagg, och bär gärna något guldsmycke, speciellt i håret. Sminkar hon sig är det alltid, typiskt nog, i lätt egyptisk stil. På nätter med starkt månljus klär hon sig ganska rejält - som många av sin klan får hon visst obehag av månljus, en mörkrets varelse som hon är. En av hennes allra starkaste sidor är emellertid att välja rätt plagg vid rätt tillfälle, från sunkiga nattklubbar till rena galapremiärer - hon behärskar i sanning etikettens konst.
Ett mycket stort problem genom åren har varit hennes oförmåga att dra tillbaka sina huggtänder. Två vassa hörntänder är alltid synliga bakom hennes läppar, och när hon inte använder 'Obfuscate' för att dölja dem är hon väldigt noga med att inte öppna munnen eller le så att det syns.
Trots sina lätta sympatier med Camarillan är Aljai setit ut i fingerspetsarna, och av den ortodoxa, om än något mer humana, skolan. Till skillnad från många setiter så var hennes skapare verkligen en egyptier, en som levt då de gamla gudarna ännu tillbads, och han gav henne en skolning många setiter skulle lyst av avund inför. Trots att hon skulle kunna tas för vilken europé som helst hyser Aljai en djup vördnad för såväl Egypten som den mörke fadern, och i enlighet med klanstereotypen uppvisar hon åtminstone viss fascination för blod, mörker, hieroglyfer, rökelse och dylik parafernalia.
Nekhetkawis fick henne fort, om än med synnerligen grymma metoder, att överge kristendomen till förmån för Set-dyrkan. Idag har hon levt i århundraden med en helt ny övertygelse och tiden som kristen, och som människa för den delen, har förpassats till en perifer del av hennes hjärna. Hon är setit, och som sådan är hon beredd att gå nästan hur långt som helst för att uppnå sina egna - och klanens - mål. I mångt och mycket är hon en fanatiker, övertygad om att allt hon gör görs i Sets tjänst. Och hon drar sig inte för något, tar till alla medel som står i hennes makt, med sin sensualitet som sitt starkaste vapen. Hon är medveten om sin fysiska svaghet, och spelar mycket på sina övriga tillgångar för att försöka kompensera denna. I riktigt farliga situationer har hon alltid gömt sig bakom andra, som haft större förmåga att försvara henne än hon själv. Åren har gjort henne konservativ - hon använder inte modern teknik, har bitvis ett lätt anakronistiskt beteendemönster och tenderar att inskränka sitt tankesätt till gamla, beprövade metoder. Trots den lilla succubi hon kan tyckas vara, en liten manipulativ orm med silkestunga som kan slå till med dödliga bett närhelst den blir hungrig, finns grundläggande mänskliga drifter kvar någonstans djupt nere i hennes skal av hängivenhet. Hon känner ensamhet, och hon känner sorg. Redan som människa älskade hon att visa upp sig, älskade att få uppmärksamhet och känna sig uppskattad, och inte ens efter nästan tre sekler som vandöd har hon gjort sig kvitt detta begär. Det är snarare mer närvarande än någonsin, även om också det fått sig en liten törn - förr i livet var hon aldrig ett hot mot någon, och nu, när hon väl kan vara det, njuter hon i fulla drag av att vara fruktad, av att skrämmas…
Aljais kropp innehåller inget hjärta, vilket gör att hon inte kan bli pålad. Baksidan av det hela är att hon tvingas leva i ständig skräck för att någon ska beröva henne hennes allra viktigaste ägodel - hjärtat. Enligt Setit-mytologi som hon tror fullt och fast på gör avsaknaden av hjärta det omöjligt för gudarna att efter döden väga hennes synder på sin våg, och övertygelsen om att hon således har fri lejd till Du'at gör att hon inte fruktar döden så mycket som tidigare.
Aljai håller sig med ett par föga anmärkningsvärda, om än säkra, lägenheter runtom i New York. Sin primära boning har hon i ett enkelt, anspråkslöst hus på en butiksgata i Manhattans muslimska kvarter, och här har hon tillåtit sig viss lyx, liksom i sin takvåning i Greenwich Village. Set-templet hon sköter tillhandahålls av triad-familjen Mang i Chinatown. Alla hennes boningar är väldigt lätta att mörklägga, då hon som setit rentav har större anledning än andra kainiter att frukta solljuset, och i regel är de väldigt sparsamt belysta även i övrigt - Aljai tycker inte alls om ljus, och håller det så dämpat som möjligt. Sitt hjärta förvarar hon i ett järnskrin i ett veritabelt 'Panic room' i sin bostad på Manhattan, omgivet av Set-skulpturer och hieroglyfer som hon tror har en skyddande inverkan.
Den stora och inflytelserika ätten Mang tillhör 14K-triaden i Hongkong, och bedriver omfattande organiserad brottslighet i New York. En stor del av familjemedlemmarna tillhör Aljais Set-kult och har samarbetat med henne i generationer, och de vet att hon är vampyr. Genom dem åtnjuter Aljai visst inflytande över, och insyn i, droghandeln, såväl som all annan organiserad brottslighet. Det är också i en källare i familjen Mangs regi som hennes lilla Set-tempel är beläget. De är hennes främsta allierade, de enda som verkligen vill bistå henne i återuppväckandet av Den mörke fadern, och för henne är de en ovärderlig resurs.
Dr Blake är en egyptolog och museéchef vars samarbete med Aljai genom åren visat sig synnerligen lukrativt för båda sidor - hon har kunnat ge honom information han annars aldrig hade fått, och han har kunnat ge henne tillgång till många artefakter hon varit intresserad av. Han är högt uppsatt i sin bransch och utgör för henne en viktig länk till museé- och antikvitetsvärlden. Han har i mångt och mycket samma intressen som Aljai och är synnerligen omoralisk, och även om han aldrig tagit aktiv del i hennes blodskult så har han hennes fulla förtroende… och respekt.
Också detta en mycket stor familj av turkisk härkomst, men snarare småkriminell än organiserad och inflytelserik som ätten Mang. Till skillnad från kineserna vet Özpetekerna dock vad som hände på lägre nivåer - de hör ryktena på gatorna och klubbarna, och två familjmedlemmar har som ghouls en del fötter inne hos New Yorks Brujah, något som kan visa sig väldigt värdefullt för Aljais del. Özpetekerna vet också var och hur saker och ting kan 'fixas' - och kan ofta rentav erbjuda sig att ordna det, för ett visst pris, givetvis. Familjen är trogen Islam och tveksam till Set och blodskulten, men Aljai har ändå fått dem att ge henne nästan gudomlig status - de vet att hon var haremskvinna åt Mehmed I, och tror i princip att hon givits evigt liv av Allah.
Som mycket förmögen japansk affärsman och vd för ett vapenföretag har Mr Mitsurugi ganska goda förutsättningar i livet, även om hans familjeförhållanden på sistone trasslats till på grund av hans kärlek till en manipulativ liten blodsugerska. Aljai har korrumperat honom fullständigt, och Mitsurugi är numera en slav under sina egna laster (Aljai är en av dem). Hittils har hon gett honom vad han velat ha (primärt sällskap och sex av den mer perversa sorten) i utbyte mot hans vänskap, och hans pengar, och hans blod, och det har kommit att fungera så pass bra att en liten allians bildats av det hela. Genom Mitsurugi kan Aljai sätta en del i rullning i affärsvärlden såväl somn ta sig in på fina fester som hans sällskapsdam för kvällen, och genom honom kan hon också förse sina övriga allierade och underhuggare med vapen av högsta kvalitet, något ätten Mang varit ganska förtjusta i. Mr Mitsurugis hustru och barn börjar bli ett problem, dock, och Aljai funderar på om hon inte ska inviga också dem i Sets lärdomar.
Det ansenliga kontaktnät Aljai etablerat genom åren utgör primärt muséer, antikvitetshandlare, samlare, auktionsbolag och ockultister, men också inom den undre världen i allmänhet är hon ganska väl bevandrad, speciellt den del av den som utnyttjas av mer förmögna människor. Flera av hennes blodskults medlemmar har kunnat vara till hjälp vid något tillfälle.
Är en sammanslutning av kvinnliga poliser som arbetar för förbättrade arbetsförhållanden. Aljai har till viss del hjälpt dem i deras strävan, och de utgör en värdefull kontakt för henne - information om polisens interna förehavanden är aldrig fel, och hjälper henne att hålla dem borta från hennes allierade familjers förehavanden såväl som hennes egna.
Från början höll sig Aljai till New Yorks turkiska befolkning, och bland den åtnjuter hon visst inflytande än idag. Hon har kontakter i allt från specifika intressegrupper till små butiker på hörnan, så länge det är turkar som idkar verksamhet. Hon kan deras språk, känner till deras kultur… och deras begär. Föga förvånande utgörs också merparten av blodskulten av folk av turkisk härkomst, även om Meng-kineserna blivit en faktor att räkna med på sistone. Och i blodskulten, där Aljai är prästinna, är hennes makt total.
I jakt på nya offer - och nya verktyg - frekventerar Aljai New Yorks mer respektabla klubbar ganska flitigt. Hon är ett salongslejon trots allt, och det är i stora sociala sammanhang hon bäst kan utnyttja sina färdigheter. Med hennes talanger har det inte varit svårt för henne att knyta kontakter med klubbägare, krögare och dylikt folk i stadens innekretsar, och det är kontakter som snabbt kommit väl till pass. Klubbfolk är också folk med koll, trots allt. Och VIP-kort är bra att ha, som statusprylar om inte annat.
Aljais universitetskontakter har inte varit överdrivet användbara genom åren, men hon har ändå sett till att kultivera dem - en historieprofessor har trots allt utgjort en värdefull resurs, och att, genom att rycka i lite trådar, faktiskt kunna få tillgång till universitetsbiblioteket på natten har varit helt obetalbart. Hon börjar tappa sina kontakter inom universitetsvärlden dock, och överväger starkt att knyta nya igen… av det mer intima slaget.
Aljai fick redan från början kraftfullt blod - hennes sire var allt annat än en vekling, med många sekler på nacken och bara ett par steg från Set. När Aljai tillslut diabliserade sin mästare sänkte hon sin generation ytterligare, och hon har ännu inte riktigt insett sin faktiska potential, även om hennes sociala färdigheter på sistone blivit nästan övernaturligt imponerande. Hon blir alltmer orolig för sin sårbarhet - hon är medveten om att hon är värdelös på att slåss, och att den dagen säkert kommer då hon inte längre kan skydda sig bakom sina underhuggare och allierade. Det faktum att hennes blod blivit så pass åtråvärt ökar bara hennes oro ytterligare.
Totalt uppgår Aljais samlade hjord i ett femtontal personer - merparten medlemmar av hennes blodskult, men också Mitsurugi och hennes retainers brukar vara tillgängliga födokällor. I regel föredrar hon egentligen dock att faktiskt ge sig ut och jaga, då det ger henne möjlighet att utöva de sociala lekar som roar henne så.
Merparten av Aljais inflytande kommer från hennes allierade, speciellt Mang-ätten och Mr Mitsurugi, men genom dessa och ett antal andra mer prominenta medlemmar i blodskulten har hon möjlighet att rycka också i andra trådar. Hon har lyckats åstadkomma förvånansvärt mycket i New York när allt gått väl i kontaktkedjorna.
I huvudsak lever Aljai på sparpengar - de konstskatter hennes mästare gömt undan i Konstantinopel lyckades hon sälja för enorma belopp, men hon ser också till att förnya kassan då och då, genom alltifrån diskret stöld till manipulation och direkt sol-och-vårande. Värdet av Mr Mitsurugis gåvor uppgår i enorma summor vid det här laget, och genom åren har också andra rika älskare försett henne med stora belopp. Också hennes underhuggares droghandel inbringar pengar. Utan att själv ha någon direkt inkomst har Aljai alltså ändå lyckats uppnå en ganska ansenlig förmögenhet.
Yildirin ('Blixten') gör skäl för sitt namn, även om den mäktige sultan han tog det från faktiskt föll för den store Timur Lenk. Yildirin var en av Nekhetkawis trognaste tillbedjare och en ökänd indrivare i Istanbul, men oroades av att skåda hur hans mästare och gud försjönk i galenskap. När han dog för Aljais händer anslöt sig Yildirin till hennes sak, och följde henne sedermera till New York. Han blev hennes trognaste tjänare och ghoul, och utgör än idag hennes närmast förtrogne. Yildirins muskelstyrka och vapenarm har alltid fått kompensera för Aljais bristfällighet på dessa områden, och hon har honom helst med sig närhelst hon vädrar fara. Förvisso får han ta risker för hennes skull, men hans lott är inte ringa - han får del av såväl hennes blod som hennes resurser, och som hängiven Set och insatt i setiterns läror agerar han ställföreträdande präst i blodskulten. När tiden är mogen har Aljai lovat att låta honom ta del av Wadjethoteps och Nekhetkawis - och Sets - blod, det som flyter i hennes ådror, och han önskar sig inget hellre.
Yildirin är mycket stor och kraftig, med kort, mörkt skägg i en lite böjd, osmansk stil, och kal hjässa. Han går vanligtvis klädd i en diskret kostym med svarta handskar, välförsedd med handeldvapen. Han har varit ghoul i många, många år och behärskar väl 'Celerity' - därav hans namn.
Som Aljais första offer i New York gick John Hartford knappast ett angenämt öde till mötes, och från att ha varit en framgångsrik advokat med ljus framtid befann han sig plötsligt djupt ned i mörkret, fullständigt nedbruten av åtrån till sin nya mästarinna, som drivit honom till de mest fruktansvärda dåd. Men han blev övertygad, hon hade visat honom Aeonernas makt, och hans hängivenhet till henne blev fullständig. Än idag tjänar han som hennes ghoul, ut i fingerspetsarna en övertygad följeslagare till Set. John sysslar med lite av varje, men fungerar framförallt som kontaktman, med uppgift att se till förhållandena mellan Aljai och blodskultens medlemmar, och det händer att hon skickar honom med bud också till sina övriga allierade. Ibland utgör han också chaufför, Aljai själv kan inte köra bil, eller väpnad styrka och muskelkraft vid Yildirins sida - det senare något det sällan funnits behov av… hittils.
John är lång och smal, med en på det hela taget vacker, välvårdad framtoning. Han klär sig helst i ljusa kostymer eller rituella kåpor. Han är ganska lugn och belevad, men hans blick utstrålar viss frenesi, något vissa finner störande eller rentav obehagligt.
Av hela sin familj var den unge Happy den som fascinerades mest av Aljai Ozcelik och hennes gud, och kom tillslut (inte utan viss manipulation från hennes sida) att skjuta sina kriminella aktiviteter åt sidan för att på heltid hänge sig åt hennes sak. Aljai fann emellertid mest användning för honom som den maffiamedlem han redan var, så han fortsatte i mångt och mycket sitt gamla liv, om än i hennes tjänst. Än idag utgör han hennes främsta verktyg i den undre världen, samtidigt som han alltjämnt jobbar för familjen. Han har länge skjutit undan pengar från den lukrativa droghandeln för att gynna sin mästarinnas sak, och sett till att beskydda alla affärsidkare vars verksamhet ligger i hennes intresse. Det är i regel Happy som ordnar fnask eller liknande åt Aljai då hon inte har tid att själv jaga, och det är som allt-i-allo han hittils fungerat bäst. Hon ämnar inviga honom ytterligare i Sets hemligheter, något han ser fram emot med stor glädje. Under tiden ger hon honom precis vad han vill ha - hennes blod.
Happy Mang är ung och senig, även om han i själva verket närmar sig de femtio, och besitter en oanad styrka för sitt utseende. Han har rufsigt, ostyrigt hår och ett ganska platt ansikte med en antydan till skägg. Klädvalet består vanligtvis av jeans, kängor och vindtygsjacka, innanför vilken en kulsprutepistol och en butterfly-kniv alltid kan återfinnas.
Av någon anledning har Aljai alltid föredragit att hålla sig med manliga tjänare, men med Vanessa var hon inte sen att göra ett undantag. Den kaxiga tjejen tillhörde nån löjlig subkultur, snackandes om häxor och sånt, och Aljai kom efter en stunds samtal att irritera sig så mycket på henne att hon beslöt att uppenbara sanningen för henne nästan direkt. Efter bara ett par nätters umgänge hade Aljai fått henne att pröva heroin, och ytterligare ett par nätter senare var hon fast i ett beroende bara Aljai kunde tillfredställa. Setiten bröt ned henne ytterligare i en plågsam spiral som ledde rakt ned i förfallet, och Vanessas hopp försvann snart för gott. Sedan den natten har hon tjänat som Aljais slav, lytt hennes minsta vink, förslavad av såväl droger som vitae, och sakta kommit underfund med att hon älskar sin plågoande. Att detta är blodsbandets fel förstår hon givetvis inte, och i sitt omtöcknade sinne försöker hon desperat komma fram till vad felet är. Men så fort hon ser Aljai återkommer den där förbannade förälskelsen, och hon har inget annat val än att lyda.
Aljai har ännu inte använt Vanessa till något överdrivet praktiskt, utan låter henne mest utföra rent slavgöra - såsom att vakta hennes boningar, bädda hennes säng eller städa upp efter blodskultens fester. När tiden är mogen ämnar Aljai låta henne hämta sig och plantera lite vettiga åsikter i henne, men än återstår spillror att bryta ned.
Vanessa är ganska lång och spenslig, med svart hår och ganska fina drag. Nu ser hon emellertid väldigt nedgången ut, med insjunkna kinder, påsar under ögonen och obehagliga märken efter kanyler på underarmarna. Aljai har ordnat lite nya kläder åt henne och sett till att hon är presentabel vid behov.
Aljai har uppträtt som toreador-ancilla vid ett fåtal tillfällen, men än så länge har hon hållit en låg profil bland stadens vandöda. Hennes tid ska komma snart, dock.
Aljais blodskult, 'Mörkrets hjärta', tillber henne som barn av den mörke fadern. De ägnar sig åt allehanda excesser i sina försök att för varandra söndra Aeonernas slöja, och högt aktade är de tillfällen då Aljai själv låter kultens medlemmar ta del av hennes blod. Kulten består totalt av ett 40-tal personer som håller kontakten via John Hartford, och även om merparten är Mang-kineser och exilturkar så har också andra inflytelserika personer blivit inblandade genom åren. Genom kultens medlemmar kan Aljai uppnå ganska mycket, men de torde täckas av de redan beskrivna bakgrunderna - Influence, Herd och Contacts framför allt.